Äntligen kan vi köra för fullt. Lastbilen får köra sten, sand och vatten. Stora stenar finns det gott om…det har vi erfarit de senaste dagarna…och makadam behöver inte krossas…hela området runt skolan är fullt av småsten och många hjälper till att samla in det som behövs.

Dagens projekt är att montera skolbänkar och bygga kök. Det är mycket som ska hinnas med och dagarna rusar iväg.

Jag och David och Musumba måste starta vår hemresa imorgon för att vara säkra på att inte missa hemresan, så idag är det slutspurten för oss.

Vi är tacksamma för de två skruvdragarna som vi har med oss. Det är mycket som ska skruvas för att få ihop alla 50 skolbänkar. Det är 35-40 grader inne i klassrummet där vi står och skruvar…glada över att vi inte behöver stå ute i solen.

Vattenrenare, skruvdragare, tigersåg, vinkelslip, kompressor och andra maskiner laddas via bilbatteriet och nu kommer solcellerna till sin rätt. Även om installationen inte är helt färdig så matar dom bilbatterierna med gott om energi. Bengt och Susanne hälsar och tackar alla ni som var med och bidrog.

Skolköket börjar ta form. Den stora utmaningen är att vattna tillräckligt så att cementen inte brinner för fort. Tyvärr hinner vi inte se slutresultatet, men imorgon kväll är nog köket klart och klassrummen möblerade.

Barnen sitter utanför i spänd förväntan. Den här lilla byn med sin lilla skola kommer att få betydelse i området…där bara en procent av människorna kan läsa och skriva…ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten…Neil Armstrongs ord är lika aktuella här som på månen.

På kvällen lägger jag mig på lastbilsflaket under mitt myggnät och lyssnar till sång från människor och insekter. Himlen är stjärnklar men jag kan tyvärr inte fånga det på bild. Tacksamhet är ordet för dagen. Vi har hunnit med det mesta och slutspurten får övriga i gänget ta hand om.