Resan från Nairobi till Landvetter och vidare till Trollhättan var ganska odramatisk.
Sex timmars väntan i Amsterdam gav tid till eftertanke. Jag försöker utvärdera mina resor för att tänka igenom vad som kan göras annorlunda, vad som behöver läggas till och vad som ska tas bort. Jag tror det är viktigt…det är lätt att dra igång något, att börja nåt nytt…men vi måste våga lägga ner sånt som inte behövs.
Det gäller i livet i stort…det är så lätt att vi fylls med en massa krav som vi själva är orsaken till. Det har blivit tydligt för mig de senaste veckorna. Vari ligger värdet i det jag gör med mitt liv? Vad är värt att offra för att uppnå något annat?
Jag får några bilder skickade till mig från Bengt och Susanne, som var kvar i Lotimor ett par dagar till…allt har gått bra skriver dom…nu är vi i ett flyktingläger i Uganda.
Jag ser på bilderna och fäller en tår av…tacksamhet…glädje…och lite stolthet. Tre lärare i ett överfullt klassrum. De räknar med att 2-300 elever kommer att gå på skolan…alla börjar på ruta ett…oavsett ålder…
Kommer detta ha något bestående värde? Jag hoppas det och jag drömmer om att om några år kunna se tillbaka och konstatera en förändring.
Det vi deltagit i är kanske inte så stort, men när jag lägger ihop allt som görs på olika håll i Sydsudan så fylls jag av hopp.
Jag läser en notis i lokaltidningen…fredsförhandlingar pågår på högsta nivå i landet.
Isaiah Majok Dau, ledare för den kyrka vi samarbetar med i landet är i högsta grad delaktig i fredsarbetet, som en av medlarna mellan de olika grupperna.
Den här reseberättelsen får avslutas med ett av hans citat.
Building a culture of peace – det är vårt uppdrag…jag hoppas få fortsätta med det.
Tack och på återseende.
