Torsdag är språkcafekväll för mig. Idag var vi ca 50 personer i en härlig blandning av folk från halva jorden och som ansvarig för caféet hinner jag knappt sitta ner…det gäller att alla känner sig välkomna, att alla får nån att prata med…

Jag hinner i alla fall prata med en kvinna vars namn jag behåller för mig själv, men vi kan kalla henne Tamar…hon är från Afghanistan …

Vi halkar in på mat och frukt. Jag frågar henne vilka frukter som odlas i hennes hemland.

Tamar säger att ”hemma äter vi bara färsk frukt, ingen frukt som varit i frysen”….jag förstår att hon menar kylen men låter bli att rätta henne…det är liksom inte viktigt just nu.

Hon rättar sig själv och säger ”alltså före kriget som startade för mer än 40 år sedan, åt vi alltid färsk frukt och färskt kött”…sorg och vemod lyser i hennes ansikte…eller ska jag säga skuggar hennes ansikte.

”Kriget tar bort vatten….ingen vatten ingen frukt” det är inte lätt med svenskan men jag förstår henne…eller gör jag det? Ja…orden förstår jag…men innebörden? Mer än 40 år i krig…det är inte konstigt att människor flyr…mina ord räcker inte till och jag kommer på mig själv med att försöka fly ämnet…

På språkcafeet möter vi många människor, många människoöden…både sorgliga men också lyckliga.

Det är oerhört roligt att se hur människor lär sig svenska, får ett jobb och kommer in i samhället. Jag gläds när jag möter”gamla” språkcafeelever som med glädje kommer ihåg sina första stapplande försök i sitt nya hemland…

Men jag uppskattar lika mycket de stunder jag får sitta o lyssna till en berättelse likt Tamars…där mina ord inte räcker till…

Vi behöver bli påminda om allt vi tar för givet…vatten, el, gratis skola och sjukvård, mat på bordet eller tid till att utöva sin hobby.

…”ni svenskar är snälla människor” säger min anonyma afghanske vän.

Hoppas vi fortsätter att vara snälla, tänker jag medan jag ler mot henne.

Ikväll fäller jag en tår för Tamar…och ber en bön…

…jag hoppas hon känner det…för mina räcker inte till…