…ja så slutar den här reseberättelsen.

Jag sitter i mitt vardagsrum en liten bit utanför Vårgårda.

Solhöjd heter min gård, eller vad man nu ska kalla det…vackert namn på min egen lilla oas.

Jag har träffat en del människor som förvånat möter mig i tron om att jag fortfarande är i Sydsudan, men jag kom hem för nån vecka sedan…sen ska ju bloggen hinnas med…

Resan från Kapoeta till Juba med MAF-flyg var odramatisk och resan hem likaså…i alla fall om man jämför med Lotimor-trippen…men å andra sidan bleknar det mesta då.

I Juba tog Filip o Magdalena hand om oss och visade en del av det arbete de står i tillsammans med Sudan Pentecostal Church.

Stora utmaningar i ett land som kämpar med mycket…kanske finns det något jag kan bidra med där framöver…vi får väl se…

Jag har fått reda på att teamet som blev kvar har byggt det vi inte hann med.

På vägen hem körde de fast ordentligt och tvingades sova i leran en natt. Med andra ord kom vi lindrigt undan.

Det husbygge vi skulle hjälpt till med gjorde någon annan…vad var då vår uppgift den här gången..?

Att bygga relationer är nog så viktigt…en stor det av den tid vi väntade användes till att umgås med de vi kommit för att hjälpa…relationer byggs för framtiden…på sätt o vis lika mycket värt som några takstolar och ett plåttak…

Jag hoppas få möjlighet att komma ner en annan gång och se förändringarna…så som vi på den här resan kunde prata engelska med ett antal som bara för något år sedan var analfabeter.

”Jag tror vi är satta på den här jorden för att göra den lite bättre ”

I söndags hörde jag en lärare som citerade en av sina 10-åriga elever ” jag tror vi är satta på den här jorden för att göra den lite bättre”

Kloka ord från en ung kille…tänk om vi alla kunde resonera så…

Tack för att du rest med mig…livets stora resa fortsätter…när jag har nåt nytt jag vill dela så gör jag det…tills dess tack för mig…

håll utkik…

och du…gör världen lite bättre…jag ska försöka så gott jag kan.

Svettig vaknar jag 05:15…Jubatime.

Tuppen gal…nån städar utanför rummet…det omisskännliga ljudet från en Toyota 1Hz motor hörs…någon börjar sin resa…och mellan alla ljud utifrån hör jag någon som snarkar…det är tunna plåtdörrar till hotellrummen och alla sover med öppna fönster, så vi delar alla ljud med varandra.

Jag tänker att det här blir en annorlunda påskdag, en dag där miljarder människor över hela världen firar samma sak…men på olika sätt.

Nån sa att det skulle bli 15 grader i Jönköping idag…känns avlägset jämfört med våra 30 vid gryningen.

Klockan blir 8.30 och vi är på gudstjänst. Lochelere är en liten kyrka, ett enkelt skjul delvis täckt med plåt. Han som predikar(Chris) är missionär från Kenya, har bott här i 5 år.

Det är påskgudstjänst, en enkel sådan…inga pampiga sånger…bara en tom vattendunk som trumma…men glädjen går inte att missta sig på.

Jag kämpar mot tårarna när jag lyssnar till Chris predikan, Jesus dog för våra synder, han tog våra bördor.

Predikanten blandar engelska, arabiska, toposa och swahili, så ibland kan det vara lite svårt att hänga med. Men budskapet är tydligt och verklighetsnära.

Istället för att lovsjunga sin Kalasjnikov som dödat Dinga ska vi få Toposa att lovsjunga Jesus som gav sitt liv för oss.

Älska din nästa som dig själv. Här är det inte en religiös klyscha…här är det något man arbetar med varje dag.

”Jag ser förändringar i samhället nu jämfört med när jag kom” finns en större förlåtande attityd idag. ”Slowly, slowly it will change” säger Chris. Samma uttryck som Baiga hade när vi körde fast i leran.

Jag tror att vi västerlänningar behöver lära oss lite mer av det, snabbfix är inte alltid lösningen. Vi har så lätt att ge upp när vi inte lyckas på en gång…eller också ska vi analysera varför inget händer…det finns liksom inte plats för ”slowly, slowly“ när vi kört fast…om du förstår vad jag menar.

Det var länge sedan en påskpredikan rörde mig så djupt som den här.

Tacksam och glad åker jag tillbaka till Junction inn för en påskmiddag bestående av friterad kyckling och pommes frites.

På eftermiddagen letar vi medbringare till framhjulen på bilen. Jag har spanat här på hotellet och hittat ett par Landcruiservrak där det finns delar vi hoppas kunna köpa loss. Vi frågar runt lite men lyckas inte hitta en villig donator.

Till sist beslutar vi oss för att det får bli nya från Juba. 160usd för två. En fjärdedel mot att köpa här.

Så kan också en påskdag sluta…och det som dröjer sig kvar är ”slowly, slowly, it will change” jag har sett det med egna ögon och känner än en gång tacksamhet över att få vara med på ett litet hörn.

… kan vi konstatera när vi på påskafton kl 14 når Kapoeta.

Dagens rutt har varit en lätt match. Solen har torkat upp det mesta, men alla jag pratat med varnar för att om nån vecka går det inte att ta sig ut från Lotimor.

Det var nog rätt att åka trots en del ogjort arbete.

Jag skriver ner tider och distanser…tänker att det är bra att ha som referens…inser än en gång att i Sverige finns egentligen inga dåliga vägar…

Lotimor-Nanangachor 80km/7h

Nanangachor-Nachokolopele 50km/8h

Nachokolopele-Naliel 87km/4h15min

Naliel-Kapoeta 84km/2h20min.

Ja…vad finns mer att säga??

Imorgon är det påskdagen som vi kommer att fira här i stan. Påskkänslan infinner sig inte riktigt, i alla fall inte den med kycklingar och annat pynt.

Godnatt!

Ibland blir det bara stopp…har du varit med om det nån gång?

Vi planerar, gör checklistor, går igenom allt som måste förberedas, men så händer nåt vi inte kan påverka.

I Sverige har jag vant mig vid att det mesta går enligt schema och har vi satt ut en deadline så är det den som gäller.

Det som hänt under den här resan är något utöver det vanliga och tidsförskjutningen har blivit lång…och frustrerande.

Lastbil 1 havererar innan Kapoeta, lastbil 2 en timme förbi Kapoeta, lastbil 3 orkar bara en dagsresa mot Lotimor och lastbil 4 klarar sig till Lotimor men går sönder där.

Som svensk kan man tycka att det är väl bara att skaffa en bättre bil från början…problemet är att det inte finns nån bättre.

För att ta sig till Lotimor krävs en fyrhjulsdriven lastbil och då finns det i princip bara gamla ryska före detta militälastbilar att tillgå. Dom har säkert 40-50 år på nacken med minimal service, oftast överlass och extremt tuffa vägar.

När en lastbil havererar längs den här vägen så tar det tid att få ersättare då det sällan går att komma åt nåt mobilnät.

Vi har verkligen lärt oss konsten att vänta, kanske kan vi lära oss nåt av det.

David läser en bok som heter Långsamhetens lov, av Ove Wikström, passar bra här i den 40-gradiga värmen.

Sjukvårdsteamet har jobbat och vi har väntat…

Ja…vad ska jag säga..?

Gode Gud ge mig tålamod…men ge mig det fort!

Livet den senaste tiden har inte varit som vanligt, och för en del närmast katastrof. Alla har vi försökt undvika smitta och jag tillhör de lyckliga som klarat mig utan några allvarligare problem…ändå dyker det upp sånt som gör sinnet mörkt, sånt som gör ont utan att nån ser det…

Vi har nog alla dom upplevelserna…som vi helst håller för oss själva…men ändå vill att andra ska känna till…det där dubbla…motsägelsefulla.

Till vardags har jag IT-ansvar på Kraftstaden i Trollhättan. Det blir många samtal om uppkopplingar, nerkopplingar, öppningar och stängningar…och en massa ord som jag ibland inte förstår. Jag försöker koppla ihop de som kan nåt så att rätt saker kopplar…ibland är det roligt och ibland längtar jag till PV-garaget.

Idag var en typisk dag med en massa problemlösningar…en dag som började med att jag kom lite för sent till första mötet…en dag med några mindre attraktiva arbetsuppgifter som fick mig att längta…

Men så får jag ett samtal från en av alla IT-kontakter jag har…ett samtal som direkt gjorde avtryck.

Det var inte det som personen sade, utan hur det blev sagt, ja…lite sådär omedvetet glatt och positivt…jag blev glad ända in i hjärtat…in i det som ingen annan ser…om du förstår vad jag menar.

”Du är kanske inte så mycket för hela värden, men du kan vara hela världen för en människa”

På väg hem sa jag till en av mina kollegor ”det här är en sån där dag när allt går bra”…det var nog inte riktigt sant…men det kändes så.

”Jag blev smittad av omedveten glädje”

Jag blev smittad…att bli smittad av omedvetet glada människor är hälsosamt…jag hoppas jag kan vara en superspridare av glädje…eller åtminstone smitta någon med nåt positivt…nån som behöver det.

Idag behövde jag bli smittad…tack du omedvetne glädjespridare, fortsätt så.

Längs vägen dyker det ibland upp överraskningar, sånt jag inte räknat med…ja, överraskningar har väl den egenheten, att vara utanför ordinarie plan.

Ibland kan det oplanerade bli något fantastiskt, som ger en extra dimension till resan…det där jag kommer ihåg med glädje. Som till exempel när jag på ett tolkuppdrag i Umeå träffar på Roland som tar med mig hem till min reservmamma Gittan. Vi har inte träffats på typ 30 år och all saknad sköljer över oss i en flod av tårar. Det är svårt att släppa taget…att än en gång skiljas…och ändå, så här en tid efter så kommer jag ihåg den kvällen med glädje…den bär mig lite när min egen kraft inte räcker till.

Andra dagar överraskas jag av upplevelser och problem som jag helst vill vara utan…det där jag kommer ihåg och tänker på med glädje när det är över…att det är över. Covid-19 är ett sånt exempel.

Idag fick jag min första spruta och jag tog emot den med tacksamhet över att bo i ett land där alla erbjuds vaccin.

Sen finns det dagar när kreativiteten sätts på prov…när det krävs ett skapande…en tanke utanför boxen,för att komma vidare…det är tillfällen jag har nån sorts hatkärlek till, men som jag också efteråt kan glädjas åt när jag bär med mig ny kunskap, nytt mod. Som till exempel när kylaren på vår lastbil sprack på väg till Lotimor i Sydsudan…David Musumba sa ”trust me i know this” och lagade kylaren med superlim, sand och epoxylim. Det vet vi ju alla att det inte funkar på polyetenplast…men det höll hela resan och sitter förmodligen kvar än.

Ibland behöver egna verktyg tillverkas och att göra en gradskiva och en måttstock för att kunna mäta in hjulvinklarna tycker jag egentligen inte är så svårt, det handlar mest om att vara systematisk och noggrann…och så förstås att det finns en hög med skrot att plocka av.

Inte heller att fixa till en hydraulisk avdragare. En gammal fälg, några vinkeljärn, en domkraft och en svets är vad som behövs…ja, lite fantasi skadar inte att ha på lager.

Men hur gör jag när dom där abstrakta problemen dyker upp? När livets resa för med sig problem, överraskningar och utmaningar jag helst vill hoppa över, men som bara finns kvar?

Jag ska erkänna att min verktygslåda på det själsliga planet är betydligt fattigare än den i garaget…samma gäller kreativiteten.

Jag önskar jag hade en bättre själslig skrothög att plocka ur, en svets och rätt ideer…om du förstår vad jag menar…jag önskar att det fanns vaccin mot tankar som bara vill bryta ner.

Men jag gör det jag kan…som vi alla kan…jag knäpper mina händer och sänder en bön av tacksamhet…tre orsaker till tacksamhet…det är nog det verktyget jag har just nu…

Tack för vaccin, ett hem och mat för dagen…det är gott nog…

Sov gott….!

Jag har varit där…vandrat genom dagar helst helst vill glömma…händelser som jag trott varit en mardröm, men visat sig vara verklighet…

Det är inte alltid lätt att komma ur de upplevelserna…och vissa får jag nog leva med, dom släpper inte riktigt taget om mig.

”Gud har inte lovat oss en stormfri resa, men en säker hamn”

Jag vet inte var min mamma hämtade det citatet, eller om det var så att hon kommit fram till det själv. Hon sa det i alla fall där på sin dödsbädd, med en kropp som var allt annat än frisk…och med ett liv som sakta men säkert rann ut alldeles för tidigt. Hon var tacksam ändå för det hon hade, för personalen på sjukhuset…och för de hon hade i sin närhet…hon var tacksam för livet…det hon fick.

Jag har citerat henne många gånger, men trots det, när jag själv drabbas av något svårt, så har jag så svårt att se ljuset…lite svårt är det för mig att alltid hitta orsaker till att vara tacksam… att vara nöjd med det jag fått…

Du kanske känner igen dig…kanske kämpar du också ibland…det är trots allt en del av livet resa…dom där uppförsbackarna vi helst vill slippa…dom där stenbumlingarna som inte vill flytta på sig hur mycket vi än tar i…

” Leta rätt på tre saker varje dag som du kan vara tacksam för”

Det rådet fick jag häromdagen från en nära vän…jag fällde ett par tårar när jag insåg att det nog alltid finns något att vara tacksam för…bara jag letar lite…

Livet består som bekant inte bara av medvind och vilsamma, lätt sluttande utförsbackar och då kan det vara bra att varje dag försöka hitta de glädjeämnen som finns…

– Tack för dig, min vän som läser det här.

– Tack för att jag har lyckan att bo i ett land där alla kan få vaccin.

– Det tredje som jag är tacksam för…det berättar jag inte för dig…det får vara min hemlighet.

Hittar du tre saker att vara tacksam över? Försök, det hjälper lite när vägen blir lite väl brant och stenig…

Godnatt…

…på vägar, i livet och i sinnet.

I mammas gamla bilder hittar jag ett foto där hon står och gräver loss in Duett…ja…hon finns med även här. En till synes glad Berit med spaden i högsta hugg, förmodligen int lika glad över fastkörningen. De bilder vi ser kan verka riktiga, men ibland finns det sånt som döljs av ett leende…och jag kan undra vad mamma egentligen tänkte på när hon grävde loss bilen.

Och i pappas bildarkiv finns många liknande bilder… jag har själv också en hel del lerhål, haverier och andra oförutsedda stopp i min egen lilla samling, ändå är de flesta inte dokumenterade…det har varit fullt upp med grävande, huggande, winschande och frustration vid dessa tillfällen och mycket har fallit i glömska.

Jag har lärt mig att det alltid finns en lösning…en framkomlig väg…det handlar bara om att se till de möjligheter som finns och utgå ifrån dom…och sen våga ta sig an utmaningen.

Ibland måste jag ta steg ut i det okända…våga gå på vatten. Det är ofta svårt att hitta vägen, att undvika de svåraste passagen, att se solen bakom molnen eller ljuset i tunneln…ja bilderna är många, det brukar bli så med viktiga delar i livet, vi vill ha många uttryck att beskriva med.

På livets resa kör vi också fast. De fastkörningarna finns inte album, diamagasin eller på minneskort. Det är fastkörningar som bara flimrar förbi som bilder i våra sinnen…men likheten är slående med en dålig, sönderregnad väg.

Allt grävande, huggande, frågorna och frustrationerna finns där. Vi har alla kämpat med det och kommer alltid att få göra det…det kallas livet…vissa tillfällen förevigas och andra faller i glömska.

Mitt i dessa fastkörningar försöker jag påminna mig om att det finns en väg ut, ett ljus i tunneln…trots att jag inte just nu ser vägen, ljuset och solen.

Att köra fast ibland…det är vår livs resa…och vi måste våga ta steget vidare…och ibland låta nån annan var med och dra.

Det kan tyckas hopplöst…men det finns en sol bakom molnen, glöm aldrig det.

Den här resan går långsamt..lite som i en dröm…där händelser inte följer den tidsaxel jag är van vid…allt flyter ihop och blir till en ibland förvirrande upplevelse…vi har väl alla såna dagar ibland…när strukturen lyser med sin frånvaro.

Redan på resans första etapp förvarnade jag dig om att jag inte vet vart det bär iväg…och hur det än är så påminns jag om min barndom…eller är det så att jag väljer att så låta mig påminnas..? Jag vandrar mellan PV-mekande i Trollhättan och duettkörande i Tanganyika…rörigt blir det, men jag hoppas du hänger med ändå.

Undrar du varför mina tankar bara rör sig kring mamma? Det gör dom inte, men det kanske kräver sin förklaring. Hon lämnade jordelivet 1986, pappa finns fortfarande kvar hos oss, så han behöver jag inte sakna…och jag hoppas slippa sakna honom ett bra tag framöver…

För nån månad sedan besökte jag och min dotter en bilkyrkogård strax utanför Ryd…en väldigt intressant plats för en bilnörd som jag…hon vet hur hon gör sin pappa glad…

Sista bilen som ställdes där köptes in 1972 och det som nu finns kvar äts sakta upp av tidens tand…den där tanden, du vet, som även knaprat på stenarna i Rom…eller in i mitt minne…den tanden når visst överallt.

Vi vandrar runt och förundras över hur naturen sakta men säkert tar över…hur det som en gång var så starkt och pålitligt nu mals ner…jag tittar på alla Pv och Duett jag kan hitta, kanske finns det något jag kan lära mig…

Många av bilarna här är från samma tid som mammas duett, och än en gång vandrar mina tankar iväg…till Tanganyika…ett par svartvita bilder i dålig kvalité i ett album jag nästan inte visste fanns…men som ändå berättar något.

Pappa har berättat att den bilen fick slita hårt på slutet som arbetsfordon i nåt bygge…den hamnade nog aldrig på en sån här bilkyrkogård, tänker jag.

När vi går runt och kollar på alla skogsvrak så börjar jag reflektera över vad jag lämnar för spår efter mig…blir jag ett skogsvrak eller en bleknande bild i ett album…eller kommer mina barn att återvända till platser vi tidigare besökt?

Kommer jag bli saknad…eller blir jag den där som man känner igen men inte kan placera? Blir det värt att spara halvdåliga bilder, bara för att värdet inte sitter i bildens kvalité utan i spåren jag lämnat efter mig…?

Min mamma betyder fortfarande en hel del i mitt liv, trots att vi inte ens fick 20 år tillsammans. När hon var i vår närhet var det så självklart, men så plötsligt en dag fanns hon inte mer.

” Man saknar inte vattnet förrän brunnen står tom”

Ta vara på de du har omkring dig…en dag kanske dina tårar droppar ner i den torra brunnen…

Häromkvällen var jag med på ett Zoommöte. Tillsammans med David Svedberg berättade vi om fjolårets resa till Lotimor i Sydsudan och om du följt mig i bloggen så har du säkert läst om den.

Det är svårt att begränsa sig när en dramatisk tvåveckors resa ska tryckas in på 30 minuter. Vad ska berättas och vad är intressant? Alla detaljer kan så lätt sudda ut konturerna…att fokus på oväsentligheter gör att vi missar målet. I många sammanhang kämpar jag med det här…att lyckas fokusera på kärnan…

På samma sätt är det svårt att göra den här resan med mamma på bara några få inlägg. Vad berättar jag och vad får hamna i glömska?…det blir nog ingen historisk, kronologisk berättelse av hennes liv, utan snarare reflektioner utifrån vår koppling till varandra Det gäller att detaljerna inte suddar ut konturerna…om du förstår vad jag menar…konturerna som ändå av tidens tand så sakta bleknar…som en antik skulptur där detaljerna försvunnit och där det inte längre hjälper att ta ett steg närmare…

På väg till Lotimor i början av förra året hamnade vi i ett kylarhaveri och en koppling som gav upp…på en plats flera dagsresor från närmaste verkstad. Bilderna jag tog med mig därifrån har något gemensamt med det jag hittat i mina föräldrars gamla album…

…och då, där när jag är på plats mitt ute i skogen så finns det nån slags glädje…mitt i allt elände…jag känner mig privilegierad av att få uppleva det här…att få vara en länk till ett hopp för i alla fall några människor.

Jag tror att det var ungefär samma glädje, längtan och övertygelse som förde min mamma fram…att betyda något för någon annan…det fortsatte hon med även när hon den sista tiden låg på lasarettet i Avesta…att få hoppas att det jag gör har betydelse för människor idag och för kommande generationer.

Om vi bara bryr oss om oss själva, för vår egen skull, så blir inte lyckan så långvarig…jag tror att vi alla har det i oss…att vi inte bara är skapta endast för oss själva, och för vår egen lyckas skull…det vinns ett större syfte med vår vandring här på jorden…

Och visst känns det skönt att ibland få betyda nåt bra för nån annan…?

Gonatt!

Mitt i min resa så kommer en överraskning…helt oväntat..,ja det är väl så dom brukar komma. Det blir ett stopp jag inte räknat med.

Jag är inte helt svensk och kommer nog aldrig bli det…finns för mycket arv i mig från andra delar av världen…Och ibland gör det ont att bli berörd…väldigt ont…sånt ont som jag inte kan värja mig emot…du kanske förstår.

Idag är en sån dag. Jag vaknade jag till en stor mängd sorgemeddelanden från mina vänner i Tanzania…och så all oro…hur blir det nu? Vem ska ta över? Vart tar allt vägen?

Det finns många åsikter och berättelser om honom…en del bra, andra dåliga…ja, han var kontroversiell…

Oavsett vad jag tycker, eller vad du tycker, så sörjer en hel nation en ledare som gjort mycket gott för landet…och jag sörjer med dom…det är det minsta jag kan göra.

När Palme mördades hade Tanzania landssorg, tiderna har förändrats och på Rapport ikväll nämndes inte ens presidentens bortgång…det gör mig ännu mer ledsen…att nyheten uppenbarligen inte är lika viktig som morgondagens väder…

Tanzanias president John Pombe Maghufuli blev 61år och lämnar en sörjande familj och en sörjande nation efter sig.

Ikväll ber jag en extra bön för Tanzanias folk…det är det minsta jag kan göra.

Det har gått många månader nu…många veckor sen vi alla fick begränsa vårt umgänge…många dagar sen mitt senaste inlägg.

Jag ska erkänna att personligen har det delvis varit skönt att få en massa tid över….eller tid över förresten…det finns ju inte mer tid nu, det är bara prioriteringarna som blivit annorlunda.

För min egen del har det blivit många kvällar i garaget och PV:n från 1953 börjar sakta ta form. Jag trivs med det och vecka för vecka tar jag mig vidare.

Amy Winehouse – en ny upptäckt för mig. Det hela började med en dokumentär om hennes liv. Ett liv fyllt av smärta, ensamhet och ångest…som avslutades alldeles för tidigt. Jag lyssnar på ”Back to black” med dokumentären i minnet. Att veta lite mer om en människa gör något med mig…gör något med oss. Ord i en kombination med bra melodi får plötsligt en ny dimension.

Innan pandemin hade jag ansvar för ett språkcafe där jag varje vecka träffade människor från alla världens hörn. Jag saknar de människorna. Ibland ringer jag och kollar läget med en del av dom…det är människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

Igår kom ett brev i postlådan…det händer allt mer sällan. Den här gången var det från personalklubben på Kraftstaden. Its time for coffee, var rubriken, med en uppmuntran att ta en digital fikapaus mitt i allt hemmajobbande. Det känns lite fattigt att säga ”personalklubben” för egentligen handlar det om Sirja, Ellinor och Elisabet. Människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

Nu sitter jag här inför en ny hemmajobbdag och är tacksam…för tiden…för PV:n…för språkcafeet…för kunskapen om Amy…och förstås för Kraftstadens personalklubb.

Tack alla ni…jag ska nog ringa nån av er och ta ett distansfika tillsammans…nån som vet lite om mig…då får det en annan dimension.

…nä, jag kommer inte ihåg fel. Jag menar torsdag.

Det var längesen nu…som jag skrev i bloggen…känns också längesen jag var på språkcafe.

Men nu har vi dragit igång igen…nya namnskyltar åt alla…dom gamla slängde jag.

135 stycken, kanske några dubbletter, men åtminstone 120 olika namn från minst 20 länder…kanske 25…jag har inte så bra koll…120 människor på en termin.

Jag kan bara namnen på ett fåtal av cafebesökarna, men vill nog påstå att jag känner igen ansiktena på alla…det känns mäktigt…att få vara en del av detta.

Torsdagkvällar är bra kvällar…för då är det språkcafe i Pingstkyrkans café på Strandgatan i Trollhättan.

Tack alla ni volontärer…och tack alla ni nysvenskar…ni får mig att se fram emot nästa torsdag.

Torsdag är språkcafekväll för mig. Idag var vi ca 50 personer i en härlig blandning av folk från halva jorden och som ansvarig för caféet hinner jag knappt sitta ner…det gäller att alla känner sig välkomna, att alla får nån att prata med…

Jag hinner i alla fall prata med en kvinna vars namn jag behåller för mig själv, men vi kan kalla henne Tamar…hon är från Afghanistan …

Vi halkar in på mat och frukt. Jag frågar henne vilka frukter som odlas i hennes hemland.

Tamar säger att ”hemma äter vi bara färsk frukt, ingen frukt som varit i frysen”….jag förstår att hon menar kylen men låter bli att rätta henne…det är liksom inte viktigt just nu.

Hon rättar sig själv och säger ”alltså före kriget som startade för mer än 40 år sedan, åt vi alltid färsk frukt och färskt kött”…sorg och vemod lyser i hennes ansikte…eller ska jag säga skuggar hennes ansikte.

”Kriget tar bort vatten….ingen vatten ingen frukt” det är inte lätt med svenskan men jag förstår henne…eller gör jag det? Ja…orden förstår jag…men innebörden? Mer än 40 år i krig…det är inte konstigt att människor flyr…mina ord räcker inte till och jag kommer på mig själv med att försöka fly ämnet…

På språkcafeet möter vi många människor, många människoöden…både sorgliga men också lyckliga.

Det är oerhört roligt att se hur människor lär sig svenska, får ett jobb och kommer in i samhället. Jag gläds när jag möter”gamla” språkcafeelever som med glädje kommer ihåg sina första stapplande försök i sitt nya hemland…

Men jag uppskattar lika mycket de stunder jag får sitta o lyssna till en berättelse likt Tamars…där mina ord inte räcker till…

Vi behöver bli påminda om allt vi tar för givet…vatten, el, gratis skola och sjukvård, mat på bordet eller tid till att utöva sin hobby.

…”ni svenskar är snälla människor” säger min anonyma afghanske vän.

Hoppas vi fortsätter att vara snälla, tänker jag medan jag ler mot henne.

Ikväll fäller jag en tår för Tamar…och ber en bön…

…jag hoppas hon känner det…för mina räcker inte till…

Så här dagen efter terminsavslut på språkcafeet så är det läge för lite reflektioner.

150 namnskyltar på ett bord…alla representerar olika livsöden…det är årets skörd…

150 människor fördelade på kanske 20 länder som kommit till oss på märkliga sätt

150 människor med vilka jag har mycket gemensamt

150 människor som har en längtan att bygga broar och spränga gränser

150 modiga människor som vågat möta en främmande kultur

150 möjligheter till vidgade vyer och nya erfarenheter

130 av de 150 hade kanske inget annat val…vi andra förstår knappt att glädjas åt fred och frihet

150 anledningar till att vara tacksam…tacksam för att få vara till nytta och glädje för nån annan

Mitt liv hade varit 150 gånger fattigare utan alla dessa möten.

Shukran, thank you, merci, hvala, ahsante, ndaga, orakoze, obrigado, mwabedja, aikambe.

Ursäkta eventuella stavfel men…på språkcafeet övar vi mest på talet…och det är ju svenska vi övar…så jag säger tack…

…till Sirppa, Ann, Abdelraheem, Lul, Nadifa, Abdi, Ingemar, Wedad, Talenwa, Pega och alla ni övriga 140.

Utan er skulle mitt liv vara mycket fattigare…det ska jag tänka på när jag röstar i helgen…

Tack och glad sommar!

Jag sitter hemma och går igenom bilder från de senaste tre veckorna i Tanzania, flyttar över från kamera till dator, bläddrar bland gamla bilder.

I måndags öppnade jag mailboxen…efter tre veckors frånvaro…183st mail att gallra, kasta eller åtgärda. Min inkorg har nästan alltid några oöppnade mail…trots tappra försök att nolla den varje morgon.

Nu sitter jag här med mina foton…minnen…roliga, tråkiga, lätta eller utmanande…minnen som dyker upp när jag minst anar det.

Ibland ångrar jag foton jag tagit…men oftast dom som aldrig blev av…minnen som bleknar allt för fort.

I mailboxen dyker det upp ett par dystra, sorgliga mail…det är inget personangrepp, inget jag måste försvara, inget jag missat…eller jo…kanske nåt jag missade…jag skulle tagit ett foto till…bara ett till…ett foto på en vän…nu är det för sent. Vissa chanser kommer inte tillbaka…det kan vara svårt att prata om…sorg och saknad är nåt vi hanterar på olika sätt… det känns orättvist att vissa måste lämna livet alldeles för tidigt.

Jag har de senaste veckorna mött vänner som jag kanske aldrig mer träffar…och när jag kom hem saknades en av mina vänner…inga fler frågor om varför inte telefonen synkar…inga fler ”hej”…hon har ställt sina sista frågor…rösten har tystnat…det känns tomt…men det är inte synd om mig…jag tänker på henne och hennes barn…på tomheten…och fäller en tår.

Livet är inte alltid rättvist…det får vi leva med…och dö med…

Gode Gud hjälp dom som är kvar att bära sorgen och saknaden…

6000 meter över Tabora på väg mot kusten. Det bullrar ganska mycket i Air Tanzania TC128.

73 decibel visar appen i telefonen.

Vi åkte buss från kusten till Nkinga för nån vecka sedan, nu tar vi flyget tillbaka. Den sedvanliga fikavagnen har passerat och jag är glad att jag tryckte i mig tre sambusa och en juice innan vi klev på flyget…det gnager lite i magen ändå.

Jag funderar över mina vänner som finns nånstans nedanför molnen…kommer jag att möta dom igen? Jag tänker på barnen vi mötte igår på Nkinga english medium school…och på Petro förstås. Hur många av dom kommer jag att träffa på en annan plats en annan gång? I den här delen av världen är både liv och död mera närvarande…man lever liksom mer och det saknar jag, men…man dör också mer och dom saknar jag…

Härom dagen dog en av Tanzanias rikaste män, Reginald Mengi…han målas nu upp i media som en som ordnade jobb och välstånd åt många, och det kanske stämmer…jag noterar ändå att inför döden är vi ganska lika. Vi kan frestas att tro att rikedom förlänger våra liv…men allt som har en början har också ett slut…och där är vi lika.

Mina tankar vandrar tillbaka till min vän i en liten, för världen okänd by i Tanzania…min vän som aldrig kommer att få några rubriker när hans dagar räknats klart på den här jorden…en sån dag är det skönt att leva med övertygelsen att det finns nån som ser…och uppskattar…oavsett kändisskap och rubriker.

Det kommer en dag när ingen frågar vad jag är…utan bara kommer ihåg vem jag var…måtte det bli ett ljust minne…oavsett rubriker…

Ikväll har jag irrat runt bland kvarter och bakgårdar i Nkinga. Folk frågar vad jag gör…napiga misele tu…jag är bara ute och strosar, säger jag och går vidare.

Egentligen är jag på väg för att hälsa på gamla bekanta…gamla…dom börjar bli det nu…jag börjar också känna mig lite gammal…här är 65% av befolkningen 25 år eller yngre, så mina 52 är ganska många år i sammanhanget.

Nån sitter på trappan till kvarnen i byn och får sitt hår flätat, jag frågar om vägen till Petro, hon avbryter flätandet och går med mig en bit för att visa var hans hus är. Ett steg extra…många här tar ofta ett steg mer än vi svenskar är vana vid, ett steg för att hjälpa nån som inte hittar.

Efter en stund frågar jag igen och killen pekar med hakan åt vilket håll jag ska gå…jag letar rätt på ett hus med blått tak.

Det här strosandet…vad jag saknar det i Sverige…jag passerar nåns tvätt, ett par höns, en dörr med gångjärn av gamla skor, jag får gå åt sidan för en kille kommer på cykel med två tremetersbrädor på pakethållaren…den smala stigen verkar räcka till ändå.

En liten grabb ropar mzungu(viting) åt mig…jag ropar var då?, på swahili förstås…men, det är ju du säger han och skrattar…ahaa säger jag, skrattar och går vidare.

Jag hittar till sist ett hus med blått tak…nu har jag hittat rätt, det känns direkt för jag ser flera ansikten jag känner igen men…dom är äldre…mer slitna…men glada.

Petro Kusuhibwa sitter där i soffan utanför huset…vi har känt varandra sedan 1970…jag var tre då, han var kanske 15…

Det blir några fraser på kisumbwa, hans modersmål…en gång mitt andra språk men nu återstår bara fragment…vi går över till swahili istället.

Petro fick en stroke för att tag sedan och kan bara röra sig kortare bitar…han är gammal nu…vi pratar om barndomsminnen…hans fru påminner oss om en del vi glömt…vi tittar på bilder och plötsligt har en timme gått och solen börjar gå ner.

Meeen, ska du inte stanna på mat? Vi har redan börjat göra iordning den, får jag höra. Det går inte att stanna, jag är redan hembjuden till en annan vän på mat.

Med raska steg tråcklar jag mig hemåt igen…vi ses igen…om Gud vill…är mina avskedsord till Petro…vi ska be för dig och dina uppdrag i Sydsudan, får jag som svar.

Jag funderar länge om det blir nån gång till…Petro är gammal nu…med lite vemod i hjärtat kommer jag hem till gästhuset där vi bor.

Och tänker…ta vara på livet, det passerar så fort…

Jag sitter hemma hos mama Kapande i Nyegezi juction strax utanför Mwanza i Tanzania.

En krutgumma som verkar ha många järn i elden. Hennes son Issa är utan tvekan en av mina bästa vänner i Trollhättan…själv presenterar han mig som ”my brother from another mother”…och det känns nog mera så för varje dag som går…du vet en sån man alltid kan få hjälp av och som man försöker hjälpa…där hjälpen blir ett sätt att umgås…en del av livet.

Vi äter tillsammans med Mama Kapande, tittar på foton och delar minnen. Vi har inte så mycket gemensamt förutom Issa…men det räcker…och gästfriheten verkar gränslös…varken olika religion eller kultur kan skilja oss åt och jag kan ana en viss besvikelse över att vi så snart ska dra vidare.

Innan vi kom hit tog vi en sväng förbi Kent o Roswita med dotter och måg på besök. Gamla bekanta från Brålandatrakten som numera bor i Mwanza bara en liten bit från stadens mest fotograferade klippor. Deras son var prao åt mig i Tanzania på 90-talet…det känns länge sen…vi pratar minnen och uppdaterar varandra om sån som hänt de senaste åren.

Vi hade kunnat välja att bara svepa förbi både Larssons och Mama Kapande, ta in på nåt hotell och sen åka vidare till Serengeti.

Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga ”vi borde ses nån gång”, men inte tagit ett enda steg i den riktningen? Känner du igen dig?

Jag hoppas att Mama Kapande och Larssons uppskattade vårt plötsliga besök lika mycket som vi gjorde.

Visst kan jag uppdatera mig via bloggar och andra sociala medier…men inget går att jämföra med ett möte på riktigt…det är ju relationen, inte informationen jag egentligen vill åt…

Våga göra något nytt…ta ett steg och bjud in dig hos den du tänkt möta länge…den personen kanske behöver just ditt besök…just nu…

”Vi borde ses nån gång”

Igår satt jag på tåget från Göteborg till Stockholm. Lyssnade på 80-tals hits…joo…så gammal är jag.

Resan började tidigt med en sväng via Landvetter. Vår dotter Olivia ska vara i Tanzania i fyra månader. Hon har varit nere tidigare men aldrig utan oss föräldrar och som förälder är det bara att erkänna… curlingföräldrar är vi allihopa…mer eller mindre, det blir tydligt en sån här dag.

När vi lämnar Olivia och hennes reskompis Moa lovar jag att inte stänga av telefon. Ring närsomhelst…jag svarar… Vid halv tre på natten vaknar jag av ett surr från min messenger…dåligt wi-fi på flygplatsen i Dar es salaam…inget ljud, bara text. Lite resonemang fram och tillbaka om hur lång tid det tar att få visum slutar med detta.

Konsten att vänta har jag övat på i många år och nu är det Olivias tur.

Några timmar tidigare satt jag på tåget….du vet dom där 80-tals låtarna…musiken bladas med utrop om stopp i Skövde, bistron är öppen, nåt telefonsamtal och så slumrar jag till lite. Hon som sitter bredvid mig läser en tysk bok och mitt emot mig sitter…ingen.

Ett glasögonfodral och en kaffetermos är mitt sällskap…och så Sting förstås, som sjunger på sitt speciella lite vemodiga sätt. Det passar in en sån här dag…

Every breath you take, Every move you make
Every bond you break, Every step you take
I’ll be watching you

Som förälder är jag alltid en nybörjare…det finns alltid nåt nytt att lära sig. Ingen vet vad man ger sig in i när man får barn…på nåt sätt är alla tider i livet fulla av”Every single day”

Every single day, Every word you say
Every game you play, Every night you stay
I’ll be watching you

Det låter som en kärleksförklaring men enligt Wikipedia handlar sången om övervakning…eller är det både och?

Nån gång växer barnen upp…även om det alltid är våra barn…nån dag måste vi släppa taget. Jag tänker på hur jag ska kunna tillåta mig att inte curla så mycket…men jag vill ju liksom att det ska bli bra…

—–

Det blir söndag morgon och jag ska göra det jag kommit hit för. Biskopen för Free Pentecostal Church in Tanzania är på besök och behöver tolkhjälp.

Huvudtesen är en visionär uppmaning för de som kommit till Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan

”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet”

För att ge plats åt nåt nytt behöver vi våga släppa det som varit…även om det innebär att släppa något som varit fint och positivt.

Orden går direkt till mitt hjärta…det blir svårt att hålla tolkrösten stadig.

Oh can’t you see

You belong to me

My poor heart aches

With every step you take

Får jag blanda ett citat från Bibeln med några strofer från en Stinglåt?

Vet du vad…det är precis vad livet handlar om…en salig röra…full av utmaningar, avslut och uppstarter.

Vad ska jag lämna bakom mig? Vad behöver jag glömma?

Olivia…tack för att du sträcker dig mot nåt nytt…nåt som med all sannolikhet kommer att betyda mycket i ditt och andras liv.

Ikväll somnar jag tacksam…

Men ljudet på telefonen får vara på…hon kanske ringer…nej just ja…curla inte så mycket…

Zzzzz

Jag sitter på en trevlig inglasad altan i Kalmar…tillsammans med trevliga vänner. Några år samtidigt i Tanzania har lämnat avtryck i våra liv och samtalen färgas ofta av våra gemensamma erfarenheter.

Nån ställer en fråga om vad som varit den bästa upplevelsen under året som går mott sitt slut.

Jag vet direkt mitt svar…skrev den 30 september om att ”Ett liv är så kort”…om du orkar får du gärna ta en titt på det.

Att min fru sprungit Sylvesterloppet i Kalmar idag är ytterligare ett bevis på det. Jag är tacksam att ha fått dela livet med henne ett år till.

52 veckor har gått…365 dagar eller nästan 8760 timmar…

52 veckor av glädje, sorg, saknad, kära återseenden, besvarade frågor och några som fortfarande väntar på svar.

52 veckor som har en eftersmak av tacksamhet.

52 länder…jag bläddrar igenom rapporter på min blogg och kan konstatera att på så många platser har nån läst mina tankar…ja du förstår…de tankar jag delat på bloggen.

52 veckor och 52 länder…har det varit till nån nytta? Jag hoppas att du i alla fall fått lite tröst…du har i alla fall gett mig något när du delat mina reflektioner.

Nyårslöfte? Nej inga seriösa för mig…det blir nog snarare nyårsönskningar.

Jag känner mig tacksam och lyckligt lottad i en värld som inte alltid är så rättvis.

Min nyårsönskan är att få vara med och göra världen något mer rättvis för någon…

Att jag under året ska byta ut några ”likes” på Facebook mot riktiga besök…

Att jag vågar byta ut bilder på nyårsraketer mot verkliga möten med några som behöver det.

Gott nytt år!

Julafton och stillheten sänker sig i vardagsrummet. Någon snarkar i soffan, en annan surfar på telefonen och resten tittar på gamla avsnitt av SVT:s julkalender.

Mina barn har vuxit upp och den överspända förväntan inför tomtens besök är ett minne blott. Jag vet inte om jag saknar det eller om det är skönt att julafton blivit lugnare…en kväll där alla kan sköta sig själv, ingen behöver nattas…och antalet julklappar blivit begränsat.

I lugnet har jag i alla fall tid att tänka lite mer…att fundera över det som finns bortom glittrande skyltfönster, uttjatade jullåtar och internethandlare julklappar.

Jag gillar julen men…den är så mycket mer än julklappar och tomten…egentligen.

Jag hoppas är att vi alla tar oss tid till att fundera över vad den egentligen handlar om…vad som är det viktiga med Julen…

Oavsett vad du och jag tror på så handlar Julen om nåt viktigt…nåt som jag önskar få vara en del av…en kärlekshandling till mänskligheten.

”Detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.”

Ett citat som skrevs för flera tusen år sedan…långt innan Julen började firas.

Allvis härskare – en som inte skyller på andra, en som lyssnar…även på den som är annorlunda.

Gudomlig hjälte – svårt att förstå, lite som The Monikerlåten”bring the holy in me”…nåt som är mycket mer och mycket bättre än det jag nånsin kommer att vara.

Evig fader – trygghet, nån som finns där när andra har fullt upp med annat.

Fridsfurste – ingen despot, ingen diktator, en furste som går före och offrar sig för mig…som är gränslös i sin kärlek.

Det är vad Julen handlar om…egentligen.

Med en önskan om att mitt liv ska få vara en God Jul även övriga dagar.

Dennis

Det är söndag kväll och jag ligger i sängen…väntar på att sömnen ska infinna sig.

Jag sov ovanligt länge imorse så nu är hjärnan inställd på…typ eftermiddag. Mitt beteende får jag äta upp, tänker jag när sömnen lyser med sin frånvaro. Det är bara att konstatera att numera på nåt vis får lida på grund av vad jag gör…och inte gör.

Jag har ont på många ställen. Bytte generatorrem och spännare på vår Audi A6:a igår. Av nån anledning är modernare bilar förfärligt trånga och svårmekade. Sedan la jag några timmar på att slipa på min Volvo PV som ska bli klar nån gång.

Det gör ont i muskler, knogar, leder och även där jag trodde det bara var övervikt…

Jag känner att jag har gjort nåt…det gör ont på ett skönt sätt.

Jag surfar på telefonen…det är vad jag gör i väntan på John Blund.

Det ena inlägget avlöser det andra, vissa bra, vissa dåliga, vissa intressanta och några förfärliga…

Det är länkar hit och dit, bästa tipsen för allt…överallt.

Jag försöker analysera mig själv och mitt sätt att konsumera information…och desinformation. Är jag källkritisk, är jag selektiv, eller läser jag även det som inte späder på mina egna fördomar…det som bekräftar att jag vet allt?

——-

Vissa saker jag läst genom åren håller liksom en högre kvalité, innehåller en sanning…ofta i sin enkelhet.

”Det hjärtat är fullt av, det talar munnen”

Orden gör lite ont, det är så enkelt…så sant…men så svårt att inse när jag fortsätter min resa på nätet.

Jag tänker på det jag sagt men ångrat.

Jag tänker på det jag ångrat att jag inte sagt.

Jag tänker på dom tillfällen när jag valt att säga sånt som varit till hjälp och glädje för människor jag mött.

-Det hjärtat är fullt av…förlåt om jag misslyckas ibland.

-Det hjärtat är fullt av…du vet väl om att du är värdefull?

-Det hjärtat är fullt av…ska vi lova varandra att fylla på med rätt innehåll?

Det är värt ett försök…

Nu vill John Blund vara med…gonatt!

Det är alltid en balansgång mellan att vara personlig och att vara privat när något ska läsas av andra…hoppas detta är ok.

——————–

Jag tar promenad en fredag kväll i Västerås i folkvimlet. Ensam…mitt bland en massa folk.

Människor går och skrattar, håller varann i hand…det är då ensamheten känns som störst…jag tror att vi alla haft den känslan nån gång.

Mina steg tar mig längs Stora Gatan… Mark Knopflers typiska gitarrsolon ekar sorgset i mina lurar…Sibyllas kebabtalltik med plastbestick duger för mig ikväll…jag är hungrig men har ingen matlust.

Lurarna får ligga på bordet medan jag pillar i mig maten ”Det är för oss som solen går upp”…Ted Gärdestads röst sjunger ut orden i restauranghögtalarna och fyller på min ensamhet.

Jag är en sån människa som oftast inte trivs med att vara ensam och den här kvällen är inget undantag.

Maten är svald och min promenad fortsätter, förbi ett erbjudande som attraherar flera sinnen.

En kinarestaurang, en kyrka och en godisaffär…ikväll väljer jag tre hekto godis som ger mig sällskap och tröst på hotellrummet.

——–

Det är då jag fylls av tacksamhet…en tacksamhet som sträcker sig mer än 30 år bakåt i tiden…som sträcker sig ut till den som står ut med mig.

…hon som kan titta ner i godispåsen och konstatera att det saknas en del av mina favoriter.

…hon som försöker stå ut med mina snarkningar…

…hon som vet mina svagheter.

…och så barnen…

Jag känner mig ensam…men somnar tacksam.

——-

Det blir ny dag…en dag med många gamla och nya vänner…mest nya. Det som förenar oss idag är en önskan att få vara till glädje och hjälp för den som är fattig, utsatt…och ensam. Fika o lunch blandas med strategier, PowerPoints och visioner och jag känner mig glad. Framåt kvällen startar jag bilen och knappar in Trollhättan på navigatorn.

Tänk att det finns nån som väntar på mig…tänker jag medan hjulen trummar mot den blöta asfalten på väg hem från Västerås.

Jag känner mig tacksam…över att inte vara ensam…och över att kunna hjälpa iallafall nån som är…ensam.

…tar du inte med dina fötter.

Orden kommer från kvällens talare Andreas Nielsen. Det gnager inom mig.

De viktigaste stegen…jag låter orden sjunka ner…

I en buss med 47 andra på väg hem från en ledarutvecklingsdag i Jönköping. Själv har jag varit fokuserad på seminariet jag själv skulle hålla och inte förrän på kvällssamlingen kunde jag lyssna ordentligt. De viktigaste stegen…

…jag tänker också på ett samhälle där mycket handlar om mig, mitt…ett samhälle där den som inte passar in i mallen får svårare att ta nya steg.

…jag tänker på stängda gränser, utvisningsbeslut och tårar.

Och jag tänker att det vill jag inte vara en del av.

De viktigaste stegen tar du inte med dina fötter, inte ens dom som förde mig till en avlägsen plats i Sydsudan.

Och så jag tänker på mina vänner i Sydsudan.

Ja…vad är mina viktigaste steg? Är dom stapplande, förvirrade, tveksamma eller kanske tydliga och beslutsamma?

????

De viktigaste stegen tar jag inte med mina fötter…dom tar jag i mitt hjärta, steg som ingen annan ser…

Då vet jag mitt hjärtas steg…och jag vet vem jag följer.

Vet du vilka steg ditt hjärta tar?

Orden ringer i mitt inre. Barnkören Watoto från Uganda, sjöng sången får oss härom veckan.

Den senaste tidens händelser har skapat blandade känslor i mitt inre.

Denis Mkwege som fick dela på Nobels fredspris tillsammans med Nadia Murad. Denis från DR Kongo och Nadia från Irak. Båda har sett krigets fasor på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå…på ett sätt som ingen ska behöva uppleva.

Dom har valt att ta strid mot våldet, att inte sitta tysta o bara titta på. Att med sina liv som insats kämpa mot det onda.

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” ett gammalt citat…från en man som ville ge människor hopp…ge människor ett meningsfullt liv.

Det citatet även passar in på Denis och Murad.

Jag reflekterar återigen över barnen i kören…som sjunger om sina nya liv. Alla kommer från fattiga, föräldralösa förhållanden(läs mer på Watoto.com). Utan Watoto hade dessa barn med stor sannolikhet hamnat i prostitution, droger och annat elände. Hundratals, ja kanske tusentals barn har fått ett nytt liv, en familj, utbildning och en framtid genom Watoto.

Sen tänker jag på en kille från Afghanistan. Jag känner honom inte, jag har aldrig träffat honom…och jag kommer inte att träffa honom…han hette Mustafa.

Hans liv slutade alldeles för tidigt. Att komma ensam till Sverige kan inte vara lätt, speciellt när man inte blir trodd…när man hamnar i utvisningsbåset…Mustafas liv slutade inte som han hade tänkt.

………

Det här har varit en rolig dag…vi träffade vänner i kyrkan, du bjöd på lunch och så fick min vän en kupéfläkt….

Kommentaren kommer från En afghansk vän som får vara anonym. Jag blir glad av att vara med honom och hans kompis…jag behöver det…blir liksom tillfreds med livet…en lunch och en kupefläkt är ingen uppoffring för mig, men betyder så mycket för mina vänner. Dom vet inte om dom får stanna…har väntat i fyra år nu…

Nu sitter jag här i mitt trygga hem och funderar…över Denis, Nadia, Mustafa och mina vänner från Afghanistan.

I bakgrunden kan jag höra barnen sjunga ”I am No longer a slave of fear, I am I child of God.”

Och så tänker jag ”är jag beredd att följa i Denis och Nadias spår?”

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”

Orden tål att upprepas…hoppas att jag i alla fall vågar ge en del av mitt liv…även om jag inte når hela vägen….

För ingen ska behöva leva sitt liv i rädsla…

Jag sitter på tåget från Stockholm, på väg hem till Trollhättan och mina tankar far iväg långt bort från försenade snabbtåg och plingande järnvägsövergångar.

Min fru sprang Lidingöloppet igår och jag gick typ 2 mil för att heja på henne…och träffa gamla vänner.

Vid 9km flaggan träffar jag Morgan(en kompis från internatskoletiden). Han står där beredd med en hjärtstartare om det skulle behövas…för att ge en människa en andra chans…förhoppningsvis slipper han använda den.

Jag går vidare mot målet och träffar där en trött men nöjd Ulrika som tog sig runt på en bra tid.

2011 hade hon planer på att springa, men den gången satte en tumör stopp för det. Fredagen den veckan som hon blev opererad satt jag i bilen på väg hem från sjukhuset och tänkte ”hur ska jag kunna förklara för barnen att mamma inte kommer hem igen?” Jag kan fortfarande komma ihåg hur allt annat bleknade bort och blev oviktigt. Att så här sju år senare se henne frisk och med en ork som aldrig tidigare är för mig ett under.

Mina tankar vandrar vidare till en kär vän vars liv plötsligt tog slut. Han var några dagar äldre än mig och som en bror…du vet…en sån man inte har så tät kontakt med, men när man träffas behövs inga artighetsfraser…allt är som förr. I förrgår var det begravning…det känns märkligt….och sorgligt…jorden blir lite fattigare utan honom. Jag kämpar mot gråten och mina tankar går till hans familj…

Jag kan inte låta bli att tänka på varför en del får en andra chans och vissa inte…livet här på jorden är inte alltid rättvist…

”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”

Ett citat från en man som skrev det här när hans liv gick mot sitt slut…jag vill också kämpa den goda kampen…hoppas det är vad människor kommer att tänka om mej den dagen jag vandrat klart på den här jorden.

Det gäller att ta vara på de dagar jag har…tänker jag medan solen går ner utanför ett smutsigt snabbtågsfönster…

Ta vara på livet…det är det enda liv du har.

‭

Jag funderar på vad jag gett mig in på.

Några helger i höst ska jag försöka inspirera människor till att våga ta ett steg till, nå lite längre.

Jag lovade detta och nu är det upp till bevis.

Är jag den rätta inspiratören?

Kommer folk tycka det var värt att offra en lördag på detta?

Att inspirera folk till att våga ta sig an nya utmaningar…att våga gå lite längre…Jag känner mig liten och otillräcklig…

Torsdag kväll, dags för språkcafe. Jag kan gå dit trött men vet att jag piggnar till så fort folk börjar dyka upp. Ikväll var vi många…väldigt många. Vid mitt bord var det Portugal, Brasilien, Afghanistan, Somalia och Sverige. Intressant att lyssna till funderingar, att försöka förstå, att följa med i mina vänners framsteg i det svenska språket.

Jag berättar att jag en gång var i Mogadishu…1994..åhh, jag saknar så min hemstad, säger en somalisk tjej vid mitt bord.

Nu bor hon i Trollhättan, men längtar hem, dit hon vet att hon inte kan återvända. Hon har bestämt sig för att kämpa där hon är, med det språk hon möter, med den kulturen hon möter, att ge sig in i det okända…jag tycker att hennes svenska är riktigt bra.

Hon vågar ”gå på vattnet” försöka sig på det näst intill omöjliga.

När vi är på väg hem träffar jag en afghansk kille som undrar om jag fått tag på nåt hem åt honom…jag önskar att jag kunde bygga ut, bygga om, ta hem honom till mig. Jag skulle vilja hjälpa honom, hjälpa fler som är i liknande situationer…men jag räcker inte till.

Tänk att vara så långt hemifrån…utan mamma o pappa…utan syskon…det är inte rättvist.

Mina tankar far runt…runt, kommande inspirationssamlingar, Mogadishu, en afghansk kille som inte har ett riktigt hem, blir till en konstig blandning.

Att ”gå på vatten” är plötsligt nåt jag borde klara av…i alla fall om jag jämför mig med mina anonyma vänner från Somalia och Afghanistan.

Ikväll ber jag en bön för dom. Du får gärna be en bön för mig…det kan behövas.

Gonatt…!

Jag kommer hem sent på fredag natt… trött, hes och har ont i huvudet…men jag är lycklig och tacksam.

Mina 17 år i Tanzania kommer ibland till nytta och den senaste veckan har det varit extra hektiskt.

Att tolka mellan svenska och swahili är fantastiskt kul…jag får bygga broar, förmedla budskap, se hur människor gläds över att förstå varann.

Jag lär känna nya människor i kyrkor, på advokatkontor, på sjukhus, i rättssalar…ja, på alla tänkbara ställen där tolkning kan behövas.

Mitt uppdrag är att föra budskapet oförvanskat vidare till mottagaren. Jag ska förhålla mig neutral till det som sägs.

Ibland får jag höra sånt som jag helst velat slippa höra, ibland hör jag sånt som skapar frågor i mig själv. Då kämpar jag med mig själv.

I båda fallen har jag svårt att hålla tårarna tillbaka…rösten blir ostadig och jag oroar mig över att mottagaren inte förstår…

I fredags kväll på väg hem från Borås lyssnade jag på radion…nåt om valet.

Jag hade nyss tolkat en suveränt rolig samling i Brokyrkan och kände mig på topp. Tankarna far iväg och jag börjar fundera på hur jag ska tolka allt som hörs i samband med valet.

Hur kommer jag att känna mig när valresultatet blir känt?

Trött? Hes? Ont i huvudet?

Jag hoppas att jag känner mig tacksam…

…tacksam över att merparten som röstat har tolkat rätt

…tacksam över att det jag får höra är sånt som jag vill höra, sånt som berör mig.

…tacksam att Sveriges folk röstat på ledare som ser ljust på framtiden, inte på ledare som skrämmer oss med allt mörker…

Nu är det upp till oss var och en att gå och rösta på det vi tror på, det vi hoppas på.

Tisdag kväll och regnet hänger i luften. Jag sätter mig i bilen och börjar min tvåtimmars resa hem.

Jag har varit i Jönköping och tolkat mellan swahili och svenska. Jag trivs med att kunna bygga broar med språk…

Jag trycker lurarna i öronen, tar en klunk halvvarmt kaffe ur thermosen och startar Spotify. Spellistan heter DN roadtrip men skulle ikväll kunnat heta ”lifetrip”

I say a little prayer…ja det är den första låten jag hör. Arethas röst tonas ut med ”answer my prayer” och min trötta hjärna får lite extra energi.

Jag vet inte vad du har för relation till det du inte kan se och ta på…men…så här tänker jag.

Jag ber för alla dom som går till val de kommande dagarna.

Jag ber att vi ska välja det vi tror på inför framtiden och inte i första hand välja bort det vi är rädda för.

Jag ber om hjälp till vänner som kämpar.

The Moniker tar över o sjunger ”bring out the holy in me”.

Exakt vad ”helig” betyder är kanske inte så lätt att greppa. Jag tänker…kan jag vara helig? Kan en människa vara helig?

Jag släpper analysen och önskar att jag kan vara helig för nån…det står ju ändå för nåt rent, harmoniskt och…ja nåt riktigt bra.

När jag närmar mig Mullsjö har Van Morrison tagit över.

Brown eyed girl…nä min fru har inte bruna ögon, men ett ansikte dyker upp i mitt inre. Det är märkligt hur vi människor fungerar.

Ja…det är hon från Lokichoggio i Kenya…hon som ville bli fotograferad på väg till skolan.

Jag undrar vad hon gör just nu…kommer vi ses igen? Lever hon? Vad heter hon?

”I say a little prayer” går på repeat i mitt huvud.

Det får bli en liten bön för ”my brown eyed girl”…att hon ska våga välja det hon tror på…och inte i första hand välja bort det okända som hon är rädd för.

Och du…jag tror det hjälper!

Sån e jag!

Gonatt!

…utan det jag inte gjort.

På dessa lappar står många namn, närmare bestämt 135 stycken.

Hälften av dom är nya vänner för mig, vi gör en resa tillsammans och om du rest med någon vet du att då växer man närmare varann.

Tiden går fort när man har roligt…en klyscha jag upprepat många gånger den här terminen.

För några år sedan gick jag med en gnagande tanke inom mig. Det har väl hänt efter det också, men den här tanken lät jag bli verklighet.

Har du försökt lära dig ett nytt språk? Jag tragglar med arabiska, bosniska och diverse språk från Östafrika…och en del andra ”bra att ha språk”. Det är svårt, ibland jättesvårt, men också en resa…

Till vårt land kommer ett antal människor som rest långt…och när de kommit fram…så fortsätter resan, med språk och kultur.

Jag tänkte att den vandringen vill jag vara med och underlätta….

Nu har språkcafeet på Standgatan i Trollhättan varit igång i två(eller är det tre?) år…ja…tiden går fort….när man har roligt.

Jag har lärt känna en massa människor, lärt mig ord på många språk, lärt mig att vi klarar mycket mer än vi kanske tror.

Jag kan inte glömma en tibetansk kvinna som kom till oss för en tid sedan, hon får vara anonym. Kan bara sitt eget språk, helt andra bokstäver, svårbestämd ålder men kanske 65 år. Hur har hon kommit hit? Ensam utan nån annan som kan tolka, ingen familj, ingenting…ändå glad och tacksamt kämpande med språket.

Svenskan hann inte bli tillräcklig för ett riktigt samtal innan hon flyttades härifrån. Idag vet jag inte var hon finns…jag saknar hennes leende ansikte…att skiljas åt gör ont i hjärtat…och ändå är mitt onda inte nåt jämfört med det som mina vänner upplevt på sina ”resor”.

Mitt liv i Sverige hade varit mycket tommare utan mina vänner från Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Estland, Lettland, Polen, Rumänien, Portugal, Nigeria, Uganda, Somalia, Kenya, Tanzania, Vietnam, Kina, Thailand, Brasilien, Kuba, Indien, Pakistan, Iran, Irak, Afghanistan, Syrien och säkert några länder till som jag glömt.

En kasse med övningsuppgifter, eh låda med namnlappar och en cafeskylt får nu sommarlov.

En lyckad termin måste firas med en ingefäraläsk importerad av Issa från Tanzania.

Jag ångrar inte en sekund att jag vågade börja den här resan.

Har du någon gång ångrat nåt du inte gjort? Som att inte hjälpa, inte bry sig, inte stanna upp, inte ta ledigt, inte komma ihåg?

Nu har det gått några veckor sedan jag kom hem från Lotimor…är jag tillbaka i det vanliga igen? Den frågan gnager i mig. Det är inte så att jag vill byta jobb, det handlar inte om det…det är på ett annat plan på nåt sätt.

När jag i Nairobi satt och summerade upplevelserna från resan så ville jag verkligen inte tillbaka i samma gamla invanda mönster.

Härom dagen tog jag och min Anton en promenad på Halleberg. Det här ser ut som vägen till Lotimor, tänkte jag när vi klev mellan stenarna på väg till ”Predikstolen”.

Det låter annorlunda, luktar annorlunda och det finns mobilnät, dricksvatten, mat, affärer, grönsaker, internet, asfalt, bilverkstäder, tidningar en kvart härifrån….men annars är det likt…

Min syster la ut ett filmklipp Avestaforsen på Facebook…det ser ju ut som vägen till Lokichoggio, tänkte jag.

Nä…jag är än så länge inte tillbaka där jag var innan resan. Jag har inte glömt allt…jag vägrar glömma.

I Naliel fick jag med mig tre killar som visade var vi kunde hämta vatten. Lite engelska, lite swahili, lite armbrytning och en massa vatten senare frågar en av killarna om jag hade en lök att avvara.

– Det var längesedan jag hade nån grönsak till hönsgrytan, sa han.

Tänk att inte ha tillgång till den minsta lilla grönsak… !

Vi körde tillbaka till nattlägret och jag glömde bort att fixa en lök…det kommer jag ihåg nu…det stör mig och jag känner mig ledsen över att mitt eget så lätt tar över så att jag glömmer de små behoven runtomkring.

Nästa gång ska jag se till att han får nått till hönan….det måste bli en nästa gång…

Sydsudanresan fortsätter i mitt hjärta, jag hoppas att du vill följa med mig….

För inte så många år sedan kunde jag imponera på mina kollegor med en vattentät Nokia som dessutom hade kompass och mer än en veckas batteritid – ingen imponeras längre av en sån.

Både Nokia och Ericsson missade smartphoneresan och fick se sig omkörda av…ja du vet vilka.

Min nästa bil kan bli en elbil. Visst kommer jag sakna en del från nån av mina gamla bilar, precis som jag saknar 10 dagars batteritid på min telefon. Men jag är övertygad om att fördelarna överväger. Om något år kan det mycket väl vara så att jag inte kan tänka mig en vardag utan elbil.

– Imorgon har jag avsatt hela arbetsdagen för dig som aldrig fundera över att köra en elbil.

– Imorgon har jag avsatt hela arbetsdagen för dig som aldrig funderat över att ansluta dig till en bilpool.

– Naturligtvis är dagen till även för dig som funderat på elbil eller bilpool.

Välkommen till Kraftstaden Fastigheter på Åkersjövägen 20 i Trollhättan. Jag finns till för dig.

Lediga tider hittar du här

Nyss hemkommen från Tanzania klickar jag på en länk som min klasskompis Bengt Klingberg delat. Jag tittar några minuter men är tvungen att avbryta för något annat. 

 Senare på kvällen letar jag reda på avsnittet på SVT-play och i en halvtimme sitter jag med tårar i ögonen. 

Samma världsdel men ändå så långt borta….var finns jag i detta? Vad är min roll för att lindra människors nöd? Orden tar slut, språket räcker inte riktigt till…

Vad du än gör missa inte korrespondenternas avsnitt ”Att röja en väg” Tisdag på SVT eller redan nu på SVT-play. 

https://www.svtplay.se/video/15509885/korrespondenterna/korrespondenterna-sasong-19-avsnitt-2?cmpid=del%3Afb%3A20171014%3Aatt-roja-en-vag%3Apla%3Alp

Håll ögonen öppna o dela gärna min sida. Förhoppningsvis har jag hyfsad uppkoppling den kommande veckan. Utlovar lite annorlunda läsning…från andra sidan ekvatorn. 

Om jag säger ”Grön ekonomi” vad tänker du då på? Är det positivt, negativt eller kanske ointressant?

När jag förra veckan åkte till ett seminarium om grön ekonomi så ska jag villigt erkänna att ämnet kändes lite abstrakt för mig. Jag tänkte att det handlar väl om hur vi som företag ska bli bättre på att investera i hållbarhet, men det är så mycket mer.

Vi fick lyssna till ett antal föredragshållare och den som gjort mest intryck är nog Gunnela Hahn, etikansvarig finans, inom Svenska kyrkan centralt.

Hur placerar vi vårt kapital? Som privatperson och som företag? Vilka kriterier gäller? Gör jag som svenska kyrkan, väljer bort krigsindustri, konfliktmineraler, alkohol, tobak, pornografi av etiska skäl, eller är bästa avkastning det enda som gäller? Eller har jag ingen koll på vart mina pengar placeras?

År 2010 beslutade man i Svenska Kyrkan att framöver bara placera i ansvarsfulla bolag som bidrar till samhället och att undvika placeringar i bolag som undergräver en hållbar utveckling.

En konsekvens av detta är att man valt bort investeringar i fossilbränslebolag. En kommentar som fälldes på seminariet var att risken då blir att avkastningen blir för liten med ett så begränsat urval av bolag.

Enligt Gunnela är deras erfarenhet en helt annan. Om man räknar bort de bolag med fossila reserver ser man att det är marginell skillnad i avkastning.(se diagram ovan)

Världsnaturfonden(WWF) för en hel del statistik över olika klimateffekter som orsakas av oss människor och man har bland annat delat upp det i följande kategorier för oss som privatkonsumenter. Biffen, Bilen, Bostaden och Börsen är de fyra största faktorerna som orsakar utsläpp. WWF redovisar också siffror som visar att Svenskarnas privatkonsumtion står för 10,6 ton CO2/person och år (2014) och utsläpp från energiproduktion står för 7,9 ton CO2/sparare och år(2015).

Man behöver inte vara allt för insatt i dessa frågor för att inse att om vi ska lyckas med att bli klimatneutrala så behöver vi som privatpersoner också dra vårt strå till stacken.

Det är nog dags att jag börjar tänka efter innan jag placerar mina pengar.

Mitt liv handlar mycket om möten med människor från olika delar av världen och det går inte en dag utan att jag på något vis använder ett annat språk än svenska.

I mina möten med människor stöter jag på många olika kulturer och allteftersom tiden går blir jag mer och mer ödmjuk inför min begränsade kunskap och mina egna värderingar och förhållningssätt till det som sker i samhället. Det här låter kanske lite flummigt men jag hoppas att du hänger med i mitt resonemang.

Oavsett var vi lever så utgår vi ifrån att det vi själva står för och tycker är det ”normala”, det tror jag är full naturligt. Vi har ju inget att jämföra med mer än våra egna liv. Naturligtvis förändras vi över tid. Några sådana exempel på det är min syn på kameraövervakning, kontantlöst samhälle, internetbank, gps-spårning av mig själv osv. Utan att gå in på detaljer så kan jag medge att min syn på dessa saker ser annorlunda ut idag än för 10 år sedan. Så visst förändras jag, eller rättare sagt alla förändras.

Sedan förändras ju förutsättningarna i samhället vilket gör att nya frågor och problemställningar dyker upp. Hur hanterar vi främmande språk? Vad har man rätt till och inte rätt till? Är det okej att tigga? Får man gå klädd hur som helt på offentliga platser?

Jag tror att vi alla känner igen dessa frågor från det som cirkulerat i media de senaste månaderna.

Med risk för att bli anklagad för generalisering vill jag påstå att de flesta Svenskar inte anser att vi är extremister på något vis över huvud taget. Jag har själv inte riktigt reflekterat över detta, men i somras läste jag en artikel skriven av Patrik Lindenfors publicerad i Dagens Nyheter debatt 20160713. Artikeln heter ”Önsketänkande att svenska värderingar är universella”.’

Här beskriver Patrik en del av det som vi möter när människor blir mer och mer rörliga över nations- och kulturgränser.

Till exempel skriver han att ”I Sverige är vi mer individualistiska och har mer rationella, sekulära värderingar än något annat land på jorden – vad gäller värderingar är vi faktiskt det extremaste landet i världen. Att påstå att våra värderingar skulle vara universella är därför att projicera sitt eget önsketänkande på resten av världen – de värderingar vi har i Sverige är väldigt annorlunda. Generellt sett ligger de sekulära länderna i Nordvästeuropa uppe i ena hörnet på den globala kulturkartan med Sverige som det mest extrema exemplet.”

Oavsett om vi tycker att värderingarna i Sverige är bra eller dåliga så är de annorlunda än de flesta i världen. Detta konstaterande gör ju något med oss. Hur hanterar vi mötet med människor som ser saker helt annat sätt? Förväntar du dig att jag som ickesvensk ska ändra mina värderingar direkt när jag sätter mina fötter på svensk mark? Och i så fall hur ska jag veta hur du tänker?

Jag tror att enda vägen är det medmänskliga mötet där du och jag lär oss av varandra.

Jag hoppas du förstår att syftet med detta inlägg är framför allt att uppmana dig till eftertanke och ödmjukhet i dina multikulturella möten. Varje gång du väljer att tänja på din bekvämlighetszon och tar kontakt med någon som verkar lite annorlunda, så kommer du att upptäcka att du får mer än du ger.

Igår kväll hade jag sista språkcafeet för säsongen. Nu blir det sommaruppehåll. För drygt ett halvår sedan bestämde jag mig för att dra igång det och vi har varit ett härligt gäng som träffats på torsdagkvällarna.

Här följer en liten reflektion över de möten med människor jag fått.

På dessa lappar står det namn, över 90 stycken.

Mer än 60 av dessa var för mig för ett halvår sedan helt okända, en del i en siffra som reporter efter reporter rabblat upp tills vi tröttnat och börjat sortera det med all annan statistik vi samlar på oss.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

Mer än 60 av dessa har kommit till oss med krig i bagaget, ett krig de vill fly från, men som fortfarande drabbar dom via kontakt med nära och kära som inte kunde följa med.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

Mer än 60 av dessa har kommit med ett hopp om nytt liv i fred och frihet, men några fick inte stanna, de passade inte in i Sveriges flyktingmall.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

Många namn som jag har svårt att uttala. Vi pratar olika språk men förstår ändå varann.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

För mig är dom inte längre en siffra i statistiken.

De flesta har nog inte missat rapporten om hur mycket utsläpp en bil orsakar under sin livscykel. För mig låter rapporteringen som att det är bättre ur ett miljöperspektiv att köra med en gammal fossilbränslebil än att byta till en nyare och jag tror att de flesta uppfattat det på samma sätt.

Jag kunde inte låta bli att ta en snabb titt på hur analysen är gjord och till min förvåning så har media vinklat detta på ett för mig felaktigt sätt. Inte någonstans är det noterat att jämförelsen inte gjorts lika för nya och gamla bilar. Här kommer några frågor som jag inte får ihop. Antingen har jag svårt att fatta eller också är svensk media mer sugen på en nyhet än på att redovisa sanningen.

1. Vad är en gammal bil? Om jag kör en 20 år gammal bil är den då likvärdig med en 10 år gammal Volvo XC90 V8 som man hänvisar till i rapporten?
2. Vid första anblick ser det ut som att XC90:an släpper ut 19,02 tom medan en ny Golf 1,2 TSI BlueMotion släpper ut 18,64 ton. Men….och det finns ett stort men, varför har man inte tagit med utsläppet för produktion av den gamla bilen?

Om man drar samma slutsats som bla SVT och Teknikens värld gjort så kan man ju göra så här…jag köper en ett år gammal Golf 1,2 TSI BlueMotion så slipper jag räkna med produktion och då orsakar den bara 6,84 ton CO2.

Poängen med den här forskarrapporten är väl främst att vår konsumtion är en miljöbelastning? Att hela tiden köpa nytt oavsett om det är bilar, kläder, möbler eller något annat är väl ändå det riktiga problemet?

Rätta mig om jag har fel.

Jag hade inte planerat att lägga ut detta, min blogg är tänkt att handla mestadels om miljöfrågor, men så fick jag se Jocke Nywalls bilder från flyktinglägren i Grekland.

Klicka här för att se Joachims bilder.

Nyss hemkommen från en intressant dag i Linköping sitter jag och funderar över livet. Det blir ganska glest mellan mina blogginlägg och jag vet inte om jag har nåt att skylla på mer än mig själv.

Under dagen har jag fått lyssna till människor som har bra koll på cirkulär ekonomi, hållbarhet och utfasning av farliga ämnen.

Vilka mattor ska vi välja i våra byggen, duger det med vilken plastmatta som helst? Vilket miljöklassningssystem ska vi jobba med för att försäkra oss om att bygga så hållbart som möjligt? Jag har definitivt med mig ny kunskap hem. Ord som PVC, PE, isocyanater, arbetsmiljö, emissioner  och mycket mer slåss om uppmärksamheten i min hjärna och samtidigt kämpar jag med sorgen. Sorgen att mista ett par vänner, eller i alla fall skiljas från dom.

Det blir några timmar per vecka som jag tillbringar med språkcaféet och där får jag många nya härliga vänner. För en stund sedan fick jag besked att ett par hämtats av polisen, dom fick inte stanna. Vi har kämpat med överklaganden på alla instanser men någon, någonstans, tyckte att deras skäl inte var tillräckliga för att få stanna i Trollhättan. Det är inte polisens fel och jag vet inte vems fel det är men dom fick inte stanna…

Jag har suttit på tåget hem från Linköping och tänkt över alla de som satsat det sista dom har och inte får stanna. Hur skulle jag reagerat? Vad skulle jag gjort? Jag vet inte och vill nog heller veta det…

När man skiljs från vänner går man sönder en liten bit. Det är som att dela på två ihoplimmade träbitar. På vissa ställen är limmet starkare än träet. Mina vänner har lämnat en bit kvar hos mig och jag ser hur de själva gått sönder lite till efter ännu ett uppbrott. ”Jarrib” far runt i mitt huvud, det betyder försök. Vi måste alla försöka att leva vidare, för en del(mig själv inräknat) är det ganska lätt, men för andra handlar det om ett liv i osäkerhet. Mina vänner som jag väljer att inte här nämna vid namn fortsätter sitt liv i osäkerhet.

I mina hörlurar sjunger Simon o Garfunkel

..but my words like silent raindrops fell, and ecoed in the sounds ur silence…

Idag hade jag kunna göra det lätt för mig genom att ta ett enkelt energispartips. Men det känns så futtigt så jag ska försöka dela lite av mig själv.

Det som dragit igång mina tankar är förstås attentatet i Bryssel, flyktingkrisen som just nu i media fokuserar på Syriens flyktingar, men som i verkligheten handlar om många fler länder, EU:s nya flyktingpolitik som får massiv kritik från många håll. Vi befinner oss också i något som i kristna kretsar kallas för stilla veckan, en vecka när man minns Jesu lidande och död på korset. Trollhättefotografen Joachim Nywall besökte nyligen ett flyktingläger i Makedonien. Reflektioner därifrån kan man läsa om i dagens TTELA.

Allt detta och mycket mer nerkokat i en enda gryta ger mig en soppa med märklig smak.  Vad är rätt och fel? Vad ska jag göra? Vad angår mig och vad kan jag överlåta till någon annan? Har jag ett personligt ansvar att bidra till förändring? Är det upp till mig att hjälpa andra och engagera mig i andras öden eller ska ”samhället” ta det ansvaret? Vem är då i så fall samhället?

Mitt liv består av många kontakter med människor ifrån andra länder, relationer jag inte skulle vilja vara utan. Har du inte provat att engagera dig i något språkcafe, välkomstfamilj för nyanlända eller liknande så vill jag varmt rekommendera det. Du kommer att få mycket mer än det du ger.

Ibland är det smärtsamt att lära känna människor som man kanske får skiljas åt när de får beslut om att inte få stanna i Sverige. Andra smärtsamma erfarenheter är som tex när jag frågar en av mina vänner(vi kan kalla honom Mustafa) hur det är att vara med sin mamma igen. Mustafa kom ifrån sin mamma i Somalia när han var två år gammal och sju år senare återförenas de i Mariestad. Han svarar mig” visst är det svårt ibland, men mamma är alltid mamma”. Jag hör orden som i en dimma och får tårar i mina ögon varje gång jag tänker på Mustafa och hans tuffa liv.

Igår beslutade vi på min arbetsplats att ta till oss ytterligare en praktikant. Denna gången blir det en kille som flytt från krigets Syrien och nu försöker skapa sig ett nytt liv i Sverige. Vad han bär med sig i form av upplevelser, det har jag ingen aning om, men kan vi på Tomt AB vara en del i en process för att han ska få en bra framtid så är jag glad.

En vän till mig sa en gång för länge sedan ” vad du gjort mot en av dessa, det har du gjort mot mig”. Hur vill jag behandla mina vänner? Det är nog svaret på många av mina frågor……

Och förresten, det där om att koka ägg….om du lägger i äggen i kallt vatten, låter vattnet koka upp och sedan stänger av kokplattan, så spar du värme.

Många lägger i äggen i kokande vatten och låter sedan vattnet koka i 5-8 minuter, men det behövs inte. Jag slår av plattan när vattnet kokar och låter äggen ligga kvar i det varma vattnet med locket på i 5 minuter, blir perfekt och spar 5 minuters energi.

Livet handlar inte om antingen eller, det handlar om både och. Det är därför dagens inlägg bara handlar lite om miljö men mycket om medmänsklighet.

Glad Påsk!

Just nu sitter jag och jobbar med årsredovisningen på min arbetsplats.

Att se bakåt och summera det som gjorts är ofta lärorikt. Jag bläddrar i almanackan för att påminna mig det som hänt under 2015 och kan konstatera att vi lyckats genomföra en del positiva förändringar, trots att jag ofta känner att jag skulle vilja göra mer.

Under fjolåret kördes elbilen på jobbet drygt 300 mil och snart börjar vi komma till en nivå där det finns utrymme för att utöka fordon i bilpoolen. Själv har jag under året försökt få tag på en elbil som passar min plånbok, men inte lyckats. Förhoppningsvis ser 2016 annorlunda ut.

Det jag ändå kan konstatera är att när jag första gången presenterade tanken om ett elfordon på företaget så möttes jag av en ganska stor skepsis som idag förändrats. Hälften av de som kör bil i tjänsten försöker idag boka upp elbilen innan de letar alternativ. Nu är min stora utmaning att lyckas övertyga resten. Förändring är möjlig, bara man vill.

Glädjen stod högt i tak när klimatavtalet skrevs på av 195 nationer. Enlig många är detta en milstolpe inom det internationella klimatarbetet. Avtalet är bindande, men inget klimat räddas av ett avtal. Nu gäller det att var och en drar sitt strå till stacken.

Många påpekar att enda möjliga tolkningen av klimatavtalets nämnande av 1,5 grader är att de fossila bränslena nu snabbt måste fasas ut – ett arbete där de rika nationerna måste ta täten. – Mycket tyder på att klimatavtalet är en vändpunkt och början på slutet för den fossila eran, säger Stefan Henningsson, klimatexpert på Världsnaturfonden– Klimatavtalet skickar en tydlig signal till alla länder, städer och företag att skärpa sina klimatmål och snabba på omställningen till total fossilfrihet, säger Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Nu väntar vi bara på att Sveriges regering tar fram lättnader för de som vill producera hållbar energi. I dagsläget är det ganska svårt att få god ekonomi i dessa i konkurrens med fossila alternativ. Någon typ av ”Robin Hood politik” skulle behövas för bland annat elproduktionen så att sol och vind blev mer lönsam. Att det är lösbart vet vi genom att snegla på länder som Danmark och Tyskland för att inte tala om Uruguay.

På mindre än tio år har Uruguay gjort otroliga minskningar av sina koldioxidutsläpp och detta har man lyckats utan subventioneringar eller högre kostnader för konsumenterna, allt enligt landets chef för klimatomställningsarbetet, Ramón Méndez.

Han berättar vidare att i dagsläget står förnybar energi för 94,5% av landets energi och vi har lägre energipris jämfört med tidigare. Dessutom färre elavbrott på grund av en blandning av energikällor och därmed en större tålighet mot torka. Det var helt annorlunda bara för femton år sedan. Vid sekelskiftet stod oljan för 20% av Uruguays import och en ny pipeline skulle precis börja förse landet med gas från Argentina.

Vill du läsa mer om detta kan du gå till The Guardian.

Med detta glädjeämne vill jag önska dig en God Jul och ett Gott Nytt 2016.

Jag kommer ta ledigt några veckor från bloggandet och jag hoppas att du också klarar av ett skärmfritt liv några dagar.

I förra veckan besökte jag min teleoperatör för att se över abonnemangen. Jag så bland annat till att min grabb står på sin telefon, han är lite trött på att alla mina vänner kontaktar honom.

När jag vi grejar med hans abonnemang undrar killen i butiken om inte Anton ska byta telefon. Jag får veta att han kan byta till en ny utan extra kostnad. Det låter ju bra tänkte jag på vägen hem och så ställer jag frågan till Anton.

-Varför då? undrar han, den jag har funkar bra och jag är nöjd med den.

Förra veckan kom det ut en rapport som visar att producera en mobiltelefon ger ett avfallsfotavtryck på 86 kilo – till exempel gruvavfall och slaggprodukter.

Avfall Sverige och IVL Svenska Miljöinstitutet har beräknat avfallsfotavtrycket för elva vanliga konsumentprodukter , i huvudsak inom mat, textil och elektronik, och även uppskattat klimatkostnader för avfallet som uppstår vid produktionen.

Idag läser jag i Ny teknik att regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram förslag på åtgärder som ska minska användningen av plastpåsar.

”Naturvårdsverket ska inom uppdraget föra en dialog med dagligvaruhandeln och detaljhandeln så att de kan bidra med åtgärder som kan minska användningen av plastbärkassar”

Vad är problemet? Snegla på platser som t.ex. Zanzibar  eller Rwanda och meddela att från och med nästa halvårsskift får inte plastbärkassar användas i dagligvaruhandeln och detaljvaruhandeln. Funkar det där så borde det ju funka här.

Fem veckor off line gör gott ibland, men nu är jag tillbaka.

Jag tänker ofta på hur jag påverkar min omgivning med mitt sätt att vara. Det kan vara både positiv och negativ påverkan. Jag försöker leva hållbart utan att vara fanatiker, tycker det känns mera trovärdigt att inte vara ”perfekt”. Ska någon relatera till mitt sätt att vara så behöver mitt miljötänk sättas i relation till det dagliga livet som förstås ser helt olika ut för oss alla.

Att välja miljömärkt energi eller att försöka gå och cykla istället för att ta bilen, märks kanske inte så mycket, men jag vet att det är en del i ett hållbart liv.

Nu har vi på min arbetsplats valt att försöka arbeta mer med gröna lån. Det finns människor som vill investera i hållbarhet men som har svårt att få avsättning för sina pengar och så finns det andra som inte bryr sig alls. Här kommer tanken om gröna lån in. Om vi behöver låna upp pengar till åtgärder som på något vis gynnar en hållbar livsstil så är det ju bra att använda öronmärkta pengar till detta. på det viset lyfter vi hållbarhetstanken även inom ekonomin.

Min förhoppning är att detta är början på en trend och att vi i framtiden ser en utveckling på finansmarknaden som liknar livsmedelsbranschens där konsumenterna skapat. en marknad.

När det blir dags att investera i solenergi hemma får jag nog se om det finns gröna lån även för privatpersoner.

Vill du veta mer om vad gröna lån innebär kan du kolla på tex kommuninvests hemsida om Gröna lån .

Sitter på tåget ner till Falkenberg. Ska ner till Marocko en sväng och blir borta ca en månad. Brukar vara väldigt  sporadisk internetuppkoppling där så jag kommer nog missa att uppdatera bloggen under oktober månad.

…har inte riktigt hunnit med bloggen, men nu kommer i alla fall några funderingar.

För ett par veckor sedan förberedde jag en tipsrunda vi haft på en av våra företagsdagar. Min ambition vara att hitta frågor som inte hör till dom vanliga och naturligtvis blev det lite miljö inblandat på sina håll.

Jag gjorde en liten snabb kalkyl på vad mitt resande till jobbet innebär miljömässigt. Att skriva ett värde i tex fossilt CO2 är egentligen ganska ointressant, men när man lägger det i ett annat sammanhang kan det bli mera gripbart för gemene man.

Låt säga att jag tar bilen till jobbet och att min bil släpper ut 150 gCO2/km. Jag bor bara 3 km från jobbet så egentligen behövs ingen bil och därför är förstås det vettiga alternativet att cykla eller gå varje dag. Men i alla fall, om jag nu tar bilen vad orsakar jag då?

150 g x 6 km = 900 g/dag i fossilt CO2.

Om vi räknar med att en normalvilla drar 15000 kWh/år i värme och i Trollhättan har vi miljömärkt fjärrvärme som bara genererar 0,86 g/kWh. Då får vi följande resultat.

15000 x 0,86 = 12900 g/år.

Slutsatsen blir att på drygt 14 dagars bilresande har jag släppt ut lika mycket som uppvärmningen ett helt år(12900/900=14,3)

Det går ju alltid att ifrågasätta mina siffror och hur jag fått fram allt, men poängen är att mitt beteende har betydelse. Det är lätt att förlita sig på tekniken och tro att det är lösningen, när det i verkligheten först och främst beror på mina egna val.

Efter de senaste dagarnas avslöjanden från bilindustrin kan man väl gissa att det i alla fall inte är för lågt räknat.

I morse skjutsade jag mina vänner Abel och Adonia till flyget. De har varit här i Trollhättan och hälsat på en vecka. Vi jobbade tillsammans under en tid i Tanzania och Abel var då min counterpart i miljöfrågor.

Adonia och Abel bor i Mchukwi där jag för fem år sedan tillbringade några månader med att starta upp ett miljöarbete på sjukhuset i byn. På samma sätt som med annat jag överlämnat så går tankarna till dom ibland och jag funderar vad det blivit av miljöarbetet i Mchukwi.

Numera är det en annan kille som har miljöansvaret på sjukhuset, men jag finns ju med på ett hörn ändå säger Abel. Vi har fortsatt att källsortera plastflaskor och metall och ibland kommer det förbi uppköpare som tar hand om materialet.

Plastpåsar är förbjudna på sjukhusområdet, men vi kämpar fortfarande med att få ordning på kompost och pappersmaterial. Trots att det finns en del kvar att göra så tycker både Abel och Adonia att de kommit en bit på väg.

Under deras besök har jag visat vår avfallshantering, återvinning av bilar, energihänsyn vi köp av bil, miljöhänsyn vid köp av mat och en massa annat. Efter vad de berättat så förstår jag att mitt beteende sår frön i deras tankevärld och förhoppningsvis tar de med sig något tillbaka hem. Deras besök avslutades med en internationell träff på Cafe Bryggan, Strandgatan 22 i Trollhättan där vi träffade  folk från en massa olika länder. Jag är där varje torsdag kväll och inser att jag lär mig mycket från andra kulturer och att på det här sättet kunna ge tillbaka lite känns riktigt bra.

Cochins internationella flygplats i den indiska delstaten Kerala är den första i världen som får all elektricitet från solpaneler, skriver flygplatsen i ett pressmeddelande.

Kul att de vågar satsa storskaligt på solel. Anläggningen är på 12 MW.Mer om detta går att läsa om på bland annat nyteknik.se

Nu är jag tillbaka på jobbet efter 5 veckors semester och ett härligt besök i mitt andra hemland Tanzania. På grund av min nära koppling till det landet hamnar jag ofta i jämförelser mellan Tanzania och Sverige och jag kan inte låta bli att le lite när jag idag sitter och bläddrar i nummer tre av tidningen Miljö & Utveckling.

Mitt leende beror på två saker.

För det första gläds jag över att det äntligen är på gång en lagstiftning mot användandet av plastpåsar. Vi behöver få till en begränsning för att minska miljöbelastningen och det verkar ju inte gå frivilligt.

För det andra kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur det ser ut i andra delar av världen. Rwanda förbjöd plastpåsar för ett antal år sedan och när vi för några veckor sedan besökte Zanzibar visade det sig att man där gjort likadant. Utöver detta så är det många distrikt i Tanzania där man tagit samma beslut. Människor verkar inte ha nåt problem med det och kanske beror det på att man i länder som dessa inte har en bra avfallshantering och därmed ser problemet direkt när plastpåsarna slängs.

Här i Sverige luras vi lite att tro att plastpåsarna inte är ett problem eftersom de återvinns eller bränns upp och det ät lätt att glömma att plasten är fossil och icke förnybar, precis som diesel och bensin.

Tänk om vi hade sett ICA eller COOP gå ut med en reklamkampanj där de meddelar att nu slutar vi sälja plastkassar – för miljöns skull!

Under hösten 2009 jobbade jag med ett miljöprojekt i Tanzania. Mitt uppdrag var att starta upp avfallshantering på två sjukhus. Det kan se ut som ett ganska enkelt arbete, men när det i princip inte finns någon fungerande avfallshantering i samhället så blir allt mycket svårare än t ex här i Sverige. Jag ordnade utbildningar för personal, skolelever och byledningar i Mchukwi och Nkinga där sjukhusen ligger.  I Sverige stöter jag ibland på ett för mig märkligt motstånd emot att källsortera, trots att vi arbetat med dessa frågor i många år. När jag kom till Tanzania hade jag det i tankarna och förväntade mig ett stort motstånd och oförståelse, men till min stora glädje blev jag mött av ett stort intresse för att ta itu med dessa frågor och på bara någon vecka såg vi stora förändringar i människors förståelse till miljöeffekterna av avfallshanteringen.

Tyvärr kunde jag bara vara där i totalt fyra månader och när jag i början av 2010 åkte hem kände jag en stor oro inför om det jag startat upp skulle få leva vidare.

Under juni månad i år hade jag möjlighet att återigen åka till Nkinga sjukhus. Det som mötte mig var mycket mer än jag kunnat hoppas på. Joram Malingumu som jag 2009 arbetade med tog tag i mig direkt när jag dök upp.

– Du, den där fabriken som återvinner plastflaskor i Dar es Salaam, hur hittar jag dit? Nästa vecka ska jag ner till kusten och vill komma i kontakt med dom så att vi kan börja vår återvinning, säger han.

Joram berättar också att de nu infört förbud mot att använda plastpåsar inne på sjukhusets område och han hoppas att det ska sprida sig till folk i byn, ”vi vill vara ett föredöme och ett bra exempel på att alla kan göra något för miljön”. Papperskorgar finns i större utsträckning och hela sjukhusets område ser rent och trevligt ut. Det finns en vilja att göra rätt och den lilla kunskap de fått har bidragit till något.

– Vi skulle behöva få tag på en sopkomprimator så att vi kan packa avfallet lite mera kompakt, men tyvärr är dom svåra att få tag på och ganska dyra, säger han.

Det är med glädje jag lämnar Nkinga den här gången och min oro är inte så stor som den var förra gången. Förändringen är tydlig och nu funderar jag bara på hur jag ska få till en fortsättning på detta. Det behövs input utifrån, viljan finns till förändring, men kunskapen saknas, och där skulle jag kunna bidra. Med Joram Malingumu som min counterpart så skulle det kunna gå att driva milöfrågorna vidare.

På dagens Eko får vi höra en intervju med Tanzanias president Jakaya Kikwete.

Årlig ekonomisk tillväxt på 7 %, och inget behov av bistånd inom 5 år. Detta i ett land som i över 50 år fått bistånd från många länder däribland även Sverige.En del av det ekonomiska resultatet beror på en lyckad gruvdrift och gasfyndigheter.

Onsdagen den här veckan var en annorlunda dag för min del. Jag skulle åkt till Stockholm på fredag, men tisdag eftermiddag fick jag och min vän Issa kapande reda på att vi förväntades infinna oss i Stockholm redan Onsdag kväll för att träffa Tanzanias president.

Utöver det som nyhetsmedia rapporterat så nämnde Kikwete bland annat följande om landet och dess visioner för framtiden.

– 12, 3 miljoner använder idag bankfunktioner via mobiltelefon och är därmed ett av de ledande länderna inom det området. Detta innebär att även människor ute på landsbygden kan göra affärer med storstäderna utan att själva behöva kosta på sig dyrbara och tidskrävande resor.

– Man har ett mål att landets innevånare inte ska behöva gå längre är 5 km till närmaste vårdcentral, detta kommer man att uppnå inom en snar framtid.

– Impregnerade myggnät har sålts till kraftigt subventionerade priser så att alla ska ha råd med ett vilket resulterat i att dödligheten i malaria minskat med 50-60% under de senaste tio åren.

– Förbättrad sjukvård och en barnvaccinationsnivå på över 90% har resulterat i att FN:s milleniemål vad det gäller barnadödlighet uppnåtts.

– Över 30 miljoner av landets innevånare har HIV-testat sig och fått utbildning i hur man undviker spridning av sjukdomen. Därmed har man även här uppnått milleniemålet.

Detta och många fler åtgärder har gjort att medellivslängden i Tanzania på tio år gått från 47 år till 59. Vad har då detta med miljö att göra? Befolkningsökningen är förstås ett problem som direkt påverkar miljön och ställer högre krav på hur vi använder våra resurser.

Det finns mycket som visar på att  lägre barnadödlighet, bättre ekonomi och större livlängd bidrar till att reducera befolkningsökningen. man kan tycka att det skulle vara tvärtom, men enligt bland annat Hans Rosling, professor i internationell hälsa, fungerar det så här.

I ett ekonomiskt svagt samhälle måste barnen försörja sina föräldrar när de blir gamla. Som förälder måste du då försäkra dig om att du har tillräckligt många barn som kan ta hand om dig. Om barnadödligheten är stor måste du se till att få många barn så att åtminstone någon överlever tills du blir gammal.

Ett av problemen blir då att eftersom du som fattig förälder har svårt att försörja många barn så kommer dessa att drabbas av undernäring, sjukdomar och annat som ytterligare ökar dödligheten. Du är fast i en nedåtgående spiral.

Däremot med en förbättrad ekonomi har du råd att planera din ålderdom och du behöver inte ”försäkra” dig genom att få många barn.

Under de senaste tio åren har Tanzanias BNP per capita nästintill tredubblats och inom ett par år går man från att vara ett låginkomstland till ett ett med en medelinkomst enligt världsbankens definition.

Jag är glad och stolt över att ha så starka band till Tanzania och jag hoppas att vi framöver även får höra om fler steg framåt även på miljöområdet.

Denna veckans inlägg avslutas med ett ”Tanzania oyee” – Heja Tanzania!

…vilket innebär att jag tidvis kommer att undvika uppkoppling och internet. Vi behöver alla ibland vila.

Jag kanske kommer att få något återfall, men annars hoppas jag att du också loggar ut en tid. Lämna dator, padda och mobil på en lagom obekväm plats så att du inte faller för frestelsen att kolla allt och alla. Passa på och njut av naturen så ses vi i höst.

Jag gillar folk som har visioner och vågar förverkliga dom. En sån är Elon Musk, grundare av bilmärket Tesla. När den första Teslamodellen kom var det ett nytänk inom elfordonsbranchen och 2008 när Tesla speedster lanserades så ändrades synen på elfordon, som gick från att ha varit ett töntstämplat fordon med dålig accelereration och kort räckvidd till att bli en sportbil med bra räckvidd och fartresurser som kör ifrån flera Porchemodeller.

Det har hänt mycket hos Tesla sedan lanseringen av speedstern och idag finns andra modeller, men hittills har Elon stått inför utmaningen att få ner priset så att bilarna kan bli tillgängliga för en större kundkrets.

Men visionerna finns kvar hos Mr Musk och nu meddelar han att Tesla Model 3 kommer att lanseras 2016 eller 2017 och då med en helt annan prislapp än dagens Teslabilar. Grundmodellen kommer att säljas för ca 35.000 USD, detta ska jämföras med dagens 60.000 USD som man får ge för basmodellen i USA.

Bilen kommer vara lättare, laddas på 25 minuter och ha en räckvidd på över 300 km.

Som sagt, jag gillar folk med visioner.

SGBC(Swedish Green Building Council) meddelar nu att 500 certifierade Miljöbyggnader finns i Sverige. Miljöbyggnad är en klassning där man går igenom 16 indikatorer för att bygga mer miljöanpassat. Hänsyn tas till byggmaterial, energianvändning, energislag och en hel del annat. På det här sättet minimeras belastningen på miljön. Med utgångsläge från svensk byggnorm har man tagit fram klassningssystemet ”Miljöbyggnad” och den tydliga framgången visar att systemet är populärt och lätt att ta till sig. För mig som miljösamordnare på ett fastighetsbolag är det glädjande att trenden går åt en större miljömedvetenhet och ett mera hållbart byggande.

På sgbc.se kan du läsa mer om miljöcertifieringssytem för byggnader.

Jag har det senaste året gått igenom en hel del kalkyler som gäller installation av solceller.

Både på min arbetsplats och jag själv privat har ett intresse av att bidra med miljöriktig energiproduktion. Om vi sneglar på våra grannländer Tyskland, Storbritannien och Danmark kan vi konstatera att vi har mycket att lära. I Tyskland täcktes halva landets elbehov av solenergi den 9:e juni 2014 och enligt Ray Noble på UK National Solar Centre visar prognoserna att sol står för 30-40% av Storbritanniens el sommaren 2015.

I Sverige har vi långt kvar till att nå dessa siffror och då kommer regeringen med ett förslag om att beskatta produktion av förnybar energi. Det är sorgligt att en regering som bland annat gått till val på miljöfrågor kommer med ett förslag som definitivt kommer att minska investeringsviljan hos de som tänkt satsa på förnybar energi.

Jag hoppas dom kommer på bättre tankar.

På lördag kl  20.30-21.30 är det dags för Earth Hour. Det är nionde året som Världsnaturfonden arrangerar denna klimatmanifestation. En signal till makthavare över hela världen om att klimatproblemen ska tas på allvar.

Jag kommer också att släcka den här timmen, men inte tända upp allt en timme senare.

Den bästa energin är den vi inte använder.

På Världsnaturfondens hemsida läser jag följande:

Sveriges byggindustrier har släppt en rapport där man analyserat att nybyggt flerbostadshus. I den framgår det att byggfasen påverkar klimatet lika mycket som 50 års drift av byggnaden. Hälften av all klimatpåverkan kommer från byggfasen och tittar man närmare på orsakerna så visar det sig att 84% orsakas av byggmaterial och byggprodukter.

Rapporten visar också att om man gör en renovering för att spara energi så minskar man miljöbelastningen även om det går åt nytt material som orsakar utsläpp av klimatgaser.

Än en gång är det bekräftat att vi behöver förändra vårt beteende. Vi behöver bli bättre på att prioritera i materialval när vi bygger och renoverar.

Små vanor eller ovanor kan ha betydelse. Om jag ”glömmer” borsta tänderna så får jag hål i tänderna, det tror jag vi alla är överens om.

Att återvinning lönar sig är inte alla överens om men en utredning som TetraPak beställde av IVL visar att  det går åt 6 gånger mindre energi om man återvinner en mjölkförpackning jämfört med om man eldar upp den och tillverkar en ny av nytt material. Så de som hävdar att det inte lönar sig med återvinning får nog hänvisa till något annat än fakta för att få sina åsikter bekräftade.

Hur är det då med belysning och datorskärmar? Min rumskompis Tim Torstensson på jobbet testade att mäta den el det går åt under den tid han inte är på kontoret. Med en enkel energimätare kom han fram till att om han alltid släcker skrivbordslampan och datorskärmarna när an inte ska vara på rummet på en stund så sparar han 50 kWh per år. Du kanske säger att det är inte så mycket, men räknar man om det till nationella nivåer blir det en helt annan sak.

Jag har kikat på statistik från SCB och kan konstatera att i Sverige är det lågt räknat en miljon människor som har kontorsarbete. Låt oss säga att alla dessa skulle göra som Tim….då är det 50 000 MWh per år.

En genomsnittlig villa/radhus med direktverkande el i Sverige förbrukar ca 25 oookWh/år.

50 000 MWh/25 000kWh = 2000 villor per år

Det har betydelse det jag gör i det lilla…nu är det dags för förmiddagsfika…och jag släcker lampa och skärmar.

Köpenhamn, Cancun, Durban, Doha, Warzawa, Lima och Paris. Vad har dessa gemenstamt? Klimatförhandlingar och avtal.

Dagens tips är att kolla in följande länk. Hans Rosling är erfaren, påläst och berest så han vet vad han talar om.

http://urplay.se/Produkter/180445-Hans-Rosling-Framtidens-statistik

Det han här presenterar drar igång tankarna i mitt huvud i alla fall. Googla gärna på hans namn så hittar du mer tänkvärt.

I dagens TTELA(lokaltidningen) kan man läsa en insändare om ekologisk odling. Med hänvisning till boken ”Den ekologiska drömmen” menar insändaren att det nu är fritt fram att strunta i ekologiskt odlat livsmedel, för det är inte bättre än konventionellt odlat.

Att utifrån en källa ta ett beslut på hur jag ska förhålla mig är inte bra alls. Jag kunde inte låta bli att surfa runt lite och se vad som dykt upp i ämnet och som jag gissade så fanns det en hel del att läsa om inte minst i de stora rikstäckande tidningarna. Om du funderar över hur du ska göra så gör inte som han som skickat in insändaren till TTELA. Ta istället och läs ett antal artiklar i ämnet och var källkritisk. Vem säger vad och varför? Vem finansierar artikeln eller boken? Vad har författaren att vinna på det han eller hon säger?

Till sist ett swahiliordspråk ” Mchele mmoja mapishi mengi” vilket betyder ”Ett ris men många sätt att tillaga det”

Med andra ord det finns fler sätt att lösa ett problem, (se bara till att göra det med minsta möjliga miljöpåverkan).

Drygt ett halvår har passerat sedan jag startade den här bloggen och nu har jag kommit till första årsskiftet. Det blev ett litet glapp under helgerna, men nu är jag tillbaka och ska försöka dela med mig av mina funderingar en gång i veckan. Så på fredag eftermiddag kan du hålla koll för då hoppas jag komma med något nytt.

Hemma har vi valt att successivt gå över till ekologiskt odlad mat vilket förhoppningsvis gör att vår familjs miljöbelastning minskar med tiden. Det ska vi fortsätta med under 2015. Andra planer hemma hos oss blir att byta belysning till mer energisnåla alternativ och att se till att uppvärmningssystemet i huset går så bra som det kan.

Min förhoppning är också att vi under året kan få till en bra lösning för att köpa in en elbil som min fru kan ha för att pendla till jobbet. Tyvärr har vi inte lyckats få tag på en laddplats i anslutning till hennes arbetsplats, men löser det sig så blir det till att köpa en elbil.

Vi får väl se hur jag kommer att summera 2015 om 12 månader.

Gott nytt år på er allihopa!

Idag när jag slår upp tidningen kan jag läsa att det säljs allt med ekologisk mat. Ibland hörs röster som säger att det inte har nån betydelse vad jag köper, för ”dom” som märker produkterna fuskar nog säkert. För min egen del är jag övertygad om att merparten av märkningen håller vad den lovar.

Var däremot noggrann med vilken märkning produkterna du köper har. Det finns de företag som inte når upp till kraven som de kända certifieringssystemen har och då skapar de egna märkningar. Jag har själv fört en diskussion med en grossist som hade sin egna märkning kallad ”det gröna trädet”. När jag ställde frågan de ansvariga vad det betyder så fick jag svaret att deras märkning grundade sig på ”sunt förnuft”. Vad sunt förnuft i det här fallet innebär fick jag aldrig svar på. Med andra ord se upp så du inte köper nåt som ger sig ut för att vara vettigt, men som i själva verket inte alls är så bra.

Om du inte har nån aning om var du ska börja så kan du gå till sverigeskonsumenter.se och söka på miljömärkningar. Där finns en tabell med de vanligaste märkningarna.

Miljöföreträdare för ett stort antal länder har under ett par veckor mötts i Peru för att diskutera hur vi tillsammans ska minska vår påverkan på klimatet. Ibland hörs röster som säger att dessa möten inte fyller nån funktion eftersom vi ser att många länder inte håller vad de lovat. Visst stämmer det att en del löften inte alls hålls, men jag kan inte låta bli att fundera över hur det hade sett ut utan alla överenskommelser som ändå blivit resultatet efter dessa år av klimatmöten.

-Skulle vi idag sitta med ett kommunalt energimål som säger att vi till 2020 ska ha reducerat vår energianvändning med 20% jämfört med 2008?

-Skulle vi ha miljömål som strävar mot ett fossiloberoende?

-Skulle det premierats att köra bränslesnåla och miljöanpassade fordon?

Jag tror att mycket av de stora besluten på nationell nivå speglar sig i hur vi beter oss på lokal nivå och det finns nog ingen anledning att tro att Sverige är bättre än något annat land. Med andra ord, bara för att ett land inte håller allt de lovar så strävar innevånarna i alla fall åt rätt håll. Kyotoavtalet från 1997 har ändå till viss utsträckning resulterat i en förändring till det bättre.

Häromveckan intervjuades Denis Mukwege av Skavlan. Denis kämpar för att våldtagna kvinnor och barn i krigets Kongo-Kinshasa ska kunna leva vidare.

-Många hävdar att roten till det onda är våra naturtillgångar, som borde vara en välsingenlse för kongoleserna, men som inte är det, säger Mukwege.

– Så fort man upptäcker en ny fyndighet innebär det nytt  lidande för folket och idag slåss de över kontrollen över Coltan som är en mineral som används i telefoner och datorer.

Trots att han utsatts för mordförsök fortsätter han arbetet och på frågan om hur han kan arbeta idag svarar han ”För mig handlar det om etik, hur skulle jag kunna ge upp när det finns tusentals kvinnor på sjukhuset som väntar på mig? Idag lever jag tillsammans med patienterna på sjukhuset, jag är ingen patient men jag bor tillsammans med dom.

-Vad kan vi göra i vårt trygga samhälle för att förbättra för kvinnorna i Kongo?

– Jag är med här ikväll för att be er använda er röst. Var en röst för kvinnorna i Kongo, de behöver det. Det finns bara en väg att få de politiskt ansvariga att åstadkomma förändringar i Kongo. Det är inte en strid mellan olika stammar, det är inget religionskrig, det är inget krig mellan två länder. Det handlar om kontrollen över mineraler och dessa mineraler används av oss alla. Jag tror att vi kan bidra till att stoppa sådana här företeelser.

När jag lyssnar till Mukwege kan jag inte låta bli att tänka över mitt ansvar i detta. Det behövs bättre EU- lagar som hanterar frågorna om konfliktmineraler. PMU, Diakonia och Kvinna till Kvinna har tagit fram ett underlag för ett brev att skicka till svenska politiker som är med och tar besluten. Gå in på www.pmu.se och sök på konfliktmineraler så hittar du uppropet och brevet.

Skicka in ditt brev du också. Kvinnorna i Kongo behöver din röst.

Det går inte att besöka ett land som Tanzania och åka därifrån oberörd, det är min fasta övertygelse. Den här gången bär jag med mig bilden av några barn på ön Jibondo en bit utanför Tanzanias kust.Ön hör till kommunen Mafia Island som har totalt ca 40 000 innevånare varav ca 4000 bor på Jibondo.

Varmt, säkert en bra bit över 30 grader i skuggan, är det när vi anländer med en liten motorbåt. Någon egentlig hamn finns inte och vi är helt beroende av erfarna ortsbor som vet hur man trixar sig förbi de värsta korallerna. När vi går iland uppmanas vi att inte ta för lång tid på oss eftersom vi då riskerar att fastna på grund. Vårt schema är ganska uppbokat så att vänta till tidvattnet lyfter båten är inget alternativ.

Någon egentlig hamn finns inte så vi tar båten så nära land det går och får sedan gå försiktigt på korallrevet in till stranden. Stranden är full av snäckor och vi frestas att ta med oss några, men låter dom ligga. Vi befinner oss i ett marint reservat och får inte bära med oss någonting därifrån. Det råder ett märkligt lugn och den enda rörelsen jag ser är några fiskare som sitter och lagar några nät. De hälsar på oss på engelska och jag svarar ”Habari zenu” vilket betyder hur mår ni. Gläjeropen dröjer inte när de inser att jag förstår deras språk. Swahili är mitt andra språk och jag använder det så fort jag får tillfälle.

Efter en halv timmes vandring kommer vi till centralorten(eller vad man nu ska kalla det) på ön. Vi frågar efter byledningen.  Efter lite letande dyker ett par personer upp och vi välkomnas in i byns officiella kontor, där vi på traditionellt vis får skriva in oss i gästboken. Efter presentation och en stunds artighetssamtal får vi möjlighet att berätta om vårt ärende.Vårt uppdrag den här gången är att undersöka förutsättningarna för att etablera en idrottsverksamhet på ön.

Det berättas för oss att förr hade man vattentankar som samlade in tillräckligt med regnvatten för att klara årets behov av färskvatten, men numera räcker det bara i 2 månader. Mer folk och mindre nederbörd kombinerat med dåliga vattenreservoarer gör att de lever med oddsen emot sig. Man har försökt borra efter vatten men bara fått saltvatten på ön. 10 månader per år måste allt färskvatten skeppas från angränsande öar några timmar bort. Jag skäms när jag tänker på hur vi i Sverige spolar toaletten och tvättar bilen med dricksvatten, men säger ingenting, för jag tror inte att dom  skulle förstå. Lika lite som jag kan förstå hur människorna på Jibondo överlever.

När vi lämnar ön kan jag inte sluta tänka på flickorna jag stannade och pratade med. ”Ta ett kort av oss” ropade tjejerna, jag gjorde det och visade för dom. Hade önskat att jag kunnat skriva ut det och gett dom ett att visa för sina vänner. Men jag går därifrån med ett leende och funderar över deras framtid. Flickorna vinkar åt mig och fnittrar precis som ett par tjejer nån annan stans på jorden, -same, same, but different.

Vissa av oss har turen att råka födas i ett samhälle där det mesta finns och fungerar och det är upp till oss att försöka dela med oss till de som får kämpa för sin existens. Hur fortsättningen blir på planerna för Jibondo vet jag inte men en sak vet jag. Jag blir aldrig densamma igen och jag åker hem till Sverige med huvudet fullt av tankar…vad kan jag göra för att i alla fall hjälpa nån av dessa till ett bättre liv? För en del av oss är miljöinsatser något vi ser effekter av på avstånd, medan för andra handlar det om t.ex rätten till färskvatten.

Jag lovar mig själv en fortsättning – hoppas det inte bara blir ett löfte.

Idag lyfter vårt flyg till Dar es Salaam. Vi kommer att vara med och starta upp ett nytt projekt i storstan.

Med mig på resan har jag Ivar Stenberg, Rebecka Hansson och Louise Carlsson.

Projektet kallas för Key City Dar es Salaam och syftar till att hjälpa de som hamnat lite snett i samhället.

Staden har 4-5 miljoner innevånare och 65 % av dessa är 25 år eller yngre. Gissningsvis 10 % av stans befolkning bor på gatan som enligt FN är det en av världens snabbast växande städer.

Människor flyttar in från landsbygden till storstan i jakt på inkomst och en tryggad framtid. Några lyckas men många hamnar i droger, postitution, tafficking och annan kriminalitet. Vi kommer att tillsammans med ett antal kyrkor i Dar es Salaam sitta ner och planera hur vi kan hjälpa i alla fall några av dessa. Vart detta leder vet jag inte, men jag vill gärna vara med på ett hörn. Det du och jag gör har betydelse oavsett var på jorden vi befiiner oss.

Jag vet inte om jag kan hitta nån internetuppkoppling de närmaste två veckorna, så nästa uppdatering kan komma sent i november.

Varje månad får jag statistik från Move About som administreerar vår bilpool här på Innovatumområdet i Trollhättan.

Jag kan konstatera att antalet körda mil ökar och under september månad kördes den drygt 900 km, ”tankad” med Bra Miljöval-el. Förhoppningsvis fortsätter trenden så att vi snart kan utöka bilpoolen med ytterligare en bil.

De som känner mig vet att jag inte är nån storkonsument av kläder och när jag ska köpa nåt sker det oftast med hjälp av min fru. Gissar att det finns många som känner igen sig. Idag var det dags för årets inköp av byxor så jag och Ulrika drog ut till Överby.

Jag har alltid gillat jeans men inte tidigare förstått hur mycket mitt klädval påverkar miljön. För att tillverka ett par ”vanliga” jeans behövs omkring 10 000 liter vatten. För några år sedan vet jag att genomsnittskonsumenten i Tanzania gjorde av med 8 liter per dygn eller 2920 liter på ett år. Detta innebär att ett par jeans motsvarar över tre års vattenanvändning för en av mina vänner i Tanzania.

Det är inte rättvist! Här hade jag kunnat oja mej över orättvisor i världen och sedan dra iväg ut på stan och handla samma modell som förra gången, men jag har bestämt mig och förändring görs ett steg i taget.

Gick in på butik ett på Överby och frågade om de sålde ekologiska kläder. ”Nej tyvärr inte” sa hon i butiken. Jag gissade det redan innan jag gick in men om jag inte frågat hade hon inte vetat att jag sökte ekologiskt.

”Det kan du ge dig på” sa killen i butik nummer två när jag frågade om de sålde ekologiska jeans.

Nu är jag nöjd med mitt köp och jag tror det är första gången jag egentligen brytt mig om mitt klädval.

Ett litet steg för världen men ett stort steg för Dennis. Hoppas du gör samma val. Det har betydelse.

På Naturvårdsverkets hemsida går det att läsa att ”I den årliga uppföljningen av miljökvalitetsmålen 2014 konstateras att konsumtionen bidrar till att många mål är svåra att nå. Därför kommer den fördjupade utvärdering som Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att redovisa 2015 att ha stort fokus på konsumtion.” Om jag klickar mig fram på deras hemsida kommer jag till en tablå som visar hur de olika länen klarar av målen.

Efter en liten titt i den tablån kan jag inte låta bli att fundera över hur jag som enskild medborgare kan minska min konsumtion. Det är lätt att påverkas av all reklam och därmed köpa produkter jag inte visste att jag behövde. Ska vi lyckas med ett hållbart samhälle som våra barn kan ta över så behöver vi alla hjälpas åt.

Gå gärna in på naturvardsverket.se och läs mer om frisk luft, bara naturlig försurning, giftfri miljö, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag och de övriga nationella miljökvalitetsmålen.

I Fredags besökte jag en butik på Kungsgatan 22. En affär med bara rättvisemärkta produkter. Fair Trade shop i Trollhättan är värt ett besök. Där hittade jag ett fynd. Ett paket Africafe påminner mig om mina år i Tanzania. Som barn åkte jag med mina föräldrar och köpte kaffe direkt på fabriken i Bukoba.

Sedan ett antal år tillbaka äger de anställda tillverkningen och vinsten tillfaller dom och inte något multinationellt företag. Att handla Fair Trade gör skillnad.

För ett par veckor sedan laddade jag ner Gröna guiden från Naturskyddsföreningen.

En app som hjälper mig att bli bättre på hållbar konsumtion. Jag har surfat runt en del i den och lärt mig en hel del.

Det som vid första anblicken verkar vettigt kan visa sig ganska galet. Ett sånt exempel är kläder(främst träningskläder) som är behandlade mot dålig lukt. Sedan 1 september 2013 är det lag på att denna typ av kläder ska märkas tydligt. Den antibakteriella behandlingen som gjorts innebär oftast att plagget behandlats med biocider som är skadliga för både människa och miljö.

Ladda ner den här appen och lär dig mer om vad du bör tänka på.

Hösten 2009 var jag nere i Tanzania och jobbade med ett miljöprojekt på Nkinga sjukhus och Mchukwi sjukhus. Mitt uppdrag var att se över avfallshanteringen och få till stånd någon typ av källsortering och hantering av riskavfall. 4 månader är en väldigt kort tid i ett sånt projekt och jag måste erkänna att jag många gånger undrat över om vad som hände sen.

Idag kom ett meddelande från Joram som jobbar på Nkinga sjukhus. Han skriver att han varje onsdag håller kurser i olika teknikerämnen och nu vill han ha mina PowerPointpresentationer från miljökurserna.

Jag skulle vilja prata mer om miljö, säger han. Det är klart att han ska få det materialet.

Glöm aldrig att det du gör har betydelse och även det låter bli att göra. Det här är ett exempel på när jag fått vara med om att sätta ett frö om miljömedvetenhet i Tanzania, nu börjar det bära frukt.

Idag är en bra dag!

www.fairphone.com

Eftersom jag bor i ett av de rikaste länderna i världen, har fast jobb och en familj som jag trivs med, så är det inte mycket jag önskar mig. Jag försöker påminna mig om detta och vara tacksam för att ha turen att vara där jag är.

Men ibland dyker det upp något jag gärna skulle vilja ha. Förra veckan läste jag ett inlägg på Facebook. Johanna skriver ”nu har den kommit, min Fairphone”.

Jag visste inte om företaget Fairphone som tillverkar telefoner på ett rättvist och hållbart sätt. De tillverkar inte en förbrukningsvara, utan en telefon som är tänkt att hålla lite längre.

Konfliktfria mineraler, drägliga villkor för fabriksarbetarna och ansvar för telefonen under hela livscykeln är bara några exempel på plusvärden med detta företag. När min nuvarande telefon är utsliten vill jag verkligen ha en Fairphone!

Idag konsumerar vi på ett år ungefär lika mycket som jorden kan producera på 1,5 år. Om konsumtionen fortsätter i den här takten kommer vi att år 2030 konsumera 2 jordklots produktion på ett år. Detta är en trend som måste stoppas. Det är viktigt att hitta andra mått på konjunktur än bara ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion.

Vi behöver tänka om och tänka hållbart. Att utifrån de egna förutsättningarna konsumera mindre och mera hållbart är viktigt.

Vad gör jag för att minska min konsumtion? Förändringen börjar alltid med mig själv.

Det är lätt att frestas ta bilen istället för att cykla eller gå och för min egen del får jag hela tiden kämpa med latmasken inom mig. Ibland behöver jag i alla fall åka bil och då kan det vara bra att tänka igenom fordonsvalet.

En liten uppskattning av hur mycket energi jag konsumerar när jag förflyttar mig kommer här. Alla siffror är bara på ett ungefär, men bör ge en fingervisning om hur jag ska prioritera. Notera att det är stor skillnad i energiförbrukning beroende på vilket bränsle jag använder och om elen är miljömärkt eller inte.’

Att köra elbil på miljömärkt el minskar min energikonsumtion med minst 2/3 och CO2-utsläppen blir oerhört låga. Att köra på biogas är också bra eftersom metanet då reduceras till koldioxid. Metan som annars skulle spätt på växthuseffekten mycket mer än vad koldioxiden gör.

Det finns mycket mer vi kan göra. På www.footprintnetwork.org kan du läsa mer om ”Overshoot day”

I år var det dags att köpa nya sommardäck till bilen och för första gången tittade jag extra mycket på energieffektiviteten. Med dagens märkningar går det lätt att filtrera bort de sämsta däcken. Det är ju svårt att vet hur pass mycket energi jag sparar på att välja ett däck med bra värden, men alltid gör det något och framför allt känner jag att jag gjort vad jag kunnat. Där det finns märkesoberoende märkningar på produkter vill jag alltid kika på dom innan jag gör mitt val.

Naturskyddsföreningen har en bra sida som heter toptensverige.se

Kolla in sidan för tips om hur du handlar energismart.

För några veckor sedan meddelade Teslas VD Elon Musk att det framöver är fritt fram att använda den teknik som patenterats av Tesla. Han konstaterar att deras patent varit ett hinder för andra som vill utveckla elbilar.

”Igår hade vi en vägg med alla Teslapatent i vår lobby. Nu är de borttagna, i en anda av öppen källkod och för att stimulera utvecklingen av elbilstekniken”, skriver Elon.

Förhoppningsvis sprider sig den här osjälviskheten till andra utvecklare.

….och förmodligen kommer jag att vara offline mer än vanligt.

Med andra ord blir nästa uppdatering förmodligen inte förrän till hösten.

Ha en trevlig sommar och på återseende i augusti.

I mitt arbete hör jag ofta att en byggnads största klimatpåverkan uppstår under den tid huset är i drift och att produktionen bara står för en mindre del. Detta gäller förstås fortfarande för alla äldre byggnader med stor energianvändning, men för nya hus ser det annorlunda ut.

Ny forskning visar att bidraget till klimatpåverkan är lika stort för att bygga ett modernt flerbostadshus som husets driftenergi under 50 år.
– I dagsläget är byggnaders energianvändning reglerad i nationell bygglagstiftning, medan miljöpåverkan för att bygga är helt oreglerad. Där finns det stora möjligheter att göra miljöförbättringar vid val av tekniska lösningar, säger Martin Erlandsson, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet, som varit med och gjort studien. Resultatet visar att klimatpåverkan för att producera byggnaderna, inklusive markentreprenaden samt byggprocessen, är jämförbar med samma byggnads energianvändning under 50 år.

Jag håller med Martin om att man kan ifrågasätta om bara byggnaders energiprestanda ska regleras i byggnormerna. Förhoppningsvis ser vi en förändring de kommande åren.

I media har det lite nu och då dykt upp larmrapporter om hur etanolproduktionen orsakat miljöproblem och sociala problem i produktionsländerna. Det stämmer att inte all etanolproduktion sker på rätt sätt, men att detta skulle vara en anledning till att helt förkasta bränslet är helt galet.

Innan vi köper resonemanget om ett värdelöst etanolbränsle bör vi nog ställa vissa frågor.

Varifrån kommer larmrapporterna? Vem finansierar så att denna information når ut och vinklas på ett sätt som inte främjar biobränslen? Hur gör vi för att köpa ”rätt” etanol?

Om det nu är så att etanol påverkar miljö och sociala förhållanden på ett negativt sätt, vad är det då som säger att alternativet är bättre?

I Ny teknik på debattsidan tar Elisabeth Ekener och Göran Finnveden upp de sociala effekterna av framställning av fordonsbränsle.

Ofta blir det bränslesnåla bensin- och dieselfordon som blir alternativet till etanolen och då bör vi ju ställa samma frågor till producenterna. Hur påverkas miljön av produktionen av fossila bränslen? Hur påverkas miljön av användningen av fossila bränslen? Hur rättvisa arbetsförhållanden har de som arbetar på oljefälten? Vilka risker till naturkatastrofer finns det?

Det är stor skillnad att köpa olja från Norge jämfört med områden där vi vet att mänskliga rättigheter inte respekteras. Enligt Elisabeth och Göran har produktionslandet en avgörande betydelse oavsett om bränslet är fossilt eller inte.

Jag ser fram emot den dagen när vi kan köpa kravmärkta bränslen

Läs mer på www.nyteknik.se

I veckan har jag deltagit i ett möte om laddinfrastruktur för elfordon i Sverige.

Det är intressant att konstatera att samma argument som användes när biogasbilar introducerades nu dyker upp vid samtal om elfordon.

Påståenden jag ofta stöter på när jag berättar om den elbil vi har på jobbet är bland annat:

-Det finns för få modeller.

– De är för dyra.

– Kommer teknik och batterier att hålla?

– De går bara 18 mil på en tank.

– Det finns för få tankställen.

1996 fanns det 3 tankställen för biogas och idag finns det över 100.

Antalet elfordon i landet ökar och ökningen accelererar.

Det ska bli intressant att följa elbilsutvecklingen.

Igår var jag på ett seminarium om miljöanpassat byggande och fick då till mig en del som är värt att låta andra höra.

Att vi konsumerar mer av jorden än vad den kan ge tror jag är ganska välkänt, men här kommer lite siffror som visar på var förändringarna behöver göras.

Om vi fortsätter att leva som vi gör nu konsumerar vi lika mycket som en och en halv planeten jorden kan ge, detta är ett genomsnitt för all konsumtion i världen.

Tar vi däremot och bryter ner siffrorna till mindre områden så blir det mycket tydligare.

Om alla på jorden skulle leva som vi gör i Sverige så skulle det krävas 3 planeter och om alla levde som man gör i USA så skulle det krävas 4-5 planeter.

På Lördag är det Fair Trade-dagen.

”14 timmars arbetsdag. Obetald övertid. En lön som det inte går att leva på. Varje dag använder vi prylar som kan vara producerade under sådana förhållanden. Det kan vara kaffet till frukosten, kläderna du har på dig eller mobilen du ringer med. Genom våra val kan vi aktivt påverka utvecklingen.”

www.fairtrade.se går det att läsa detta och mycket mer om vad märkningen innebär.

Det är bra att Fair Trade uppmärksammas och mitt mål är att i möjligaste mån handla rättvisemärkta varor. Dessutom är det ofta så att rättvisemärkta produkter även är miljömärkta.

Till vardags jobbar jag på Trollhättans Tomt och vi har under en ganska lång tid sett behovet av en bilpool som kan nyttjas i tjänsten.

Därför känns det väldigt kul att vi nu fått igång vår elbilpool. Det blir ett sätt att resa med Bra Miljöval el i tanken samtidigt som jag nu med lite planering kan ta cykeln till jobbet.

Vår Nissan LEAF klarar mer än 10 mil på en laddning vilket räcker till de flesta resor vi gör. Inom en snar framtid kommer vi även att kunna hyra bilen för privat bruk och då kan det för en del bli möjligt att gå från två till en privat bil.

Ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten, sa Neil Armstrong en gång när han satte sin fot på månen. Det uttrycket passar bra in nu också.

Ägg, lax, sill, potatis och lamm.

Ha koll på vilka produkter du köper. Kolla in Naturskyddsförningens hemsida, där får du bra tips och anledningar till att välja rätt.

http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/5-enkla-tips-gronaste-paskhelgen

Explodera Go Green är ett projekt arrangerat av Innovatum Science Center i samarbete med ett antal fritidsgårdar i Trollhättan.

Till vardags jobbar jag som miljösamordnare på Tomt AB så jag fick frågan om jag ville hålla några föredrag om återanvändning för besökarna. Med min bakgrund från Tanzania var det med glädje jag tog mig an uppgiften att under fredagen den 11 april dela med mig av mina erfarenheter därifrån.

Vad har plastpåsar, bildäck och konservburkar gemensamt? Att hitta nya användningsområden för material som oftast hamnar på tippen eller i återvinningen och att inte bara kasta bort uttjänta produkter tycker jag är väldigt kul.

I Tanzania är det väldigt vanligt att återanvända material. Detta görs inte alls ur ett miljöperspektiv utan snarare av ekonomiska skäl. Effekten blir oftast ett plus för miljön vid återanvändning. Det går åt minimalt med energi för att tillverka nya produkter. Framöver kommer det säkert att dyka upp nya exempel på återanvänt material, men här kommer några smakprov.

Konservburkar och sprayburkar går att använda till leksaker, trattar, fotogenlampor, kibabamått(typ decilitermått).

Glödlampor funkar bra som nya fotogenlampor.

Bildäck går att ha som grundmaterial till skor, slangbellor, surrningsrep.

Hur kokar du ägg? Om man behåller locket på kastrullen så spar man energi. Själv lägger jag äggen i kallt vatten, locket på, kokar upp.

När vattnet kokar stänger jag av plattan och låter äggen bli klara på eftervärmen. 5-6 minuter på eftervärme så är äggen klara.

Nu börjar LED-belysning bli intressant även för mig som privatperson. Priserna på belysningen sjunker så fort att leverantörer ofta undviker prislistor i tryckt form. De tär något vi vant oss med bland IT-prylar men nu gäller det alltså även LED.

Både kvalitén på ljuset och livslängden har förbättrats avsevärt och idag behöver inte en LED-lampa med behaglig färgtemperatur kosta skjortan.

Vattenkonsumtionen varierar väldigt mycket mellan olika delar av världen och mellan rik och fattig.

Jag har kollat en del i den statistik som worldwater.org ger ut.

Där kan man läsa följande om privatkonsumtionen av vatten:

Tanzania 36 liter per person och dygn

Indien 126 liter per person och dygn

Sverige 282 liter per person och dygn

USA 528 liter per person och dygn

Uppgifterna kan variera en hel del beroende på källa men en sak är säker. Vi västerlänningar har tagit oss vatten över huvudet.

Det gläder mig att konstatera att fler och fler ekologiska produkter blir tillgängliga. På ICA Jätten i Trollhättan var det häromdagen samma pris på ekologisk som på besprutad squash. Det gillar jag.

Mina 17 år i Tanzania har lämnat spår jag inte vill bli av med. Jag delar gärna med mig och den här gången var det Stavreskolan och klass 6B som fick lyssna till mig.

Miljöfrågorna blir allt viktigare även i Östafrika och jag har hunnit med några mindre miljöprojekt som eleverna fick höra om.

Visste du att det är bötesbelagt att slänga pet-flaskor på gatan i Dar-Es Salaam? Visste du att man i flera distrikt i Tanzania förbjudit användandet av plastpåsar? Anledningen? Det är ett miljöproblem.