Kapoeta state breder ut sig härifrån 300km västerut, 200 km norrut och 400 km österut, det bor mer än en miljon innevånare i staten och man har eget parlament.

Men…bara ett sjukhus, en läkare och här i statshuvudstaden finns det nästan bara plåtskjul.

Stan påminner mig om Shelui i Tanzania på 80-talet. Sydsudan har länge kämpat md inre konflikter och folk verkar inte vilja investera förrän läget blivit stabilt.

Lyhörda rum gör att väckarklocka är överflödigt. Inatt har vi sovit på ett enkelt motell inne i stan och frukosten serveras i skuggan på innergården. Det är varmt redan tidigt på morgonen så skugga behövs.

Bengt har rapporterat in till myndigheterna om vår anledning till att vi är här, kontroller igen och misstänksamhet, men det löser sig, en av våra resenärer är visst nära släkt med immigrationschefen. Glöm aldrig att bakom varje tuff, misstänksam fasad finns en mjuk människa med samma behov av bekräftelse som oss alla, tänker jag.

Dagen har präglats av samtal med Guvernören för Kapoeta och med Biskopen för SPC, som är vår samarbetskyrka här i landet.

Behoven är oändliga och tacksamheten tydlig för det som SPC och vi vill bidra med. Några i vårt team blir kvar här på sjukhuset när resten åker vidare.

Vi besöker sjukhuset(bilder ovan) när vårt Medical team anlänt söderifrån. Här finns mycket att göra….

Kom lite regn ikväll så nu är det nog inte mer än 28 i rummet.

Efter första riktiga dagen i Sydsudan kan jag konstatera att oavsett vad vi gör kommer det att göra skillnad.

Nu lägger jag mig….tacksam över att kunna bidra med det jag har.