När jag på 90-talet bodde i Tanzania hände det några gånger per år att jag behövde åka ut till kusten. En sträcka på ca 90 mil som jag helst körde på en dag…eller rättare sagt…utan övernattning. Jag har kört sträckan på 12 timmar, men också på 22 timmar. Allt beroende på väglag.

Men…det är ju asfalt halva vägen så 90 mil är lugnt, brukar jag tänka. Så jagundrar…är de här 90 milen en lång resa?

Sedan reflekterar jag över mina besök i Sydsudan. De första 90 milen kör vi oftast på två dagar. De sista 25 tar lika lång tid…

Vilken av dessa resor är längst? Att komma till Lotimor i Sydsudan är nog så långt bort jag lyckats komma. Där det enda motorljud vi hör på en vecka är från våra egna fordon, där du kan leta efter en spik i dagar utan att hitta nån, där telefon, elektricitet, rent vatten, skola, sjukvård är något man sällan eller aldrig fått vara med om.

Och ändå är den längsta resan kanske inte någon av dessa två…kanske inte alls en resa i tid och rum…kanske närmare än jag tror…

Livets resa kan vara lång och samtidigt väldigt kort….eller tvärtom. Jag vet inte om du hänger med, men…jag tänker på mina vänner från alla världens hörn, de jag möter på språkcafeet, i Nairobi, Kapoeta, Dar-es-Salaam Trollhättan eller var det nu är…människor som mist nära och kära ibland tragiskt, ibland våldsamt, ibland fullt naturligt…men alltid med saknad och sorg.

Jag har själv varit där några gånger…i sorgen, saknaden…i tomheten som inte kan förklaras med ord, vi har nog alla varit där.

Kanske är det min längsta resa…den där jag lämnar efter mig sorg, saknad och tomhet.

Min längsta resa…vart för den mig…?

Tankarna om livet…mitt och andras…har kommit igång så här någon vecka efter att jag kommit hem från Lotimor. Vad skulle kunna hända i mitt liv som gör att allt förändras?

Jag sitter i bläddrar i förra veckans DI weekend och ser ett ansikte som jag inte känner igen…men vars anletsdrag är bekanta. Det är en berättelse om en människa vars liv så totalt förändrats av det hon råkat ut för.

Adut Akech…berättelsen om en fotomodell som gått från krigets Sydsudan via Kakuma flyktingläger i norra Kenya till Australien. En berättelse som tar tag i mig. Jag tänker på alla människor som levt hela sina liv i Kakuma camp 1, 2 och 3. Flyktingläger som blivit städer och som förmodligen aldrig kommer att försvinna helt…hur många får samma tur som Adut? Hur många kommer att kunna flytta ”hem” igen…eller vad som nu är hem? När man fötts och vuxit upp i ett flyktingläger?

Varje gång vi åker till Lotimor så passerar vi Kakuma…en plats till synes mitt ute i ödemarken, men som syns tydligt som en stor stad på Google Maps.

Flera gånger har vi stannat till där…ätit lunch, tankat…och åkt vidare. För oss betraktare utifrån verkar samhället fungera ungefär som övriga samhällen i området, men ändå med en stor skillnad…de flesta här lever med flyktingstatus.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara flykting…det är nog inget som går att förstå förrän det blir verklighet.

Några dagar senare sitter jag med mina vänner på språkcafeet i Trollhättan. Fyra somaliska tjejer kommer lite sent och jag frågar om dom vill sitta vid mitt bord.

Storasyster Lul(betyder Pärlan) kommenterar min berättelse från Sydsudan. Hon konstaterar…precis som jag…att många människor kan hitta något att vara glad över…trots krig och elände.

”Ni svenskar lever…vi överlever” säger Lul, och skrattar till…jag vet inte vad skrattet står för…jag funderar över orden…kan inte bli kvitt dom.

Min önskan är att få hjälpa någon att få leva istället för att bara överleva.

Tack Lul…du ger mig perspektiv på livet…

Resan från Nairobi till Landvetter och vidare till Trollhättan var ganska odramatisk.

Sex timmars väntan i Amsterdam gav tid till eftertanke. Jag försöker utvärdera mina resor för att tänka igenom vad som kan göras annorlunda, vad som behöver läggas till och vad som ska tas bort. Jag tror det är viktigt…det är lätt att dra igång något, att börja nåt nytt…men vi måste våga lägga ner sånt som inte behövs.

Det gäller i livet i stort…det är så lätt att vi fylls med en massa krav som vi själva är orsaken till. Det har blivit tydligt för mig de senaste veckorna. Vari ligger värdet i det jag gör med mitt liv? Vad är värt att offra för att uppnå något annat?

Jag får några bilder skickade till mig från Bengt och Susanne, som var kvar i Lotimor ett par dagar till…allt har gått bra skriver dom…nu är vi i ett flyktingläger i Uganda.

Jag ser på bilderna och fäller en tår av…tacksamhet…glädje…och lite stolthet. Tre lärare i ett överfullt klassrum. De räknar med att 2-300 elever kommer att gå på skolan…alla börjar på ruta ett…oavsett ålder…

Kommer detta ha något bestående värde? Jag hoppas det och jag drömmer om att om några år kunna se tillbaka och konstatera en förändring.

Det vi deltagit i är kanske inte så stort, men när jag lägger ihop allt som görs på olika håll i Sydsudan så fylls jag av hopp.

Jag läser en notis i lokaltidningen…fredsförhandlingar pågår på högsta nivå i landet.

Isaiah Majok Dau, ledare för den kyrka vi samarbetar med i landet är i högsta grad delaktig i fredsarbetet, som en av medlarna mellan de olika grupperna.

Den här reseberättelsen får avslutas med ett av hans citat.

Building a culture of peace – det är vårt uppdrag…jag hoppas få fortsätta med det.

Tack och på återseende.

Vi pratar med abbedissan och några till som jobbar här på hotellet. Trevligt folk och väldigt omtänksamma. Det är inga problem att ha kvar hotellrummet tills vi åker till flygplatsen framåt eftermiddagen.

Vi åker i god tid till flyget. På biljetten står det 16:05 som avgångstid…17:30 kommer det och ingen av de övriga passagerarna verkar irriterad över förseningen. Själv är jag mest rädd för att flyget är inställt…då hade vi fått problem.

Musumba sa att flyga med 540 är säkert…dom håller vad dom lovar…typ.

Vi sätter oss i flyget och tittar ut över ett dammigt Lodwar…David noterar att en hydraulslang vid höger hjul har börjat fransa sig…säkert att flyga 540…vi ber en extra bön att flyget i alla fall ska klara sig till Nairobi.

Vid Jomo Kenyatta International Airport möts vi av isande kyla i luften…tänk att 70 mil kan göra sån skillnad. Taxichauffören har tagit på sig täckjacka och jag avundas honom när jag själv sitter i shorts och kortärmad skjorta…det är verkligen kallt…bara 24 grader.

Kroppen är fantastisk…för två veckor sedan kände jag hur värmen slog emot oss när vi klev ur flyget från Amsterdam och nu fryser vi…samma temperatur.

På FPFK guest house på Kindaruma road i Nairobi står middagen framme när vi kommer. Mätt, trött och tacksam lägger jag mig och drar över mig det tjocka täcket. Det är lördag kväll och morgondagen är bara en lång väntan.

Den här resan börjar verkligen lida mot sitt slut.

Det smattrar på plåttaket redan vid fyratiden på morgonen. Jag njuter av den svala luften som kommer med regnet…men så kommer jag ihåg floderna.

Med regnet kommer krypen och här finns det gott om skorpioner. Att se sig för innan man sätter ner fötterna är en bra idé. Det är tidig morgon i Narus och idag hoppas vi passera Nadapal, Lokichoggio, Kakuma och Lodwar. Alla fyra orter där det finns floder som lätt svämmar över. Floder vi måste över för att inte missa flyget…

Vi har tidigare väntat ett antal gånger på att vattnet ska sjunka undan…men den här gången har vi inte tid att vänta…måtte regnet sluta snart…

Det känns snopet att lämna Lotimor innan klassrummen är färdiga, men ibland räcker inte tiden till. En tanzaniansk vän sa till mig en gång ”ni svenskar har klockan, men vi har tiden” …idag önskar jag att vi hade tiden i vår hand.

Trots all oro går resan bra. Det visar sig att regnen är väldigt lokala och vi tar oss relativt lätt till Lokichoggio i norra Kenya.

Efter lite svetsande på bilen och allmän översyn tar vi vägen förbi kyrkan där vi lämnat en del grejer som ska med söderut.

Lodwar når vi framåt kvällen. Då har vi bland annat passerat en torrlagd flod där vi på vägen upp fick vänta för att sedan med adrenalinet pumpande köra över i totalt mörker.

Det känns märkligt att det här är samma ställe bara en vecka senare. Vi stannar till och tittar på det som tidigare var helt täckt av vatten.

I Lodwar säger vi adjö till David Musumba som fortsätter söderut mot Kitale och Nakuru. Musumba är en till av de som jag kommer att sakna. Det är nackdelen med att åka så här mellan olika världar…uppbrotten och avskeden är många. Det hade varit så roligt att stanna upp och lära känna alla dessa människor under andra förhållanden…men det hinns inte med.

Inatt sover vi hos katolikerna i Lodwar men luftkonditionering i sovrummet…så långt från Lotimor…men ändå så nära.

Lodwar känns som halvöknen och sanden tränger in överallt när vinden tilltar…desert water står det på hotellets vattenflaskor.

Godnatt från en annan del av världen.

Det är varmt. Inte som i Sverige utan varmt…väldigt varmt. Vi dricker massor med vatten men blir inte kissnödiga. För att hålla saltbalansen försöker vi komma ihåg resorb varje dag.

Telefonen stänger av sig och jag börjar undra hur det känns här när värmen kommer…folk säger att det är ovanligt svalt för årstiden…

Idag är det söndag och Musumba har predikat i en liten kyrka här i byn, vi andra har jobbat. Vi andra hade också tänkt gå till kyrkan men nu är tiden för tight för att hinna med det. Eftersom lastbilen är trasig har jag kört vatten till dom som vaktar den och kommit tillbaka med byggmaterial.

Jag har pratat med Bengt och det verkar som att reservdelarna kommer med flyget idag…men till Lodwar eftersom flyget till Lokichoggio är inställt. Förhoppningsvis kan mekandet börja på tisdag.

Dagarna rinner iväg och vi måste ha en plan B för min och Davids hemresa. Bengt fixar flygbiljetter från Lodwar till Nairobi på lördag så att vi inte missar flyget hem. Mellan Loki och Lodwar finns det floder som svämmar över och då kan vi fastna och missa flyget så vi får hoppas på inget regn.

50 cementblock slagna idag och jag har gjort min fjärde resa till lastbilen. Ska dit imorgon med mer mat o vatten. Börjar kunna de 47 kilometrarna nu…för varje resa gör vi lite justeringar…det vi klarar, klarar inte lastbilen.

Det är full fart överallt och det mesta flyter på. Kul att jobba med så många som inte är rädda för att hugga i.

Ikväll funderar jag över hur många kilo jag tappat…ugali(majsgröt) och dagaa(torkad småfisk) mättar…men man blir inte fet på det. Skönt att ha några kilon i reserv.

Nätterna är helt ok. Runt 25 grader tror jag och lugnt. Jag sover ganska bra.

Thuraya South Sudan står det på satellittelefonen. Bengt lämnade den åt mig när de åkte tillbaka till Kenya.

Jag har precis pratat honom och i morgon kommer reservdelarna till Lokichoggio med flyg och sen flyger dom vidare med Klingbergs i bilen till skogen där lastbilen står. I morgon vid lunch ringer jag och stämmer av för att veta när det är dags att möta upp.

Det går åt massor med dricksvatten här i värmen. Vi har filtrerat flera gånger, att dricka 35 gradigt vatten är inte vidare gott men vi får ta det som medicin…det finns tillfällen när jag längtar efter en kall Cola…idag är ett sånt tillfälle.

Några har grävt grund till köket och jag har hämtat gods från lastbilen. Det mesta löper på trots stilleståndet med bilen.

Två tuppar skänktes till oss till middag. En tog vi med till de som vaktar lastbilen. Folk är allmänt tacksamma för det som blir gjort, även om vi alla önskade att det gått fortare.

Nu är klockan snart 23…jag önskar jag kunde förmedla alla ljud. Det är mäktigt med bara ljud från naturen…hundar, åsnor, syrsor, fåglar, människor i en gemensam symfoni under en stjärnklar himmel utan ströljus från närliggande städer. Inatt sover jag nog gott.

Lotimor is paining your heart.

…jag tittar på orden som någon skrivit med tavelkrita på väggen och jag förstår en del av innebörden…skriven av någon av de få som kan läsa och skriva i den här byn. Att leva här är inte alltid så lätt…och ändå finns det nån slags frid här som jag saknar i Sverige…

Middagsvila för mig…det behövs för att orka. Nu har det blivit svalare…är bara 34 grader så här vid 16-tiden…skönt att vila lite. Jag har kört vatten cement, mat och dörrar idag. Vägen till lastbilen i skogen kan jag nu. 10 gånger hittills tror jag. Vi lagar nån vägsträcka varje gång. Vi har fortsatt att plocka bort sten från vägen och lägga i sten i diken och röja skog, allt för att underlätta för lastbilen som kommer den här vägen så fort vi fått ordning på kopplingen.

Idag fick vi punktering på vänster framdäck. Det är inte alltid lätt att se stenarna och när en slätare sträcka dyker upp vill jag gärna gasa på…men där låg en sten till i vägkanten…lyckligtvis har vi med grejer så att vi kan fixa till det.

Jag hör hur Moro skrapar ut det sista putsbruket ur skottkärran, han och de hantverkarna sliter verkligen. Skolan får nytt skal, nytt kök och nya lärare…det går sakta men det går framåt.

Efter lite vila ska jag köra vatten och på kvällen blir det ett bad vid brunnen. Vi väntar tills folk hämtat sitt vatten och sen klär vi av oss och tvättar bort svett och damm efter dagens arbete. Känns märkligt att stå vid brunnen och pumpa vatten helt naken…men ingen bryr sig…det är bara månen som ser oss.

Jag har haft kontakt med Bengt och nu vet vi att de fått reservdelarna och räknar med att köra fram till lastbilen inatt. I morgon kliver vi upp vid fyra för att hinna fram till gryningen…projekt kopplingsbyte ”in the middle of nowhere” närmar sig.

Jag saknar min familj…är inte samma utan dom…men det är samtidigt skönt att ha nån att sakna.

Äntligen kan vi köra för fullt. Lastbilen får köra sten, sand och vatten. Stora stenar finns det gott om…det har vi erfarit de senaste dagarna…och makadam behöver inte krossas…hela området runt skolan är fullt av småsten och många hjälper till att samla in det som behövs.

Dagens projekt är att montera skolbänkar och bygga kök. Det är mycket som ska hinnas med och dagarna rusar iväg.

Jag och David och Musumba måste starta vår hemresa imorgon för att vara säkra på att inte missa hemresan, så idag är det slutspurten för oss.

Vi är tacksamma för de två skruvdragarna som vi har med oss. Det är mycket som ska skruvas för att få ihop alla 50 skolbänkar. Det är 35-40 grader inne i klassrummet där vi står och skruvar…glada över att vi inte behöver stå ute i solen.

Vattenrenare, skruvdragare, tigersåg, vinkelslip, kompressor och andra maskiner laddas via bilbatteriet och nu kommer solcellerna till sin rätt. Även om installationen inte är helt färdig så matar dom bilbatterierna med gott om energi. Bengt och Susanne hälsar och tackar alla ni som var med och bidrog.

Skolköket börjar ta form. Den stora utmaningen är att vattna tillräckligt så att cementen inte brinner för fort. Tyvärr hinner vi inte se slutresultatet, men imorgon kväll är nog köket klart och klassrummen möblerade.

Barnen sitter utanför i spänd förväntan. Den här lilla byn med sin lilla skola kommer att få betydelse i området…där bara en procent av människorna kan läsa och skriva…ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten…Neil Armstrongs ord är lika aktuella här som på månen.

På kvällen lägger jag mig på lastbilsflaket under mitt myggnät och lyssnar till sång från människor och insekter. Himlen är stjärnklar men jag kan tyvärr inte fånga det på bild. Tacksamhet är ordet för dagen. Vi har hunnit med det mesta och slutspurten får övriga i gänget ta hand om.

Brojobat…skrev han, Moro, för ett tag sedan på ett av mina Facebookinlägg…jag förstod inte vad han menade…

Det finns människor och så finns det medmänniskor…jag tänker på Moro…en kille från Sydsudan…det borde stå medmänniska istället för vän på vid hans namn i min facebooklista. Det här är tredje resan tillsammans med honom och nu börjar vi känna varann.

Hans livshistoria är som för många andra här…en krigshistoria…familjen i ett flyktingläger nånstans i norra Uganda…själv åker han runt och försöker hitta jobb så att familjen ska ha det så bra som det går.

Moro är allkonstnär…en lågmäld sån…han kör lastbilen…lagar bilar…lagar jättegod mat…bygger köket och en massa annat. Han väntar inte på att bli satt i arbete…han söker upp jobb.

Vi pratar om livet, konflikten i landet, våra familjer, framtiden och våra drömmar. Våra resor mellan lastbilen och Lotimor har blivit många de senaste dagarna och Moro börjar bli en nära vän för mig…jag vet inte om han förstått det men…han är lätt att tycka om.

Någon berättade att han för ett tag sedan blev överfallen, misshandlad och rånad på allt inklusive sina kläder…och här sitter han nu bredvid mig…till synes ganska harmonisk, men jag är säker på att han har en kamp att kämpa…tänk vad mycket vi bär på…och vissa sår syns inte utanpå.

Framtiden ja…vi pratar om den. ”Om jag hade en rejäl verktygslåda, en kompressor och en svets så skulle jag starta en bilverkstad” säger han till mig. Jag ser hans drömmande blick och tänker på mitt eget garage i Trollhättan…tänker på om det skulle vara möjligt att få ut grejer till honom, men säger inget…vågar inte lova något som jag kanske inte kan hålla…om jag bara hade…vi har nog alla tänkt så.

Sen talar vi om orättvisor…vad kommer det sig att en telefon som säljs i Sverige funkar i flera år medan en till synes likadan i Sydsudan är dålig redan som ny? Båda är ju tillverkade i Kina…jag lovar att försöka få fram en bättre begagnad åt honom…men tänker att han är värd en ny…

Det finns så mycket mer att berätta om Moro. Vi skrattar tillsammans, kämpar tillsammans, svettas och tänker tillsammans. Han är vardagshjälte som inte så många vet nåt om, värd att kunna leva ett liv i fred och harmoni…

Brojobat….vad menar han egentligen?…men så blundar jag och läser högt…bra jobbat…

Ibland ser vi saker bättre när vi blundar…bra jobbat Moro.

Tack Moro – jag hoppas vi ses snart..

Just nu är vi i Narus på ett katolskt gästhus. Dom börjar känna oss nu efter ett antal besök här. Känns skönt att sova en stund innan vi tar oss vidare söderut.

De 255 km från Lotimor och hit tog 9,5 timmar vilket är betydligt snabbare än vi räknat med. Jag var rädd för regniga leriga vägar och punkteringar då däcken på vår bil börjar bli slitna, men allt har gått bra och det har torkat upp rejält sen vi åkte in.

Vi hann med ett kort besök i byn innan vi lämnade Lotimor…jobbet har annars tagit all tid.

Imorgon har vi en timme till gränsen och sedan några timmar till Lokichoggio. Bilen behöver lagas och tankas, en del grejer ska lämnas i kyrkan och en del annat ska med vidare på resan.

Vi har tänkt åka vidare till Lodwar och hoppas på att de fyra-fem floderna som ligger framför inte är översvämmade. Regnet hänger i luften så det känns lite nervöst.

I morse satt elever och väntade på att få komma in i klassrummet med nya bänkar…vi förstår nog inte hur mycket detta betyder. Häromdagen dök det upp ett par killar i 13-14 års åldern. Dom hade hört att skolan skulle öppnas och hade gått mer än 10 mil för att komma hit…det är inte utan att jag fäller en tår när jag tänker på dom.

Köket tar form och snart är skolan igång. Om barnen får ett mål mat i skolan så kommer föräldrarna nog att skicka dit dom. World Food Programme tror vi kan fixa mat om vi ordnar med skola, kök och lärare…vi håller tummarna.

Så här när det mest intensiva passerat så kommer tankarna…är det mödan värt? Hur ser det ut i Lotimor om tio år? Hur kommer freden om i området? Oavsett hur det blir så är jag oerhört tacksam över att få vara en del i detta.

Guvernören i Kapoeta state, kommissionären i vårt område och parlamentsledamoten för Lotimor har sökt oss. När vi inte dykt upp och återkopplat så har människor börjat oroa sig för vart vi tagit vägen. Jag känner mej tacksam för deras omsorg, men nu kan dom sluta söka oss. Man kan luras att tro att ingen har koll…vi har inte mött en enda bil på 4 dygn…men när vi försvinner så är det någon som saknar oss…det känns skönt.

Förmiddagen har gått åt till att bygga ihop lastbilen…nu vet vi hur det är att byta koppling på en lastbil dagsresor från närmaste verkstad…det regnar i alla fall inte…och som tur är har vi med oss David Svedberg som fått skaka fram gammal kopplingsbytarerfarenhet.

Jag fick göra en tratt av ett par flaskor för att komma åt att fylla olja i växellådan. Gaffatape, najtråd, innerslang och numera epoxy- o superlim kommer att vara mina trogna medresenärer framöver….

Under tiden vi jobbade med bilen så blev det tidvis lite hetsigt mellan ett par lokala grupperingar. Någon tog upp sten och flera gjorde hotfulla utfall mot varandra…till sist gick Bengt fram och lyckades lungna ner dom. Det är bla därför vi är här…för att visa en alternativ väg med fred och försoning. Det kommer ta tid, men vi måste våga hålla ut…

Syrsor, fåglar, grodor och taktfast sång från byn är det jag hör. Det är inte svårt att fälla en tår ikväll. Jag tänker på slitet med kopplingen på lastbilen, alla resor, sista sträckan med lastbilen fram till Lotimor.

Sen tänker jag på de som vaktade vid bilen. Tre dygn blev det…

Och så naturen, människorna och allt roligt vi haft. Det är svalt nu…29 grader när månen stiger över horisonten kl 21:37. Jag kanske drar ett lakan över mig inatt här i mitt myggnätstält.

Det måste finnas en högre makt som gillar det vi gör…annars hade inte allt gått så bra…

Det ljusnar ganska fort och jag har sovit som en stock…det har inte David gjort bredvid mig…sorry…

Under frukosten pratar vi igenom hur vi ska lösa problemet med lastbilen, något allvarligt har hänt för vi har ingen drivning på den. Det är visserligen inte konstigt att den strular…bäst före datumet var för ett bra tag sedan men det hade inte gjort något om den hållit ett tag till.

Beslutet blir att Bengt, David och Moro börjar plocka ner växellådan för att hitta felet medan jag tar ett gäng i min bil plus en del grejer och kör vidare mot Lotimor. Vi vet inte hur långt det är, men bör vara 3-6 mil bort…alltså några timmars körning. För mig är det lite nervöst att dra iväg utan winch på bilen..kör vi fast så får vi det tufft.

Vi passerar några lerhål men största utmaningen blir alla små flodfåror som blidasts under regnen och som nu står torra men fulla av sten. Vi lyfter många kilon innan vi till sist når Lotimor.

Resan tillbaka går lättare men 2,5 timmar tar de 47 kilometrarna i alla fall.

Det är kopplingen som gett sig på lastbilen och Bengt & Susanne kör tillbaka till Kenya för att fixa reservdelar. Själv kör jag folk o grejer till Lotimor en sträcka som kommer att bli välkänd för mig de kommande dagarna.

För varje tur jag tar ser jag hur det torkar upp allt mer. Vi flyttar stenar, fyller diken och hugger ner buskar för att förbereda för lastbilen.

Vi har lämnat tre vakter vid lastbilen medan övrigt folk flyttats till Lotimor för att påbörja renovering av skolan och bygge av skolkök.

Det är tufft att sitta i bilen i 35-40 gradig värme hela dagen, jag dricker 5-6 liter vatten per dag och jag somnar lätt på kvällen.

Vi vaknade i gryningen i Naliel och packade snabbt ihop för att ta oss vidare mot slutmålet. Det ljusa timmarna på dygnet är viktiga för att kunna hålla ett bra tempo. Vi har lämnat de vägar som syns på kartor och nu går det långsamt…jag kör mestadels på lågväxel 2:an och 3:an.

Lastbilen har kört fast 6 gånger i leran och taktiken är att en LandCruiser går före och en efter. På det sättet kan vi dra både framåt och bakåt. Vid riktigt knepiga ställen får vi tråckla förbi min bil också så att vi kan koppla på båda bilarna framför lastbilen.

Runt kl 17 når vi Nanangachor, nu har vi kommit ca 15 mil. Här åker vi in för att hälsa på kommissionären. Han tar emot oss iklädd linne och skynke…ledig klädsel här…

Vi får höra det vi hört så ofta…vi behöver skola, sjukvård och vatten…då kan vi också jobba på freden.

Efter en stund drar vi vidare men framåt skymningen kör Moro i en sten och spräcker kylaren, något vi varit rädda för ska hända och som tyvärr är svårt att undvika här.

Febrilt tankearbete börjar ”om vi bara hade superlim och epoxi” säger Moro…ingen har nåt sånt…”jag kollar i andra bilen” säger Musumba. Efter en stund kommer han tillbaka med…superlim och epoxi…

Både jag och David är tveksamma till lagningen, men det är ju värt ett försök…”trust me, i know this” säger Musumba som börjar förbereda ytan med ett bågfilsblad.

Medan några limmar med superlim, sand och epoxi så tar jag med mig några andra och åker tillbaka till närmaste vattenhål för att skaffa vatten till kylaren.

Vi fyller upp vatten, äter kvällsmat och kör vidare…lagningen verkar fungera…

Att hitta epoxi o superlim i handskfacket i en bil vi lånat…att sen få lagningen att hålla…någon där uppe måste gilla det vi gör…tänker jag medan jag tittar på en skuttande lastbil framför mig.

Fjäderblad vrider sig på min bil och bultar lossnar. Vi drar åt bultar, surrar fjäderblad med remmar och åker vidare

Morgonen började kall och blöt med stopp i leran…nu är vi inne i ett torrt områden med 30 grader mitt i natten. Vi kör några timmar till men framåt småtimmarna får lastbilen stopp igen och vi väljer att slå läger.

Folk lägger sig utspridda runt bilarna och alla letar efter några timmars sömn. Att tvätta sig är inte att tänka på…vattnet behövs till viktigare ändamål.

Jag och David somnar på en pressening under en stjärnklar himmel. Syrsor, grodor, hyenor och andra röster hörs men överröstas snart av mina snarkningar.

Felet på lastbilen tar vi imorgon…var dag har nog av sin egen plåga.

…lastbilschauffören. Han skulle vara här igår men han sitter någonstans i skogen i Sydsudan och väntar på att det ska torka upp så att han kan åka vidare.

Idag har vi packat en del. Det är mycket som ska med till Lotimor och allt måste packas för att inte skaka sönder. Skolbänkar till 200 elever…i ett område där bara en procent kan läsa och skriva…det känns i hjärtat…

Gårdagens etapp skapade servicebehov på min bil. Batteriet lossnade så det fick spännas fast med spännband. Takräcket är nog mest gjort för släta vägar så det behövde också en översyn.

Lastbilen som drog in vatten i motorn i oktober ska nu tillbaka till Sydsudan. Startmotorn är reparerad och vi tänkte byta fläktremmar…fanns inga att få tag på…nu sitter dom gamla där igen och två som nästan passar ligger i hytten…vi hittar på nåt om dom gamla går sönder.

David Svedberg hittar en intressant filtlösning på luftfiltret…det får duga och burken tejpas med gaffatape för att klara vattnet.

Nu återstår en god natts sömn och imorgon bär det iväg över gränsen…om vi kommer över floderna…

Bloggen kommer att göra ett uppehåll några dagar…vi kommer att positionera oss via satellittelefon, men inget vanligt nät går att få tag på.

Håll utkik, håll tummarna och be en extra bön…det lär behövas.

South Sudan here we come!

Trummorna överröstar syrsorna här i korridoren där jag ligger under mitt myggnät. Det är varmt, dammigt och…annorlunda.

Vi hade räknat med att Moro(mer om honom i ett kommande avsnitt) skulle tagit vår lastbil från Lokichoggio i Kenya och kört hela vägen, men han har fastnat någonstans i Sydsudan så Bengt får köra första sträckan.

Dagsetappen har gått bra trots några fastkörningar…lastbilen är inte menad för dessa…vägar…eller vad det nu är.

Tullövergången är ofta lite bökig och den här gången var inget undantag. Efter två timmar på syududangränsen och lite tjafs i tullen så kunde vi åka vidare.

Vi mötte Moro i Narus(en av få platser som finns med på Google Maps)och åkte sen vidare bort från civilisationen.

Det blev ugali(majsgröt) och grönsaksröra till kvällsmat…tappar nog några kilon på den här resan…

Nu somnar jag snart här i Naliel under mitt myggnät…tacksam över att allt gått så bra.

Just nu sitter vi och väntar vid gränsen in mot Kenya. Det har hänt mycket men jag går inte händelserna i förväg…

Håll ögonen öppna. Uppdateringar kommer de närmaste dagarna men nu ska pass stämplas.

Både jag och David Musumba skriker högt av tacksamhet och glädje när vi kommer över floden strax innan Lokichoggio. Att köra över såna här ställen är utmanande…att göra det i mörkret kräver ännu med kontroll och eftertanke.

Vid åttatiden på kvällen kom vi hit. En lastbil sitter fast och en LandCruiser har tagits med strömmen. Medan jag är kopplad till ett rep tar jag mig ut i strömfåran för att bedöma underlag och djup. Folk tar sig över till fots och vi försöker höra oss för hur det ser ut längre bort.

I stora delar av landet har regnet vräkt ner trots att det skulle varit torrtid nu och människor är bekymrade över hur det ska bli framöver.

Till sist kom vi i alla fall fram till Lokichoggio(efter 16 timmar)och nu börjar förberedelserna inför resan över gränsen.

Hur den resan går kommer att avgöras av vädret de närmaste dagarna.

Vi hörs.

På skärmen dansar Deborah Lukalu och den karaktäristiska blandningen av trummor, sång och gitarrsolon får vår lilla bil att gunga…kongolesiska toner…jag älskar det…när det kommer till musik så inser jag att mina 17 år Tanzania har satt sina spår.

Igår åkte vi från Nairobi till Nakuru och idag vaknade vi runt fyra för att börja vår resa mot Lokichoggio, sista stoppet innan Sydsudan.

Jag tar över körandet och David Musumba och hans bil kan då få vila när vi byter mot en Land Cruiser. asfalten snart tar slut och lera och grus tar över…de 13 timmarna som Google lovar lär nog bli några till…

Två dagar till med mobilnät…sen är det satellittelefon som gäller. Då kommer uppdateringarna här att få vänta.

Jag och David passar på att göra lite utflykter i storstan i väntan på nästa etapp mot Sydsudan. Nairobi är en blandning av rikt och fattigt, ordning och kaos…mest kaos. Här möts många kulturer, många religioner och stan är ett centrum för många företag i landet.

Ska man börja nåt nytt är det här en plats att börja på, det har Opibus också tänkt.

Min första kontakt med dom var i ett förråd någonstans i Linköping. Vi kollar in en prototyp på elkonverterad safaribil och avslutar med lunch på en pizzeria.

För ett tag sedan startades produktionen här i stan och vid mitt förra besök fick jag chansen att provköra en av deras bilar. Nu är jag här i deras verkstad igen och det har hänt en hel del det senaste året. Ett antal bilar är i drift på safarilodger runtom i landet och många står på kö för att konverteras.

Johanna och Filip, berättar över en lunch vad som ligger framför och det går inte att ta miste på entusiasmen och framtidstron. Expansion till större lokaler med större produktionskapacitet är på gång.

Jag snackar med några killar som monterar batterier i en ny bil…dej kommer jag ihåg från i fjol, säger en av dom. Jag lovar att återkomma. Fortsättningen vill jag inte missa.

Heja Opibus!

En fråga som far runt i mitt huvud. Du kanske också tänker på det ibland.

Jag tror att vi alla innerst inne vill vara till hjälp och nytta för andra…det är liksom något som är nerlagt i vår mänskliga natur…men ibland äts vi upp av alla måsten så att vi inte ser behoven.

Jag och David har idag resonerat om nyttan med våra liv…meningen med livet…det blir lätt lite djupt och kanske filosofiskt.

Det är klart att jag kan vara till nytta…tänker jag…och kampen börjar mellan Jante och Ego…

Men innerst inne tror jag inte att livet är en slump…så mycket tro har jag inte…nä…jag måste få tro att jag hamnat här av en speciell anledning…det är nån med ett större perspektiv som har sitt finger med i spelet…det måste få vara så…tänker jag.

Kan jag vara till nytta…? Ja, jag undrar bara när och för vem…

Ikväll somnar jag tacksam över att det finns en plan med mitt liv…

…och för ditt…

Det trycker till på trumhinnorna, knakar lite i inredningen…och så det speciella ljudet när hjulen fälls ut…

Varje gång jag reser med flyg hoppar något igång i min hjärna…jag gör liksom två resor…en fysisk och en mental.

Livet är en resa, har jag sagt det förut? Den här delen av resan eller livet har sina speciella överraskningar.

Jag undrar vad som dyker upp runt hörnet…ska allt flyta på eller finns det sånt som behöver bearbetas, kämpas med och kämpas för?

Jaa…det finns delar i livet som är värt att kämpa för…glöm aldrig det…

Nu har vi landat, jag och David…Adam väntar på oss och för oss genom ett regnigt Nairobi till Kindaruma road, första stoppet på väg mot Lotimor.

Goodnight from Nairobi.

…jag kan inte uttrycka det bättre.

Min lilla högst improviserade insamling har gjort resultat.

Tack…,för att du låter dig beröras.

Tack…för att du berättat för andra

Tack…du som delar med dig av det du har…

På bara några timmar kom det in drygt 4000kr. Mer än tillräckligt för de solceller som Bengt önskade.

Solcellerna är beställda och dessutom räcker pengarna till lite kringutrustning.

Imorgon ska jag packa. Det ska bli intressant att se om allt får plats.

Fortsättning följer…