Senast jag var i Lotimor var strax innan pandemin.

Då byggde vi ett kök till skolan. World food program lovade att förse skolan med mat om vi ordnade kök.

I vår värld är mat en självklarhet…men när vi kommer till Lotimor har ett stort antal från byn gått över till Etiopien för att leta något att äta, de som tar hand om boskapen har också gett sig av till bättre betesmarker.

Så när skolan kan erbjuda ett mål mat är det självklart många föräldrar som låter barnen gå till skolan.

Livet är inte rättvist…det blir tydligt när jag är här, men trots det så ser jag tecken till hopp om en bättre framtid.

En eftermiddag tar vi en tur upp på berget som ligger bakom skolan. Med oss följer Ndome,Ibenyo,Adea och Nyamo. Dom kryssar vant mellan de taggiga snåren och efter en stund nåt vi toppen.

Vi stannar längst upp och spanar ut över Etiopien nån mil bort.

Jag tar fram min mobil och visar en del bilder på olika djur och det är då som jag upptäcker nåt som inte fanns för fyra år sen…kunskap på ett nytt plan…barnen säger namnen på djuren…på Nyangatom(deras språk)…men till min förvåning även på engelska.

Några trevande ord på ett främmande språk…några fraser…snart kan dom prata obehindrat på engelska…och läsa, skriva och räkna.

Under dagarna i Lotimor stöter vi på ganska många som kan engelska fullt ut och jag blir barnsligt lycklig för deras skull.

Snart har många här kommit ur analfabetismens fångenskap…det finns hopp om en bättre framtid.

Jag känner mig glad och tacksam över att få uppleva det här.

Ja….det finns hopp…