Häromkvällen var jag med på ett Zoommöte. Tillsammans med David Svedberg berättade vi om fjolårets resa till Lotimor i Sydsudan och om du följt mig i bloggen så har du säkert läst om den.
Det är svårt att begränsa sig när en dramatisk tvåveckors resa ska tryckas in på 30 minuter. Vad ska berättas och vad är intressant? Alla detaljer kan så lätt sudda ut konturerna…att fokus på oväsentligheter gör att vi missar målet. I många sammanhang kämpar jag med det här…att lyckas fokusera på kärnan…
På samma sätt är det svårt att göra den här resan med mamma på bara några få inlägg. Vad berättar jag och vad får hamna i glömska?…det blir nog ingen historisk, kronologisk berättelse av hennes liv, utan snarare reflektioner utifrån vår koppling till varandra Det gäller att detaljerna inte suddar ut konturerna…om du förstår vad jag menar…konturerna som ändå av tidens tand så sakta bleknar…som en antik skulptur där detaljerna försvunnit och där det inte längre hjälper att ta ett steg närmare…
På väg till Lotimor i början av förra året hamnade vi i ett kylarhaveri och en koppling som gav upp…på en plats flera dagsresor från närmaste verkstad. Bilderna jag tog med mig därifrån har något gemensamt med det jag hittat i mina föräldrars gamla album…
…och då, där när jag är på plats mitt ute i skogen så finns det nån slags glädje…mitt i allt elände…jag känner mig privilegierad av att få uppleva det här…att få vara en länk till ett hopp för i alla fall några människor.
Jag tror att det var ungefär samma glädje, längtan och övertygelse som förde min mamma fram…att betyda något för någon annan…det fortsatte hon med även när hon den sista tiden låg på lasarettet i Avesta…att få hoppas att det jag gör har betydelse för människor idag och för kommande generationer.
Om vi bara bryr oss om oss själva, för vår egen skull, så blir inte lyckan så långvarig…jag tror att vi alla har det i oss…att vi inte bara är skapta endast för oss själva, och för vår egen lyckas skull…det vinns ett större syfte med vår vandring här på jorden…
Och visst känns det skönt att ibland få betyda nåt bra för nån annan…?
Gonatt!
