Det har gått många månader nu…många veckor sen vi alla fick begränsa vårt umgänge…många dagar sen mitt senaste inlägg.

Jag ska erkänna att personligen har det delvis varit skönt att få en massa tid över….eller tid över förresten…det finns ju inte mer tid nu, det är bara prioriteringarna som blivit annorlunda.

För min egen del har det blivit många kvällar i garaget och PV:n från 1953 börjar sakta ta form. Jag trivs med det och vecka för vecka tar jag mig vidare.

Amy Winehouse – en ny upptäckt för mig. Det hela började med en dokumentär om hennes liv. Ett liv fyllt av smärta, ensamhet och ångest…som avslutades alldeles för tidigt. Jag lyssnar på ”Back to black” med dokumentären i minnet. Att veta lite mer om en människa gör något med mig…gör något med oss. Ord i en kombination med bra melodi får plötsligt en ny dimension.

Innan pandemin hade jag ansvar för ett språkcafe där jag varje vecka träffade människor från alla världens hörn. Jag saknar de människorna. Ibland ringer jag och kollar läget med en del av dom…det är människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

Igår kom ett brev i postlådan…det händer allt mer sällan. Den här gången var det från personalklubben på Kraftstaden. Its time for coffee, var rubriken, med en uppmuntran att ta en digital fikapaus mitt i allt hemmajobbande. Det känns lite fattigt att säga ”personalklubben” för egentligen handlar det om Sirja, Ellinor och Elisabet. Människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

Nu sitter jag här inför en ny hemmajobbdag och är tacksam…för tiden…för PV:n…för språkcafeet…för kunskapen om Amy…och förstås för Kraftstadens personalklubb.

Tack alla ni…jag ska nog ringa nån av er och ta ett distansfika tillsammans…nån som vet lite om mig…då får det en annan dimension.