Jag sitter hemma och går igenom bilder från de senaste tre veckorna i Tanzania, flyttar över från kamera till dator, bläddrar bland gamla bilder.
I måndags öppnade jag mailboxen…efter tre veckors frånvaro…183st mail att gallra, kasta eller åtgärda. Min inkorg har nästan alltid några oöppnade mail…trots tappra försök att nolla den varje morgon.
Nu sitter jag här med mina foton…minnen…roliga, tråkiga, lätta eller utmanande…minnen som dyker upp när jag minst anar det.
Ibland ångrar jag foton jag tagit…men oftast dom som aldrig blev av…minnen som bleknar allt för fort.
I mailboxen dyker det upp ett par dystra, sorgliga mail…det är inget personangrepp, inget jag måste försvara, inget jag missat…eller jo…kanske nåt jag missade…jag skulle tagit ett foto till…bara ett till…ett foto på en vän…nu är det för sent. Vissa chanser kommer inte tillbaka…det kan vara svårt att prata om…sorg och saknad är nåt vi hanterar på olika sätt… det känns orättvist att vissa måste lämna livet alldeles för tidigt.
Jag har de senaste veckorna mött vänner som jag kanske aldrig mer träffar…och när jag kom hem saknades en av mina vänner…inga fler frågor om varför inte telefonen synkar…inga fler ”hej”…hon har ställt sina sista frågor…rösten har tystnat…det känns tomt…men det är inte synd om mig…jag tänker på henne och hennes barn…på tomheten…och fäller en tår.
Livet är inte alltid rättvist…det får vi leva med…och dö med…
Gode Gud hjälp dom som är kvar att bära sorgen och saknaden…
