Jag sitter på tåget från Stockholm, på väg hem till Trollhättan och mina tankar far iväg långt bort från försenade snabbtåg och plingande järnvägsövergångar.

Min fru sprang Lidingöloppet igår och jag gick typ 2 mil för att heja på henne…och träffa gamla vänner.

Vid 9km flaggan träffar jag Morgan(en kompis från internatskoletiden). Han står där beredd med en hjärtstartare om det skulle behövas…för att ge en människa en andra chans…förhoppningsvis slipper han använda den.

Jag går vidare mot målet och träffar där en trött men nöjd Ulrika som tog sig runt på en bra tid.

2011 hade hon planer på att springa, men den gången satte en tumör stopp för det. Fredagen den veckan som hon blev opererad satt jag i bilen på väg hem från sjukhuset och tänkte ”hur ska jag kunna förklara för barnen att mamma inte kommer hem igen?” Jag kan fortfarande komma ihåg hur allt annat bleknade bort och blev oviktigt. Att så här sju år senare se henne frisk och med en ork som aldrig tidigare är för mig ett under.

Mina tankar vandrar vidare till en kär vän vars liv plötsligt tog slut. Han var några dagar äldre än mig och som en bror…du vet…en sån man inte har så tät kontakt med, men när man träffas behövs inga artighetsfraser…allt är som förr. I förrgår var det begravning…det känns märkligt….och sorgligt…jorden blir lite fattigare utan honom. Jag kämpar mot gråten och mina tankar går till hans familj…

Jag kan inte låta bli att tänka på varför en del får en andra chans och vissa inte…livet här på jorden är inte alltid rättvist…

”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”

Ett citat från en man som skrev det här när hans liv gick mot sitt slut…jag vill också kämpa den goda kampen…hoppas det är vad människor kommer att tänka om mej den dagen jag vandrat klart på den här jorden.

Det gäller att ta vara på de dagar jag har…tänker jag medan solen går ner utanför ett smutsigt snabbtågsfönster…

Ta vara på livet…det är det enda liv du har.

‭