Fläkten på bordet överröstar nästan syrsor, flodhästar och böneutropare. Jag ligger i en säng i Mloka…jasså där, tänker nog inte så många. Platsen är nog mest känd för de som någon gång besökt Selous game reserve, numera Selous Nationaldag park. En gammal bekant har en safarilodge här och jag har glädjen att få tillbringa ett par dagar i en del av ett av många paradis i Tanzania.
Idag har det varit varmt…väldigt varmt. Vi har sett giraffer, hyenor, antiloper, lejon och en massa annat. Jag kan aldrig sluta att förundras över hur alla dessa djur kan leva här alldeles fritt, hur de utan staket ändå väljer att stanna kvar. Att ändå så få vill sticka härifrån är förvånande på nåt vis.
Dom har det bra här…djuren alltså. Visst är det tufft för en del och visst är det vissa som får sätta livet till, men det är ändå deras naturliga miljö. Borta bra men hemma bäst….
Flodhästarna trängs med krokodilerna i vattensamlingarna och oroliga antiloper dricker vatten med ett vakande öga, beredda till flykt vid minsta krusning på ytan. Jag blir lite nervös bara vid tanken på att köra fast i sanden intill vattnet och krokodilerna.
Jag bläddrar igenom bilderna i kameran och tänker att hur det än är så känner dom inte till något annat. Det okända är med skrämmande än det djuren vet om.
Jag känner igen mig. Det finns liksom osynliga staket och hinder som ibland håller mig kvar. Ibland är det till min fördel…ett skydd…en säker tillvaro mitt i det osäkra.
Men vissa gånger behöver jag gå in i det okända, bryta mig loss, pröva nya vägar. Det kan ju hända att jag klarar mig bättre bortom det jag vet nåt om, bortom det invanda.
Nu bär det snart av hemåt…eller hemåt förresten…vet inte. Mitt liv har varit en lång flytt från en plats till en annan. Jag har varit skriven på en bit över 30 adresser och ibland undrar jag vad som är hemma.
Jag är tacksam för allt jag fått uppleva…även på den här kortresan…inga omvälvande förändringar, men en försiktig process åt nåt håll är det. Det ska bli fint att träffa om jag älskar i Sverige. Känner mig tacksam att ha några att sakna…det är värdefullt.
Att sitta framför en surrande fläkt och lyssna till syrsorna är meditativt på nåt sätt. Att stå och och titta på solnedgången vid Rufijifloden är också en stund för eftertanke.
Livet har en tendens att rusa iväg och då behövs ”vattenhålen” …om du förstår vad jag menar
Hej då Selous…hoppas vi ses snart igen.
