Plats för eftertanke…

…ja så slutar den här reseberättelsen.

Jag sitter i mitt vardagsrum en liten bit utanför Vårgårda.

Solhöjd heter min gård, eller vad man nu ska kalla det…vackert namn på min egen lilla oas.

Jag har träffat en del människor som förvånat möter mig i tron om att jag fortfarande är i Sydsudan, men jag kom hem för nån vecka sedan…sen ska ju bloggen hinnas med…

På väg hem från Kapoeta

Resan från Kapoeta till Juba med MAF-flyg var odramatisk och resan hem likaså…i alla fall om man jämför med Lotimor-trippen…men å andra sidan bleknar det mesta då.

En trött Landcruiser med borrutrustning för vattenbrunnar, väntar på nya uppdrag.

I Juba tog Filip o Magdalena hand om oss och visade en del av det arbete de står i tillsammans med Sudan Pentecostal Church.

Stora utmaningar i ett land som kämpar med mycket…kanske finns det något jag kan bidra med där framöver…vi får väl se…

Den färdiga byggnaden i Lotimor

Jag har fått reda på att teamet som blev kvar har byggt det vi inte hann med.

På vägen hem körde de fast ordentligt och tvingades sova i leran en natt. Med andra ord kom vi lindrigt undan.

Det husbygge vi skulle hjälpt till med gjorde någon annan…vad var då vår uppgift den här gången..?

Att bygga relationer tar tid…

Att bygga relationer är nog så viktigt…en stor det av den tid vi väntade användes till att umgås med de vi kommit för att hjälpa…relationer byggs för framtiden…på sätt o vis lika mycket värt som några takstolar och ett plåttak…

Jag hoppas få möjlighet att komma ner en annan gång och se förändringarna…så som vi på den här resan kunde prata engelska med ett antal som bara för något år sedan var analfabeter.

”Jag tror vi är satta på den här jorden för att göra den lite bättre ”

I söndags hörde jag en lärare som citerade en av sina 10-åriga elever ” jag tror vi är satta på den här jorden för att göra den lite bättre”

Kloka ord från en ung kille…tänk om vi alla kunde resonera så…

Tack för att du rest med mig…livets stora resa fortsätter…när jag har nåt nytt jag vill dela så gör jag det…tills dess tack för mig…

håll utkik…

och du…gör världen lite bättre…jag ska försöka så gott jag kan.

Påskdagen…slowly, slowly

Svettig vaknar jag 05:15…Jubatime.

Takfläkten svalkar lite…om det finns ström.

Tuppen gal…nån städar utanför rummet…det omisskännliga ljudet från en Toyota 1Hz motor hörs…någon börjar sin resa…och mellan alla ljud utifrån hör jag någon som snarkar…det är tunna plåtdörrar till hotellrummen och alla sover med öppna fönster, så vi delar alla ljud med varandra.

En plåtdörr isolerar dåligt mot ljud…

Jag tänker att det här blir en annorlunda påskdag, en dag där miljarder människor över hela världen firar samma sak…men på olika sätt.

Nån sa att det skulle bli 15 grader i Jönköping idag…känns avlägset jämfört med våra 30 vid gryningen.

Påskgudstjänst

Klockan blir 8.30 och vi är på gudstjänst. Lochelere är en liten kyrka, ett enkelt skjul delvis täckt med plåt. Han som predikar(Chris) är missionär från Kenya, har bott här i 5 år.

Det är påskgudstjänst, en enkel sådan…inga pampiga sånger…bara en tom vattendunk som trumma…men glädjen går inte att missta sig på.

Jag kämpar mot tårarna när jag lyssnar till Chris predikan, Jesus dog för våra synder, han tog våra bördor.

Predikanten blandar engelska, arabiska, toposa och swahili, så ibland kan det vara lite svårt att hänga med. Men budskapet är tydligt och verklighetsnära.

Istället för att lovsjunga sin Kalasjnikov som dödat Dinga ska vi få Toposa att lovsjunga Jesus som gav sitt liv för oss.

Älska din nästa som dig själv. Här är det inte en religiös klyscha…här är det något man arbetar med varje dag.

Intressant samtal med Chris efter gudstjänsten.

”Jag ser förändringar i samhället nu jämfört med när jag kom” finns en större förlåtande attityd idag. ”Slowly, slowly it will change” säger Chris. Samma uttryck som Baiga hade när vi körde fast i leran.

Jag tror att vi västerlänningar behöver lära oss lite mer av det, snabbfix är inte alltid lösningen. Vi har så lätt att ge upp när vi inte lyckas på en gång…eller också ska vi analysera varför inget händer…det finns liksom inte plats för ”slowly, slowly“ när vi kört fast…om du förstår vad jag menar.

Det var länge sedan en påskpredikan rörde mig så djupt som den här.

David o Helene vid entrén till Junction Inn

Tacksam och glad åker jag tillbaka till Junction inn för en påskmiddag bestående av friterad kyckling och pommes frites.

En tänkbar donator…

På eftermiddagen letar vi medbringare till framhjulen på bilen. Jag har spanat här på hotellet och hittat ett par Landcruiservrak där det finns delar vi hoppas kunna köpa loss. Vi frågar runt lite men lyckas inte hitta en villig donator.

Till sist beslutar vi oss för att det får bli nya från Juba. 160usd för två. En fjärdedel mot att köpa här.

Så kan också en påskdag sluta…och det som dröjer sig kvar är ”slowly, slowly, it will change” jag har sett det med egna ögon och känner än en gång tacksamhet över att få vara med på ett litet hörn.

Solen gör underverk…

… kan vi konstatera när vi på påskafton kl 14 når Kapoeta.

Daniel i samtal med en bodaboda-kille. Motorcyklarna kallas här för bodaboda.

Dagens rutt har varit en lätt match. Solen har torkat upp det mesta, men alla jag pratat med varnar för att om nån vecka går det inte att ta sig ut från Lotimor.

När solen skiner torkar det fort.

Det var nog rätt att åka trots en del ogjort arbete.

Jag skriver ner tider och distanser…tänker att det är bra att ha som referens…inser än en gång att i Sverige finns egentligen inga dåliga vägar…

Lotimor-Nanangachor 80km/7h

Nanangachor-Nachokolopele 50km/8h

Nachokolopele-Naliel 87km/4h15min

Naliel-Kapoeta 84km/2h20min.

Ja…vad finns mer att säga??

Imorgon är det påskdagen som vi kommer att fira här i stan. Påskkänslan infinner sig inte riktigt, i alla fall inte den med kycklingar och annat pynt.

Godnatt!

En annorlunda långfredag…

Jasså är det långfredag imorgon, sa en av lärarna…här i skogen har vi helg på söndag…finns inget att göra i Lotimor så att inte ha skola på fredag är ganska tråkigt.

I Lotimor en skärtorsdag…

Kl 5.30 kliver jag upp o känner paniken…regnet hänger i luften…WFP- bilarna som kom igår kväll är igång. Jag pratade med chaufförerna igår kväll och dom skulle åka vid 9 på morgonen, vi vill komma iväg innan så att nån kan dra upp oss ur de värsta lerhålen.

Chaufförerna från World food programme

Jag springer ner och stämmer av läget. ”Vi åker så fort vi kan, innan regnet kommer” säger dom.

Jag packar ihop mina grejer och stressar stressar på dom andra. Vill inte komma efter lastbilarna, inte fastna i regnet.

En flod vi måste över

Pulsen är hög på mig…det är ibland en nästan hårfin skiljelinje mellan succé o katastrof. Och idag är en sån dag. De första dropparna faller när vi sätter oss i bilen.

Jag har stressat på alla har nog varit lite jobbig, kanske för jobbig, men jag vet att det har betydelse på slutet.

Mycket lera blir det…

Tvåhjulsdriven landcruiser från Lotimor till Kapoeta är inget bra alternativ…men vad har vi för alternativ.?

Ibland är ”vägen” det sämsta alternativet

Vi kör o kör, kör fast, gräver, gräve ännu mer, puttar, gräver igen, kör fast igen.

Det höll på att gå riktigt illa…

Lastbilarna har lovat dra loss oss om vi kör fast, men dom hinner aldrig ifatt oss. Vår chaufför Baiga, säger ”slowly, slowly, we go through slowly, slowly “ och så fortsätter vi.

En lastbil med byggmaterial, mat, diesel och passagerare.

Vi möter lastbilen med vårt byggmaterial, kul att det kommer fram, synd bara att vi inte kunde vara kvar.

Gratis lerinpackning.

Vi har kört fast många gånger. Sett babianer, pärlhöns, vaktlar, rapphöns, rovfåglar, sköldpadda och en leopard. Vi har pendlat mellan hopp o förtvivlan, kört 15 mil på 11 timmar, bitvis riktigt långsamt, typ 50 meter på en timme.

Leopard i vänster hjulspår…

Hela dagen går och nu sitter jag under stjärnorna i Nachokolopele och förundras över att lastbilarna aldrig kom ifatt oss…och att vi klarade oss utan hjälp.

Gud är god och Baiga är bra på att köra…

Trötta och smutsiga, men nöjda ändå.

Imorgon hoppas vi ta oss till Kapoeta, men jag vet att det finns en flod vi måste över, blir det högt vatten där så kan det ta många dagar innan vägen är farbar…sa nån till mig.

Jag gissar att jag kommer sova sådär bra inatt…

Värme…och himlahönor…

…myndigheterna varnar och skolor stängs. Folk säger att så här varmt har det inte varit tidigare.

Varning för värme har gått ut i hela landet.

Men i Lotimor rullar det mesta på som vanligt trots värmen…å andra sidan går de flesta och väntar på regnen…dom riktiga regnen som kommer med liv och grönska så att boskapen kan få bete.

South Sudanese fridge…

Vi lindar in våra vattenflaskor i papper eller en trasa och blöter dom med vatten…South sudanese fridge, kallar man det. Finns inget annat sätt att få vattnet lite svalare här.

Tandkrämen rinner som vatten, samma gäller duschcreme, sylt…ja allt som i normala fall är trögflytande blir som vatten i dom här temperaturerna.

Blir i alla fall neråt 31 på natten…ibland.

42 grader i skuggan och 50-60 i solen gör att vi måste tänka om. Jag har planerat att jobba natt…svetsa i gassande 50-gradig sol är nog ingen bra idé.

Sen kom ju regnet och temperaturen sjönk…oron förflyttades från värmeslag till problem med att komma ut från Lotimor innan regnen låst in oss helt och hållet.

Det dyker upp små röda kryp på backen. Som barn kallade vi dom himlahönor…ett tydligt tecken på att regntiden är här, säger en kille jag pratar med.

Himlahöna…i Tanzania kallade vi dom det.

…och ändå är våra problem marginella…många från området har gått över till Etiopien för att leta mat…man väntar på mathjälp från World food programme, FN:s mathjälp.

Ja…att åka hit är att utsätta sig för både fysiska och känslomässiga utmaningar..

Det krävs inte att vara lite tokig för att åka hit…men det underlättar.

Är regn bra eller dåligt..?

Klockan 02:15 vaknar vi av regnet, sen vräker det ner.

Taket i klassrummet läcker men vi är tacksamma ändå.

De som tältat ute kommer in hit för det finns ingen chans att hålla till utomhus i det här vädret.

Utsikt från min ”säng” innan presenningen…

Presenning över myggnätet hjälper oss en bit och sen försöker vi sova nån timme till.

Frukosten består av gröt med sylt och en flaska vatten till det.

Vi får ransonera maten för vi har brist, det mesta ligger på lastbilen som tycks dröja…

Jag är bekymrad. Mår inte bra…är det malariaprofylaxet, klimatet eller oron som påverkat mig? Vätskebrist o saltbrist kan jag i alla fall åtgärda…ska strax ta vätskeersättning.

Här ska skola/kyrka byggas.

Vi tog en promenad till platsen där vi ska bygga. Vi har suttit med vår byggledare Koma o gått igenom arbetsuppgifterna, det är väl det vi kan göra medan vi väntar…

Kyrkan i Lotimor

Regnet har upphört och vi hoppas på sol. Det är svalare nu, 26 grader och vi fryser nästan.

Lite kylslaget idag…

Maten vi har med oss är begränsad. Det blir ris o bönor till lunch, allt portionerat innan nån får ta sin skål.

Ris, bönor, kol och lök två gånger per dygn…the food is talking…dom säger så…jag säger inget mer om det.

Undrar vad jag väger när jag kommer hem…?

Jag har kollat framhjulsdriften på vår bil och kan konstatera att någon pillat i naven och det saknas delar. Alltså inget att göra, vi måste få nån som hänger med oss ut, annars lär vi inte komma till Kapoeta…japp, verkligheten är lite tuff ibland…

Det är här vi har problem…

När vi kom till landet varnade myndigheterna för värmebölja med 45 grader…skolor stängdes, folk sa att det var ovanligt varmt och vi drack litervis med vatten…

Visst är det skönt med svala 26 grader…men oj vad jag längtar efter solsken…vi behöver det om vi ska kunna jobba och om vi ska kunna ta oss härifrån.

Jag får ändå försöka glädjas med lokalbefolkningen…dom behöver allt regn dom kan få

Det finns hopp…

Senast jag var i Lotimor var strax innan pandemin.

Då byggde vi ett kök till skolan. World food program lovade att förse skolan med mat om vi ordnade kök.

David vid skolköket.

I vår värld är mat en självklarhet…men när vi kommer till Lotimor har ett stort antal från byn gått över till Etiopien för att leta något att äta, de som tar hand om boskapen har också gett sig av till bättre betesmarker.

Etiopien långt där borta

Så när skolan kan erbjuda ett mål mat är det självklart många föräldrar som låter barnen gå till skolan.

Livet är inte rättvist…det blir tydligt när jag är här, men trots det så ser jag tecken till hopp om en bättre framtid.

Jag tillsammans med Baiga, Ndome,Ibenyo,Adea och Nyamo.

En eftermiddag tar vi en tur upp på berget som ligger bakom skolan. Med oss följer Ndome,Ibenyo,Adea och Nyamo. Dom kryssar vant mellan de taggiga snåren och efter en stund nåt vi toppen.

Vi stannar längst upp och spanar ut över Etiopien nån mil bort.

David visar bilder för barnen.

Jag tar fram min mobil och visar en del bilder på olika djur och det är då som jag upptäcker nåt som inte fanns för fyra år sen…kunskap på ett nytt plan…barnen säger namnen på djuren…på Nyangatom(deras språk)…men till min förvåning även på engelska.

Ett klassrum på skoltrappan…

Några trevande ord på ett främmande språk…några fraser…snart kan dom prata obehindrat på engelska…och läsa, skriva och räkna.

Under dagarna i Lotimor stöter vi på ganska många som kan engelska fullt ut och jag blir barnsligt lycklig för deras skull.

Snart har många här kommit ur analfabetismens fångenskap…det finns hopp om en bättre framtid.

Jag känner mig glad och tacksam över att få uppleva det här.

Ja….det finns hopp…

Framme i Lotimor

Sovit gott inatt. Vaknade vid fem och kände att det var dags att gå upp. När det inte finns nån el så anpassar jag mig fort till solens upp- och nedgång så att kliva upp tidigt känns helt okej. Inget nattsudd här inte.

Sparsamt med trän i Lotimor

Lastbilen som skulle komma inatt har inte dykt upp än.

Vi åker vidare ändå vid 8-tiden , förberedda på att vägen nu blir sämre.

Jag känner mig lite låg och jag undrar hur den här resan ska sluta.

Kl 11 når vi Nanangachor, det är 50km på tre timmar och då på ganska torr väg förutom några lerhål.

Jag mår bättre och det känns som att vi ändå kommer fram innan mörkret.

Trasiga frihjulsnav är inte bra…

Resan har fungerat ok, men vi är bekymrade över hur vi ensamma ska ta oss hem utan fyrhjulsdrift. Vi har kontakt via satellittelefon med Beatrice o Filip för att se om det går att eventuellt kunna flyga MAF-flyg härifrån.

Annars måste vi hitta en annan bil som åker med oss och det känns svårt att få loss nån som kan möta oss.

Vi får fundera över alternativa lösningar några dagar. Allt är helt beroende av om det kommer regn.

Lotimor sett från berget ovanför skolan

Nu är vi i alla fall framme och lärarna röjer ur ett klassrum som blir vår bostad några dagar framöver.

Jag ser fram emot att möta alla här i byn.

På väg mot Lotimor

Det regnar…

Good morning Kapoeta

…och det är skönt, temperaturen sjunker några grader men jag blir lite orolig.

Om regnet vräker ner så får vi problem längs vägen.

Klockan är 6:45 och vi skulle åkt för en stund sedan men chauffören hade missat köpa lagningsgrejer för punktering så nu försöker han hitta nån som vaknat och kan sälja till oss.

Vi kommer till sist iväg ett par timmar för sent.

Regn uppe i bergen ger översvämning

När vi kört en halvtimme kommer vi till en översvämmad flod. Någon timme senare har vattnet sjunkit så pass att vi kan ta oss över.

Slowly slowly…det är så vi tar oss fram.

Jag konstaterar än en gång att den här resan har varit full av oförutsedda händelser. Väntan på diesel, trasiga lastbilar, översvämmade floder och annat har tärt på tålamodet.

Egentligen har jag massor med tid till eftertanke men det är som att hjärnan är helt tom.

Klockan är 20:46 och fullmånen gör att jag knappt behöver ficklampa.

Mitt ”hotellrum”

Vi är nu i Nachorokopele, jasså där tänker du…eller…? Jag har frågat hur många gånger som helst hur det stavas men är inte helt säker på att jag fått till det.

Lastbilen med vårt byggmaterial är också här…den har gått sönder. Inatt kommer fjärde lastbilen…säger dom …och vi hoppas den håller hela vägen till Lotimor.

Vi kom hit strax innan mörkret och bor på ett enkelt hotell. Vi kan inte köra på natten då vägen är för dålig för det så det fick bli stopp här.

Bara månen ser på…fridfullt.

Sitter utanför mitt hotellrum, lyssnar till syrsor, hundar, barn som leker och vuxna som samtalar. Ingen trafik, ingen el, bara en solcellslampa och så månen på en stjärnklar himmel. Jag tittar upp, inget ströljus från nån stad. Det är obeskrivbart vackert, fridfullt. Alla våra moderniteter i väst har gjort att möjligheten till den här typen av upplevelse nästan helt gått förlorad.

En av våra land cruisers har trasig fyrhjulsdrift…en fastkörning idag och ganska många lerhål gör att jag inte är sugen på att bara ha den bilen på hemvägen.

David har pratat med Beatrice via satellittelefon och nu vet alla var vi är.

Trots allt strul så är det ändå den sydsudanesiska natten som fångar min uppmärksamhet.

Fridfullt, tacksam och svettig somnar jag inatt.

Vi kunde ha det mycket sämre…

Långsamhetens lov…

Ibland blir det bara stopp…har du varit med om det nån gång?

En trött landvruiser

Vi planerar, gör checklistor, går igenom allt som måste förberedas, men så händer nåt vi inte kan påverka.

I Sverige har jag vant mig vid att det mesta går enligt schema och har vi satt ut en deadline så är det den som gäller.

Lastbil nummer ett

Det som hänt under den här resan är något utöver det vanliga och tidsförskjutningen har blivit lång…och frustrerande.

Nummer två lastas

Lastbil 1 havererar innan Kapoeta, lastbil 2 en timme förbi Kapoeta, lastbil 3 orkar bara en dagsresa mot Lotimor och lastbil 4 klarar sig till Lotimor men går sönder där.

Nummer tre har fått stopp

Som svensk kan man tycka att det är väl bara att skaffa en bättre bil från början…problemet är att det inte finns nån bättre.

För att ta sig till Lotimor krävs en fyrhjulsdriven lastbil och då finns det i princip bara gamla ryska före detta militälastbilar att tillgå. Dom har säkert 40-50 år på nacken med minimal service, oftast överlass och extremt tuffa vägar.

Nummer fyra nästan framme

När en lastbil havererar längs den här vägen så tar det tid att få ersättare då det sällan går att komma åt nåt mobilnät.

Vi har verkligen lärt oss konsten att vänta, kanske kan vi lära oss nåt av det.

Vägen till Lotimor

David läser en bok som heter Långsamhetens lov, av Ove Wikström, passar bra här i den 40-gradiga värmen.

Sjukvårdsteamet har jobbat och vi har väntat…

Ja…vad ska jag säga..?

Gode Gud ge mig tålamod…men ge mig det fort!

Jubatime eller East African time…?

En fråga som dyker upp varje dag. I morse var det förvirring om vilken tid vi följer och chauffören som skulle skjutsa sjukvårdsteamet var här en timme för tidigt…no problem…jag väntar, sa han.

No problem….i wait…

Väldigt hög inflation gör att växlingskurser och priser på varor förändras konstant…känns lite konstigt…en del prissätts i US dollar och räknas sedan om med aktuell kurs.

Vårt gods är fortfarande på väg hit…oklart var det finns, ryktet säger i närheten av Torit…vi ber o hoppas att det kommer fram säkert…området är bitvis ganska oroligt.

Koma, vår byggledare har i alla fall goda nyheter…en annan lastbil har skickats för att hämta allt från den trasiga. Har vi tur så kommer godset hit på imorgon på förmiddagen och vidare mot Lotimor i övermorgon kväll.

Jag ligger här under fläkten som kämpar med att mildra de 34 grader jag har i rummet. Ute är det betydligt varmare.

Varmt i skuggan, sjunker till 31 på natten.

Ja…alla andra ställen är varmare så här ligger jag och väntar…frustrerande.

I morse konstaterade jag att nu är det dags för ett nytt hål i skärpet, det sista hålet används…klimatet tär på kroppen.

Nybyggt allaktivitetshus, senast jag var här fanns inget mer än buskar.

Vi tog en tur till området som kyrkan äger, tittade på alla projekt som är på gång. Hela tomten inhägnas med staket, sen ska odlingar påbörjas. Man har redan borrat efter vatten och kön vid brunnen är lång varje kväll.

Barn är barn överallt på jorden.

Mycket har hänt sen jag var här för sex år sedan o besökte en öde tomt.

Känner mig tacksam över att få vara med på ett litet hörn.

Människor får vatten, lär sig att odla tåliga grödor och inte minst bygger fred i regionen.

Jag känner mig glad, tacksam, priviligerad…tänk att få uppleva allt detta.

Kärt återseende

Vi landar efter en ganska guppig resa men ingen verkar må illa. Varmt i Kapoeta men lite svalare än Juba och framför allt en del vind.

Baiga och Steven möter oss vid flyget. Trevligt att möta dom igen.

MAF Juba-Kapoeta

Dieseln är slut i hela stan och grejerna vi skulle få från Juba har inte kommit.

Imorgon får sjukvårdsteamet köra några lektioner på sjuksköterskeskolan. Det var tänkt på slutet men nu får schemat kastas om en del. Jag o David ska försöka hitta nån som vet nåt om lastbilen.

Floden i Kapoeta ganska torr

Dröjer nog ett par dagar innan vi kan åka ner till Lotimor. Vi har inget där att göra utan det som ska fraktas ner.

Det är en del strul, men det är ju så som det brukar vara här.

Takfläkten i sovrummet snurrar för fullt och jag tänker…på resan…på dagen…på mina kära. Det känns bra…trots hettan, allt strul och trots saknaden av de som är hemma.

Mitt rum på Junction Inn

Vi checkar in på Junction Inn, det var här jag skadade mitt ansikte för några år sedan. De flesta inpersonalen pratar swahili…jag känner mig hemma. På nåt sätt så känns det att någon bryr sig…någon som ser mycket längre än jag förmår.

Vet du…det viktigaste är att göra sitt bästa. Det finns saker jag inte rår på, som tex lastbilar som går sönder, men gör jag mitt bästa så är det gott nog.

Det gäller dig också… glöm aldrig det.

Värmen är ingen bristvara

Framme i Juba.

Lite mulet här så det är inte mer än 39 grader i luften.

Welcome to Juba

Alla väskor är med…dom kommer på ett gnisslande transportband som kan ge upp vilken sekund som helst. Det är trångt och stökigt…och jag trivs på nåt vis…är man glad så är det lättare att få ett glatt bemötande.

Nu blir det en kort natt här och sen vidare med flyg till Kapoeta.

Hoppas jag somnar…34 grader är ju inte kallt precis..

Brrr i sovrummet

Och nu är det bekräftat…inget internet förrän vi är tillbaka i Juba, så förbered er på två veckors tystnad…men var inte oroliga, vi är i goda händer bland vänner.

Det är oväder i Oslo…

Flyget försenat några timmar från Arlanda. Snöoväder i Oslo är orsaken. Vi missar anslutningsflyget till Juba…

Nu har flyget i alla fall lyft från Oslo

Snökaos i Oslo och värmebölja i Sydsudan. Jag funderar på vilket som är värst…vet inget svar på det…

Är tacksam ändå…tacksam för mycket…vi är på väg…allt har kommit med…vi mår bra.

Mest tacksam ändå för att ha några som jag kommer att sakna.

Det finns något dubbelt i det…att sakna och längta efter någon…att se fram emot att få mötas igen…

Har du nån att sakna?…var tacksam för det.

Ett stilla brus läcker igenom mina lurar…

Nu sitter jag på flyget iallafall och lyssnar på Leonard Cohen och hans sorgligt, behagligt gungande röst och melodier. Musik för något med oss…olika melodier för olika tillfällen…just nu passar Leonard för mig.

Godnatt!

Nu drar det ihop sig…

Efter mer än två års tystnad är jag nu äntligen tillbaka. Jag ser fram emot att få tänka lite högt…om du förstår vad jag menar….

COJ 315 en trevlig följeslagare på mina sommarresor.

Som vanligt ligger en resa framför mig, men även inom mig far jag iväg. Jag hoppas du ska ha glädje av de bilder jag kommer att lägga upp och de tankar jag delar.

Mycket har hänt sedan vi ”sågs” senast. Jag skulle kunna säga att mitt liv tagit en ny vändning.

Jag har lämnat Trollhättan och IT-ansvaret på Kraftstaden och bytt bana helt.

Min nya arbetsplats…

Lageransvarig på PMU second hand, kanske inte låter så flashigt, men jag trivs som fisken i vattnet och att få jobba med  en verksamhet som värnar om miljö och genererar medel till bistånd för människor i nöd gör inte saken sämre.

Här har visst Åhlens haft en del skönhet på lager…

Ofta hanterar jag gods som ska skickas kors och tvärs över vårt land och där bakom truckgafflarna  gör jag också en resa. Ibland ett gott skratt…eller en tanke som börjar gro…

En kinesisk pallkrage ovanför en från Sveriges försvar…vad har dom att säga varann?

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om dessa pallkragar hade kunnat berätta om sina resor, prata med varandra och vidga sina vyer…hur hade världen sett ut då..?

Nu kastar jag loss igen för några veckor i värmen.

Häng med mig, jag ska försöka uppdatera när det går.

 

Att komma tillbaka

Sista flaskan Kilimanjarovatten är slut. Piloten ber oss sitta still tills flyget stannat. Jag är trött…bedrövligt trött.

Nu är kilimanjarovattnet ett minne blott.

Att sova på flyget är inte min grej, men på nåt sätt har i alla fall 9 timmar passerat och nu är vi på Schiphol flygplats. Bredvid mig sitter ett franskt par…tror jag. Dom har inte sagt ett knyst på hela resan, trots att vi gnuggat armbågarna mot varandra i de trånga sätena.

Ett holländskt fågelbo.

Det stör mig, inte att det är trångt, egentligen inte heller att mina sätesgrannar inte visar nåt intresse till kommunikation.

Stillhet ovan molnen

Att jag blir likadan bara jag hamnar i ett europeiskt sammanhang…det stör mig, för egentligen vill jag inte det…jag vill fortsätta att obesvärat prata med människor, skratta med människor och förundras hur liten världen är.

”Dunia ni kijiji”

Världen är en by…ett swahiliordspråk som beskriver hur liten världen är och hur lätt det går att hitta vänner och gemensamma bekanta bara man letar lite.

Det stör mig…att byn plötsligt blir hela världen igen, att distansen ökar till medmänniskor och att anonymiteten och ensamheten tar plats.

Home away from home

Välkommen hem skriver flera åt mig på Facebook. Är det hem eller vart kommer jag…? När livet varit en resa från plats till plats så blir det till sist svårt att veta var hemma är…jag får ett förslag från Maud ”home away from home” och det är väl så…jag har många hem och är tacksam för det.

Dar es Salaam, varmt, soligt och halvt kaos.

Jaja…nu är jag här igen. Det är mörkt och regnigt och Tanzaniavärmen känns avlägsen. Peter sa till mig under resan att han är tveksam om det är samma sol vi ser i Tanzania som i Sverige..

Trollhättan, regnigt, mörkt och välordnad trafik

Trots det så är jag glad över att vara här. Jag har saknat de som ligger mig närmast hjärtat och jag är glad för att du följt mig på den här resan. Nu kanske det blir en paus eller också inte, det får framtiden utvisa.

Msasani slipway, svårt att inte älska.

Varje dag bär med sig lärdomar och för mig har det blivit klart att det finns en väg framåt…trots att jag inte ser den. Det finns också nån som håller mig i handen och går före…trots att jag inte alltid ser det.

Tack för den här gången och på återseende.

Om att ta sig igenom…

Neej, nu vräker regnet ner! Inte nu…vi missar flyget om vägen blir okörbar, tänker jag.

Jag ligger och svettas i ett gästrum på Mchukwi sjukhus. Vi kom hit igår kväll och om några timmar ska vi ta oss vidare till storstaden.

Trångt mellan träden

Den ordinarie vägen är avstängd, två broar bortspolade efter senaste regnet, så igår fick vi ta en omväg över diken, bland buskage, cashewnötsodlingar, majsåkrar och skolgårdar för att till sist hamna på vanliga vägen igen.

Adonia vår vägvisare.

Ensamma hade vi haft svårt att hitta, men vi fick hjälpa av mina barndomsvänner Adonia som stod och väntade på oss i Kibiti.

Börjar det regna igen så går det inte att komma ut den här vägen heller, sa han, när vi igår röjde undan buskar längs den lilla vägen.

Tillbaka på vägen…

Och nu regnar det…! Jag känner hur paniken obevekligt kryper in under huden…

Igår kväll fick vi en rundtur på sjukhuset som är det enda med hyfsad kompetens och kapacitet längs en 40-50 mils kuststräcka söder om Dar es Salaam.

Ny BB-avdelning, delvis sponsrad från Trollhättan.

Förundran, ilska över orättvisor och glädje över de som får hjälp, fyller våra tankar när vi hör berättelser från personalen. Ett sånt här besök skulle alla behöva få göra, tänker jag. Det ger lite perspektiv på livet…och döden.

På kvällen har Roland o Carin Boij ordnat med middag och bjudit in alla mina närmaste vänner.

Middag hos Roland o Carin

Att åka in hit var för mig själv en bra idé…vila för själen. Efter maten tar jag och Adonia en promenad i den varma natten, det finns mycket att prata om, livet, utmaningar, framtiden…ja det mesta. Vi vet båda att i morgon bitti skiljs vi åt igen. Jag kämpar mot tårarna när vi sitter i mörkret på en trädstam o pratar. Såna här dagar blir det så påtagligt hur mycket jag saknar den här delen av världen.

Nattpromenad med Adonia

Men nu regnar det…jag hör smattret mot plåttaket och tänker att i värsta fall får vi försöka ta oss över de svåraste ställena till fots och sedan hitta nån som kan ta oss till flyget.

Mina tankar går mot alternativa utvägar och jag tänker att det är ändå drygt ett dygn kvar tills flyget lyfter så det borde gå, även om det blir tight.

Utsikt från min säng i Mchukwi.

Klockan är fem på morgonen när jag väcks av imamen som ropar ut sin morgonbön från mosken intill. Jag vaknar svettig men lättad, bruset jag hört är fläkten på väggen och regnet var bara en otäck dröm.

Jag ligger och funderar en stund och kan erkänna för mig själv. På livets resa dyker det ibland upp mardrömmar, händelser som fyller mig med bävan, men ofta är rädslan för konsekvenserna större än verkligheten.

Tänk på det, säger jag till mig själv…och till dig. När det värsta är över kan vi se tillbaka och konstatera att vägen fanns där ändå…kanske lite snårig och oröjd…men framkomlig…

Det blir nog en bra resa idag…trots att jag ännu inte ser vägen.

Det är varmt…

29 grader…jag fryser nog inte inatt

Fläkten på bordet överröstar nästan syrsor, flodhästar och böneutropare. Jag ligger i en säng i Mloka…jasså där, tänker nog inte så många. Platsen är nog mest känd för de som någon gång besökt Selous game reserve, numera Selous Nationaldag park. En gammal bekant har en safarilodge här och jag har glädjen att få tillbringa ett par dagar i en del av ett av många paradis i Tanzania.

Svalt i skuggan….nja.

Idag har det varit varmt…väldigt varmt. Vi har sett giraffer, hyenor, antiloper, lejon och en massa annat. Jag kan aldrig sluta att förundras över hur alla dessa djur kan leva här alldeles fritt, hur de utan staket ändå väljer att stanna kvar. Att ändå så få vill sticka härifrån är förvånande på nåt vis.

Den här flodhästen har ätit klart…

Dom har det bra här…djuren alltså. Visst är det tufft för en del och visst är det vissa som får sätta livet till, men det är ändå deras naturliga miljö. Borta bra men hemma bäst….

Dagens rätt…buffelkalv

Flodhästarna trängs med krokodilerna i vattensamlingarna och oroliga antiloper dricker vatten med ett vakande öga, beredda till flykt vid minsta krusning på ytan. Jag blir lite nervös bara vid tanken på att köra fast i sanden intill vattnet och krokodilerna.

Lite trångt är det

Jag bläddrar igenom bilderna i kameran och tänker att hur det än är så känner dom inte till något annat. Det okända är med skrämmande än det djuren vet om.

Jag känner igen mig. Det finns liksom osynliga staket och hinder som ibland håller mig kvar. Ibland är det till min fördel…ett skydd…en säker tillvaro mitt i det osäkra.

Gamar väntar på skrapet…

Men vissa gånger behöver jag gå in i det okända, bryta mig loss, pröva nya vägar. Det kan ju hända att jag klarar mig bättre bortom det jag vet nåt om, bortom det invanda.

Nu bär det snart av hemåt…eller hemåt förresten…vet inte. Mitt liv har varit en lång flytt från en plats till en annan. Jag har varit skriven på en bit över 30 adresser och ibland undrar jag vad som är hemma.

Jag är tacksam för allt jag fått uppleva…även på den här kortresan…inga omvälvande förändringar, men en försiktig process åt nåt håll är det. Det ska bli fint att träffa om jag älskar i Sverige. Känner mig tacksam att ha några att sakna…det är värdefullt.

Utsikt från matsalen.

Att sitta framför en surrande fläkt och lyssna till syrsorna är meditativt på nåt sätt. Att stå och och titta på solnedgången vid Rufijifloden är också en stund för eftertanke.

Livet har en tendens att rusa iväg och då behövs ”vattenhålen” …om du förstår vad jag menar

Grater kudu

Hej då Selous…hoppas vi ses snart igen.

Inte bara en till på Facebook…

”Jag måste få kontakt med dig via Messenger” säger Suleiman. Vi letar rätt på varandra och skickar vänförfrågnigar. Suleman heter han visst…inte Suleiman som jag tidigare trott. Eller hur är det nu?? Stavas lite olika från gång till gång…jaja, det är inte så noga.

Mer än bara en vän på FB.

Många gånger har jag tänkt hur vi på livets resa hamnar i olika situationer, träffar nya människor och knyter nya vänskapsband. För mig och Sele(som han kallas) kommer nog vänskapen fortsätta framöver ett bra tag.

Bausinga från Paje…en vän..

Om du känner mig så vet du att Östafrika ligger mig varmt om hjärtat, att jag allt som oftast relaterar till den här delen av världen.

Jag gillar kontrasterna…men dom gör också ont. Tanzania är ett land med många väldigt rika men också många som lever under oerhört knappa förhållanden.

Forodhani – Zanzibar

Det jag ändå allt som oftast blir påmind om är att lycka inte är direkt kopplad till rikedom. Naturligtvis är fattigdom inget jag önskar någon, men samtidigt kan jag se så många som verkar leva ett bra liv utan det överflöd som vi i Sverige ofta tar för givet.

Jag är så tacksam för de vänner jag har…och får…fattig som rik.

”Milima haikutani ila binadamu wanakutana”

Berg möts inte men människor möts. Swahiliordspråket blir platt i översättning men är likadant ändå. Här är mötet mellan människor viktigt…en del av folksjälen…stanna till några minuter och hör hur jag har det, sen kan du gå vidare.

Mötet med andra kommer fortsatt att vara en viktig del i mitt liv…tacksamhet och glädje…det är vad jag känner, det vi är vad jag får…hoppas det är ömsesidigt.

Nu 15 minuters flight till Dar es salaam

Nu lämnar jag Zanzibar för den här gången…see you later.

Som fisken i vattnet…

Mats o Maria behöver handla en del till hotellet och jag behöver fixa ett mobilabonnemang. Därför blev det idag en sväng till Zanzibar centralort.

På väg in till stan…

Efter diverse inköp tar vi lunch och sen ger jag mig iväg på BodaBoda(mc-taxi) till min nya jobbarkompis Suleiman. Spännande att kryssa fram på små slingriga gator, över trottoarkanter, bland butiksstånd, in emellan bussar o bilar tills vi hittar honom där vid fiskmarknaden.

Från pakethållaren på en Bodaboda

Vi ska köpa lite fisk först, sen åker vi hem, säger Suleiman. Det sticker i näsan när vi tar oss in på marknaden. Dagens fångst auktioneras ut och flyttar sen till några bord där vi börjar förhandla om priset per styck. 2000 för den här högen säger säljaren, väntar lite och säger ”du får den för 1700”. Jag svarar ”om vi väntar lite till så sjunker priset ännu mer”. Skratten låter inte vänta på sig, att förhandla om priset är en del av livet här. Det är dåligt med fisk idag och summan stannar på 1700 shilling. Suleiman muttrar något och betalar.

Dagens middag

Jag bär fisken och känner mig nöjd med att komma längre bort från lukten. Gammalt fiskrens luktar lika oavsett var man är på jorden…

På väg till Suleimans mamma

En tio minuters vandring för oss in på små gator, förbi bostäder, framför affärer och in bland gränder…här, nu är vi framme hos mamma! Suleiman ropar ”hodi”(betyder knack,knack på dörren) och hans syster öppnar.

4-åringar är fulla i bus oavsett var man befinner sig

Mamma sitter på golvet, småbarn och en katt springer runt och teven visar nån gammal amerikansk b-film som ingen verkar vilja titta på. Att alltid TV:n måste vara på, tänker jag men säger inget.

Hos Suleimans mamma

Jag får en stol att sitta på och flyttar mig in i skuggan, det är varmt…riktigt varmt och varje sekund som solen kan undvikas känns som en befrielse.

Fisken delas upp, vi utbyter lite artighetsfraser innan vi säger adjö. Samma väg tillbaka och vid stora gatan kliver vi på en Daladala(minibuss). Folk tittar fundersamt på oss när vi helt obesvärat babblar med varandra. Jag är ensam europé i bussen och vi sitter som packade sillar….jag trivs.

Från ett säte i en Daladala

Suleimans familj välkomnar mig och jag känner det verkligen. Passionsfrukt och mabungo(lokal frukt)mixas till en sagolikt god juice som vi sedan alla får smaka på. Jag känner mig priviligierad…att bli hembjuden, inbjuden till nån här, är ett tecken på vänskap…jag är tacksam och jag trivs.

Suleimans familj

Från Suleiman ska jag sen med Daladala ta mig hem till hotellet i Matemwe…tänkte jag. Bil efter bil passerar men ingen ska åt mitt håll. Plötsligt stannar en minibuss full med musikinstrument…vi är på väg till Kiwengwa, han kan åka med en bit om han vill, säger chauffören till Suleiman. Jag hoppar in och passagerarna hälsar på mig på ”turistswahili” fraserna alla läst broschyrer och parlörer. Efter några sekunder kommer samtalet igång och vi skrattar o skämtar som att vi känt varandra en lång tid. Vi pratar om olika språk och tjejen i bilen säger ”Jag kommer från Nzega”…där har jag bott i sju år svarar jag och jublet låter inte vänt på sig.

Jag och ett gäng glada musiker

Vi testar vad vi kan om olika lokala språk och skrattar gott åt det vi har gemensamt och åt det som skiljer oss åt. Varken dom eller jag vill att resan ska ta slut…den har ju bara börjat…och vi trivs.

Men så är vi framme där våra vägar skiljs åt. Jag hoppar ur bilen, hugger närmaste bodaboda-motorcykel som sen tar mig till hotellet. Det fläktar skönt där vi far fram i 50-60 kmh, inga hjälmar, det är farligt men…ja jag trivs.

På väg hemåt

Efter ett snabbt kvällsdopp i havet går vi iväg till ett grannhotell. En av ägarna är konstnär och har öppnat en vernissage ikväll. Vackra tavlor mixas med musik jag inte visste fanns. Det är fint arrangerat, känns som en helt annan värld än den jag rörde mig i för bara någon timma sedan.

Collage av Magdalena Piotrowska

Jag trivs även här, är tacksam för min uppväxt, min möjlighet att på kameleontvis röra mig mellan de olika miljöerna här nere.

På vernissage med Mats o Maria

”Ahh, du vill ner till värmen” en kommentar jag ofta hör. Mitt svar kommer blixtsnabbt utan att jag behöver tänka. ”Ja…den mänskliga värmen”. Att komma ner till Östafrika är för mig lite att fly undan, få lite andrum och ibland behövs det.

Suleiman och hans yngsta dotter

Jag lägger mig glad och tacksam för gamla vänner(Mats o Maria), nyfunna vänner(som Suleiman) och tillfälliga vänner(musikanterna i bussen). Jag undrar lite vart jag är på väg men konstaterar att det som alltid i mitt liv är resan som är målet. Somnar…tacksam.

23:02 ringer det på Messenger, sover du? Nu har vi fått våra pcr-test. Vi kommer på söndag säger Pernilla. Nytt kapitel på resan börjar…sov gott igen då.

Vart är jag på väg…?

Det känns som att jag nyss somnat när klockan väcker mig vid kl 01.30. Jag slänger i mig lite mat(alltid hungrig när jag vaknar) och sen går jag igenom alla viktiga saker som ska med, det är ett tag sen det hände, men nu står jag här igen och hoppas att min 2 år gamla checklista fortfarande stämmer.

Flyttfågeltunnel…

Känslan av att äntligen vara på väg är speciell. En förväntan, lite oro om att jag missat något väsentligt och en fundering om vart resan bär mig. Vad kommer att bli annorlunda än det jag tänkt?

Sista uppkopplingen med svenska mobilnätet sker på Schiphol, sen blir det offline tills jag skaffat Tanzaniaabonnemang.

Munskydd på…

Det är lite dubbelt med att åka ensam, trist att inte ha med sig nån att dela upplevelserna med, men samtidigt större chans till att träffa nya människor. Bredvid mig från Amsterdam sitter ett trevligt par från Sverige och på andra sidan gången en tanzaniansk kille. Alla tre så där lagom pratsamma, det blir aldrig nån jobbig tystnad…det passar mig bra…när tystnaden är trivsam.

Vart är alla på väg…?

Tre filmer senare, med nackont och halvtom mage landar vi på Unguja, Zanzibars huvudö. Jag har förstås missat att skriva ut mitt E-visa och min hälsodeklaration, men efter lite ursäkter och förklarande så löser det sig.(Måste justera checklistan till nästa resa)

När jag tar med mig folk ner hit brukar jag säga att det finns två saker jag är säker på.

För det första kommer inte resan bli som vi har tänkt och planerat. Men jag vet också att det kommer bli bra.

Värt att veta…

Nu ligger jag här under palmerna och funderar över livets resa…gäller samma där…? Jag vet att livet inte alltid blir som jag tänkt mig…som du tänkt dig…

Tacksam…

Vad är det som gör att livet blir ”bra”? Finns nog inte bara ett svar på det, livet är mer komplicerat än så, men det är klart värt ett försök. Tacksam för mina vänner Mats o Maria som väntade på mig vid flyget och all annan trevlig personal här på Zanzibar Retreat Hotel

Utsikt från soffan…det här gör inte ont.

Godnatt…vi ses en annan dag.

Nu reser jag på riktigt

I guess it rains down in Africa…sjunger Toto för fullt i blåtandshögtalaren som hänger på instrumentbrädan i PV:n.

I guess it rains down in Africa..

Jag är på väg hem från Grästorp och volymen är satt på max för att överrösta bullret från diagonaldäck och morrande b4b-motor.

På väg hemifrån Grästorp

Mina tankar går osökt till Östafrika,Zanzibar och Tanzania. Efter nästan två år ska jag snart ta mig ner igen.

Tänk att nåt negativt kan vara så positivt.

Det var för knappt en vecka sedan som Toto sjöng för mig. Nu sitter jag här med negativt PCR-test, färdigpackad väska och nån sorts förväntan som tar tag i mig ända in i märgen…

Standardpackningen har utökats med en bunt ansiktsmasker

Som vanligt försöker jag dela med mig av mina tankar längs vägen. Hur ofta det blir vet jag inte. Allt beror på möjlighet till uppkoppling, tillfälle för avkoppling och förstås ork och inspiration.

Men haka på så ser vi var vi hamnar. Nu vill KLM att jag strax checkar in, sen blir det sista riktiga natten i Trollhättan på ett tag.

En sista fundering…

…på den här resan.

Nu är jag hemma igen och resan med COJ har gått bättre än förväntat.

Hemma igen efter 130 mil

Innan avfärd kalkylerade jag lite på riskerna och funderade över vad som skulle kunna hända.

Trollhättan inom räckhåll…

”Hur vågar du åka så långt i den gamla bilen?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan, men helt ärligt har jag aldrig varit riktigt orolig. Det finns flera anledningar till det.

Volvohjärtat får nya ”klaffar”

Renoveringen – det mesta är utbytt eller renoverat och då finns det inte så mycket som kan krångla…förutom då den där tändspolen…just nu har jag en lånad tändspole från en 30-tals Chrysler.

Pacemakern som tagit mig hem…

Vännerna – det finns ingenstans längs resan som jag är mer än en halvtimmes resväg från en vän…lägg sedan till alla okända vänner i PV-klubben.

Kopplingsbyte i Sydsudan

För ett tag sedan var jag med om ett kopplingshaveri långt ute i skogen i sydöstra SydSudan. Vår lastbil blev stående och vi var tvungna att byta koppling på den. Inga verkstäder, ingen telefon, ingen el, ingen radio, ingen väg, ingenting…efter tre dagar och många arbetstimmar och många mil för att hämta delar, var bilen igång igen. Med den upplevelsen i bagaget känns det mesta ganska riskfritt och genomförbart.

Där tankarna sköljer in som vågor….

Nu ligger jag här vid Vänern och funderar över resan…den resan som pågår hela livet…

Det är väl så att allt hänger ihop på nåt sätt PV:n, mammas Duett, motgångar, medgångar, renoveringar, en hjälpande hand, ett uppmuntrande ord…eller bara ett glatt leende…och nån stans ett vakande öga över oss små människovarelser.

130 mil slowmotionsemester har gjort nåt med mig…

Jag känner mig så innerligt tacksam för dig…ja, du som läser just nu och som följt mig. Det är så skönt med gillamarkeringar, korta kommentarer och delningar…du vet…det där om att bli sedd…vi behöver det att, det har jag lärt mig på den här resan.

Jag är ingen ensamvarg och kommer nog aldrig bli det så varhelst jag reser vill jag göra det med nån annan…

Ett fika på vägen…

Tack för ditt sällskap den här gången…med hopp om ett snart återseende.

Om att bli sedd…

Efter ett besök på OKQ8 och billyften var bilen redo för hemfärd. Jag har ett klånkande ljud i bakaxeln som oroar mej lite men kan inte lokalisera det så jag håller tummarna…

Ett depåstopp innan hemresan

Det blev en kort dagsetapp, Uppsala-Katrineholm. Det är varmt men COJ spinner vidare utan några som helst överhettningsproblem.

Sverige är fantastiskt

Susanne Alfvengrens röst blandas med vindbrus och motorns ljud och tankarna far iväg.

Det har varit en annorlunda resa…med mycket uppmärksamhet och många glada människor. Jag har många gånger sagt att resan är målet…att byggandet är poängen…det stämmer, men…det finns något annat.

COJ315 inspekteras

”genomskinliga hjärta, genomskinliga jag, sänd en blick till mig någon, och gör mig synlig en dag”

…den något sorgsna rösten hörs igenom vindbruset

”blind har jag fötts till livet, naken och oförberedd

men värre än att inte se, är detta att inte bli sedd”

Jag funderar över vad Susanne menar…känner att jag nog förstår en aning…det gör vi kanske alla…

Den senaste veckan har jag blivit sedd, synlig och välkommen hos vänner jag inte mött på länge…synlig med bilen, då människor kommit fram och visat sin uppskattning.

En stilla paus

Jag är tacksam för allt detta och hoppas kunna se andra lite bättre…visa lite mer uppskattning…göra någon glad med några uppmuntrande ord.

Alla behöver vi bli sedda ibland…

Nu ska jag strax lägga mig och blunda en stund…hoppas kunna ”se” någon lite extra imorgon.

Vilodag även för COJ

Jag har gjort något som inte hänt på minst tio år…sovit en timme i en hammock.

Det är kanske ingen nyhet som genererar en löpsedel, men för min del är det en utmaning…att bara vara…utan en massa aktiviteter…skulle nog behöva det lite mer ibland.

En stilla tur på kända vägar från förr.

Även COJ har fått ta det lugnt…han fick bara ta oss på en liten sväng runt Avesta.

Där gamla bilar får nytt liv

På kvällen fick vi möjlighet att titta in på alla veteranbilars intensivvårdsavdelning, Abris Autobody.

Ett av alla Thomas projekt…

Min vän Thomas Abrahamsson driver ett företag som renoverar veteranbilar på en helt annan nivå än vad COJ fått genomgå.

En PV leveranschassie med en annorlunda bakända.

Här står det väntande projekt i långa rader och behovet tycks inte ha nåt slut.

Thomas o Niklas bland alla maskiner

Med mitt lilla garage som referens går jag runt o förundras över alla möjligheter…blir sjuk av längtan efter att ha all sköns ”bra att ha maskiner”…det kommer nog att förbli en dröm..,ibland kanske det är bäst så.

Innan vi skiljs åt frågar jag Thomas om ett mysko visslande ljud i motorn…alla missljud kan vara lite skrämmande så här på första långresan ”det är insuget som drar tjuvluft” får jag till svar.

Klumpen i magen försvinner och jag känner än en gång tacksamhet till Thomas.

Glödlampa från Östtyskland…det var ett tag sedan.

Han förser mig också med en reservglödlampa…6Volt-lampor kan man inte bara springa in o hämta var som helst. Ytterligare en bit historia, tänker jag när jag tar emot kartongen…

I morgon får det bli lite efterdragning av insugsbultar innan COJ ska ut på vägen igen.

KOJ och COJ i samtal …

Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag tycker att jag fått lättare att visa att jag inte kan och vet allt…våga fråga om råd…våga visa att nån annan vet bättre…det är väl ändå en viktig egenskap.

Innan jag somnar tänker jag…när jag inte fixar det själv, fråga nån…det finns alltid nån som vet bättre.

Gonatt…!

En pacemaker från 30-talet…

Samma problematik…men från en annan värld, en annan tid. Jag känner så väl igen arbetssättet och jag tycker det är roligt…lite utmanande.

En svart bil i svartvitt.

Mina 17 år i Tanzania (helt utan Blocket, Tradera, AutoDoc och Bildelsbasen) har liksom kommit tillbaka idag…detta i jakt på en tändspole som kan ta COJ vidare på resan.

Demonterad tändspole

Thomas är på jobb hela dagen och jag bestämmer mig för att påbörja bytet. Plocka bort den trasiga tändspolen går ju även om en reservdel inte syns till. Förarbetet är fixat på en halvtimme och sen börjar min hjärna tänka ut nästa steg.

En enkel fråga med många omtänksamma svar.

Det hela hoppar igång rejält när jag tar mig för att ställa en fråga på PV-klubbens facebooksida…när ska jag lära mig att börja i den änden? Att våga be om hjälp…Det finns så många snälla människor som gärna hjälper till.

Utsikt från baksätet

Jag och min svåger sticker till Horndal med en startmotor som ska renoveras. Där får jag tag på en väldigt ovanlig sprint som kommit bort när vi grejat med brytarna…meka aldrig på en grusplan…

Under tiden får jag erbjudanden från många på Facebook men väntar med att bestämma mig tills jag resonerat med Thomas.

En ”pacemaker” från en 30-talsamerikanare.

Och så ringer han…på väg hem från ett jobb i Stockholm…han har kommit på var vi kan få delar. Det blir några turer fram o tillbaka , men till sist hamnar vi hos Per i Grytnäs.

Per, en ny bekantskap, tack för hjälpen.

När Per visar mig tändspolen så känner jag igen den från ett av svaren på Facebook…det är ju du med tändspolen som är till Chrysler/Dodge från 30/40-talet, säger jag och känner mig övertygad om att det här kommer att funka.

Att leta delar i gamla garage, på nån loge, underverk träd eller i en hög med skrot hemma hos nya vänner, det är nåt jag levt med …jag påminns om Tanzania och alla gånger jag följt med pappa på sakletarresor…hur vi hittat något vi behövt och samtidigt tagit reda på något vi kommer att behöva.

Visst är det smidigt att hitta delar på nätet, men det uppväger aldrig det mänskliga mötet.

Nygammal och gammalgammal tändspole.

En timme senare sitter tändspolen på plats och bilen startar på första försöket…jag känner mig återigen glad och tacksam…jag tror allt att det finns nån där uppe som tittar ner och tänker ”ja, ja, ta det lugnt, jag har en lösning runt hörnet”.

Vilken lycka att vara hemma i Lycka.

Efter ett antal bilanekdoter med Thomas tar jag och Staffan var sin bil hem till Lycka. Klockan närmar sig 23 och mörkret kommer…men i mina tankar är det ljust…ljusare än på länge.

Ja, ja, det finns en lösning runt hörnet…något säger mig att det gäller hela livets resa..

Vad skulle jag vara utan mina vänner?

Men Dennis, du vet väl att den smala vägen är den rätta vägen, var en kommentar efter förra inlägget…tack Jarmo för påminnelsen…

När den smala vägen leder oss ut på gröna ängar…och för oss till vatten där vi finner ro…

Ett dygn till har gått och COJ315 har haft det tufft. Mitt och Håkans mekande gjorde resultat och bilen gick som en raket när jag lämnade Ljungsbro…ja ja, allt är relativt…fortfarande slow motion men distinkt…har du kört veteran så förstår du.

Kaffe med dopp i Odensbacken

Tyvärr blev det en låååång fikapaus i närheten av Odensbacken…startproblem igen som slutar med att ett par snälla människor puttar igång mig…energin räcker inte till att tända motorn.

I Anders verkstad har många bra ideér förverkligats.

Non stop körning till Avesta och hem till Anders och hans garage…mekande igen och nu börjar vi ana problemet. Jag lämnar honom med en PV som tappat gnistan och hoppas att den energi som återstår räcker för att ta mig till syrran utanför Fors…att tappa gnistan…det gör vi alla ibland, tänker jag när jag i maklig takt tvingar bilen att röra på sig.

Efter en svettig halvtimme är det totalstopp i Jularbo…och nu har både jag och COJ tappat gnistan fullständigt. Det blir Cola o gifflar till lunch medan jag funderar på en lösning.

Cola o gifflar i väntan på Abris med A-forden.

Jag ringer ”Abris”, en gammal vän som renoverar veteranbilar på heltid. Vänta, jag kommer direkt…hans svar är obetalbart…

Thomas Abrahamsson, som han egentligen heter, rullar några minuter senare in med sin A-Ford.

Tändspole på kylning…

A-Forden drar igång PV:n…gammal är äldst…är det så man säger? Nu går den hyfsat efter att jag kylt tändspolen med en blöt trasa.

Jag och Thomas…COJ längtar efter ny gnista

5 minuter bort parkerar vi COJ på Abris uppfart och väntar på ny gnista…imorgon kväll får vi se var det slutar.

Jag kan bara konstatera att jag är så beroende av mina vänner…vi råkar alla ut för missöden, stora som små, men det löser sig oftast bara vi vågar be om hjälp…

Det kommer dagar för oss alla när vi behöver lite putthälp…när den egna gnistan inte riktigt räcker till, utan någon, ofta äldre och visare behöver dra igång oss.

Tack Anders, Thomas, Malle o Staffan för den här dagen…och alla ni okända som puttat igång mig …you made my day…

En annorlunda väg…

Allt som oftast när jag reser så frestas jag att välja den snabbaste vägen enligt navigatorn…kort tid mellan två punkter är det som räknas och det är lätt att hamna i det mönstret, men den här semestern blir annorlunda.

Ett bra val

En av anledningarna till att snabbaste vägen inte alltid är den snabbaste är färdmedlet…min anledning heter COJ315, och valet är enkelt…undvik motorvägar blir förvalt…hade önskat att navigatorn hade ett alternativ typ ”trevligaste väg i 60 km/h”

COJ315 vill se landskapet långsamt svepa förbi

Dagens etapp har varit Trollhättan- Ljungsbro med ett par stopp hos vänner längs vägen.

Snabbvisit i Jönköping

Några har frågat om jag verkligen vågar ta den gamla bilen på en sån lång resa…vad kan gå fel? …tänker jag….finns nog en hel del, men det löser sig säkert.

Justering av tändning…

Allt kan inte bli rätt från början, och så måste vissa delar få slita in sig, så i Ljungsbro har tändning och brytarspetsar justerats med hjälp av Håkan Stedt, gammal vänskap rostar aldrig.

Håkan kommer med kloka idéer och sponsrar med nytt bensifilter

I morgon är en ny dag med nya utmaningar och det ser jag fram emot.

Vad är då dagens lärdom?

-Den snabbaste vägen är sällan den bästa.

-Att våga välja en annorlunda väg, våga leta sig ut i det okända kan vidga mina vyer.

Samma gäller mitt livs resa.

– Gammal vänskap håller, Tack Siw o Håkan.

Det ljusnar längre fram…

Året var 1997 och vi bodde i Tanzania. Framåt jul fick vi besök från Mellerud och vi reste tillsammans med våra gäster hela vägen från kusten och in till Itanana i centrala delen av landet.

El Niño….det var väl så väderfenomenet hette. För en del ett fenomen och för andra skillnaden mellan liv och död.

Jag glömmer aldrig kommentarerna i bilen när vi harvar oss igenom lerhål efter lerhål, med pappas snökedjor på bakdäcken och lika mycket lera på bilen, i bilen som under bilen.

Mikael letar ett körbart spår i vattnet..,

Det ljusnar nog där framme…kommentaren var fylld av förhoppning och hela tiden försökte vi se solen bakom molnen, asfalten bortom leran, hoppet bortanför förtvivlan.

Mera vatten o lera i Serengeti…

Mikael kavlar upp sina gymnastikshorts för att inte bli blöt, när han letar ett spår att följa på vägen. Vi stannar, letar nya vägar, kör fast, ber om hjälp, är hungriga men hinner inte äta.

Strax innan skymningen stannar vi och lagar mat i en övergiven container…och tänker…det spricker nog snart upp.

Foodtruck? Containermiddag nära Shinyanga.

Det här var en av mina mer utmanande resor genom Tanzania, en resa jag ibland kommer tillbaka till.

Vi lär oss mycket längs vägen…lärdomar som senare kan vara till hjälp. Erfarenheter som gör oss modigare, mer pålitliga…och faktiskt…mer hoppfulla.

——

Härom kvällen gjorde jag något jag sällan gör…kollade på en hel fotbollsmatch på TV. En i sällskapet vid TV:n sa ”jag skulle aldrig sitta så här om det inte vore för det trevliga sällskapets skull”. Jag höll med och håller med.

No comments

Vi behöver alla trevligt sällskap för att tillsammans kunna säga ”visst ljusnar det där framme?”

Tack – jag vet att när mörkret kommer finns det alltid hopp, en framtid, ett ljus…

Du är älskad där du går

Nu går jag här i det här livet…den här vandringen du vet, som ibland känns lite ensam…beslutet att slipa ner lite av det suddiga och det brända…rädslan för det grumliga och längtan efter att se klarare, finns där.

I min ensamhet på en sanddyn i Marocko…

”Mänskobarn, vet att du ibland kan känna vilsenhet
När du står på jorden i din litenhet”

Jag blev påmind en natt om att det finns saker att kämpa med, saker jag ångrat att jag gjort, men framför allt ånger över det jag inte gjorde. Sånt som inte går att reparera…och så en del jag hoppas kunna rätta till.

När vägen är krokig och disig…

Mina tankar kämpar mot sömnen och jag hamnar in i det förflutna…jag börjar tänka på musik jag inte lyssnat till på väldigt många år. Varför har jag inte det? Jag förvånas över texternas träffsäkerhet…och känner mig tacksam till den som introducerade mig i Susanne Alfvengrens värld.

Ibland ser vi inte slutet…

”Mänskobarn, vägen kanske känns som en oändlighet
Som den bara leder bort i ovisshet”

Hennes gotländska röst bryter igenom allt…det faller en tår av igenkännande där jag ligger i min säng…vi passerar nog alla våra delar av ovisshet i livet…med tankar vid vägskäl, och vånda inför beslut…visst är det så..?

Till synes ändlös stenig väg i norra Sahara.

”Mänskobarn, när din natt är mörkast har den redan vänt
Följ din väg i ljuset som ditt hjärta tänt…”

Jag undrar ibland när den mörkaste delen på natten kommer…ibland känns det långt bort, men vi behöver alla komma vidare och se den ljusningen som följer…

Efter natt kommer ljuset…

”Du är älskad där du går
Någon ser, någon tar, din hand
Någon följer dina spår
Leder dig hela vägen fram
Du är alltid älskad, där du går”

Att veta att jag är älskad där jag går…det gör att jag vågar vandra vidare…att veta att någon håller mig i handen…när jag trevar och snubblar.

Jag vet att jag är älskad där jag går…trots misslyckanden, fel och brister i mitt liv.

Det finns en som älskar mig…och en som älskar dig…glöm aldrig det.

Du är älskad där du går…

Att våga ta steget…

Det finns saker i mitt liv som skrämmer mig. Sånt som jag på nåt sätt håller på avstånd, eller försöker undvika. Jag kommer inte att berätta nån hemlighet för dig…du vet nog vad jag menar ändå…det där som gör att det jag sett klart sakta blir grumligt och diffust.

Jag kom att tänka på det häromdagen när jag gick igenom en av bilarna inför besiktning. 34000 mil och 14 års solsken har gjort strålkastarglasen matta…ljuset når inte fram…vägen syns inte tillräckligt bra på natten. Tiden tand, som ofta dyker upp, är visst också här och gnager. Har du en gammal bil så vet du nog vad jag menar….

Ljuset mattas med tiden…

Att våga gör något sämre innan det blir bättre…att våga gå in i det okända…att skava bort lite av det där som gör att jag inte ser klart…det är att våga ta steget.

Jag prövar en metod som i teorin fungerar, men som jag aldrig tidigare vågat mig på. Jag slipar med våtslippapoer i fyra steg där det sista är 3000 grit, ett sandpapper nästan lika finkornigt som ett vanligt A4.

Mattare än så här blir det inte.

Resultatet ser förfärligt ut och strålkastaren är helt obrukbar. Men min övertygelse gör att jag inte oroas…det finns ljus bakom molnen…jag hoppas det…jag vet det

När glaset är torrt lägger jag på ett lager polermedel, samma som jag polerat PV:ns lack med. Polermaskinen i min hand får jobba upp värmen i ytan och sakta men säkert klarnar allt…

Gammal strålkastare blir som ny…

Tänk att en timme vid en motorhuv kan tala så till mitt hjärta…är det lika med våra liv…med mitt liv…min resa?

– Det finns tillfällen i livet när jag måste låta den gamla, av tidens tand, solmärkta ytan skavas bort och mattas ner.

– Det finns gånger när det till synes verkar hopplöst grumligt, alldeles för slitet.

– Då behövs en hand som polerar och ger värme…som gör att vägen återigen syns klarare…känner du till nån med en sån hand?

…jag känner en …

…och det gör att jag vågar ta steget.

Gonatt…!

Om att tillåta sig att bli smittad…

Livet den senaste tiden har inte varit som vanligt, och för en del närmast katastrof. Alla har vi försökt undvika smitta och jag tillhör de lyckliga som klarat mig utan några allvarligare problem…ändå dyker det upp sånt som gör sinnet mörkt, sånt som gör ont utan att nån ser det…

Ibland syns inte smärtan

Vi har nog alla dom upplevelserna…som vi helst håller för oss själva…men ändå vill att andra ska känna till…det där dubbla…motsägelsefulla.

Det gäller att koppla rätt

Till vardags har jag IT-ansvar på Kraftstaden i Trollhättan. Det blir många samtal om uppkopplingar, nerkopplingar, öppningar och stängningar…och en massa ord som jag ibland inte förstår. Jag försöker koppla ihop de som kan nåt så att rätt saker kopplar…ibland är det roligt och ibland längtar jag till PV-garaget.

Fin utsikt från mitt kontor.

Idag var en typisk dag med en massa problemlösningar…en dag som började med att jag kom lite för sent till första mötet…en dag med några mindre attraktiva arbetsuppgifter som fick mig att längta…

Det är vackert på Innovatum

Men så får jag ett samtal från en av alla IT-kontakter jag har…ett samtal som direkt gjorde avtryck.

Det var inte det som personen sade, utan hur det blev sagt, ja…lite sådär omedvetet glatt och positivt…jag blev glad ända in i hjärtat…in i det som ingen annan ser…om du förstår vad jag menar.

”Du är kanske inte så mycket för hela värden, men du kan vara hela världen för en människa”

På väg hem sa jag till en av mina kollegor ”det här är en sån där dag när allt går bra”…det var nog inte riktigt sant…men det kändes så.

Lite nöjd är ja allt…

”Jag blev smittad av omedveten glädje”

Jag blev smittad…att bli smittad av omedvetet glada människor är hälsosamt…jag hoppas jag kan vara en superspridare av glädje…eller åtminstone smitta någon med nåt positivt…nån som behöver det.

Idag behövde jag bli smittad…tack du omedvetne glädjespridare, fortsätt så.

Att nå målet…

…vad nu målet är för nåt…

Jag ligger i sängen och kan inte somna. Det är onsdag kväll och imorgon kl 07:30 ska PV:n besiktigas. Senaste godkända besiktningen gjordes 1978…

1978 var jag elva år och de flesta veckorna tillbringade jag på svenska skolan i Tazengwa, Nzega, Tanzania.

1978 var året då min mamma fyllde 50 år…jag kommer fortfarande ihåg när så många gäster hittade till oss för att gratulera henne i Mbogwe, långt inne i skogarna i centrala Tanzania. 1978…..

I väntan på sista domen…

Sista besiktningen för den här bilen….för alltid. Det känns märkligt, mäktigt, Inger viss respekt…När jag igår ringde och bokade besiktningstid så svarade killen ”åhh en PV, du …sälj aldrig den, lova mig det”. Många både unga och gamla har nån sorts relation till PV.

Vissa saker vill jag inte ska ta slut. Det har varit fyra år fulla av utmaningar med att veteranbilsrenovera PV:n. När jag började kunde jag inget om dessa bilars historia men mycket har jag lärt mig…lite nörd blir nog alla som ger sig på en veteran…jag hade kunnat välja att fixa till bilen på ett enklare sätt…men vem har sagt att det enklare är det bättre, eller det roligare?

Inget nytt sista besiktningsdatum.

Nu sitter jag här med ett godkänt protokoll…det sista som min kära COJ315 behöver…nu kommer körjournalen bara att berätta om soliga resor, korta resor, intressanta resor och en massa rundsmörjning….

För mig är resan målet och min renoveringsresa börjar gå in för landning. Än återstår en del småfix, men med besiktningsprotokollet i min hand(jag det är i alla fall fortfarande tillgängligt på papper) måste jag bara inse att målflaggan vajar vid horisonten.

Alla resor lär oss något. Mitt garage har varit…och är…min lilla kammare dit jag kan gå och tänka de viktiga tankarna…i stillhet framför en bullrig polermaskin eller en gnistrande migsvets…där jag kan göra själsliga resor, det har passat bra så här i Coronatider.

Har du tänkt på det nån gång… mitt i ett öronbedövande buller går det att lyssna in stillheten…motsägelsefullt men verkligt, i alla fall för mig.

Mitt leende glänser ikapp med lacken…

Den tyngsta etappen med PV:n är i hamn, men än återstår som sagt lite småfix…på sätt och vis är det lika på mitt livs resa…det återstår en del småfix…kanske en och annan helrenovering också, för den delen.

Att nå målet…är vilsamt…ibland lite tomt…konstigt…jag funderar på vad som blir nästa etapp…ja alltså på mitt livs resa…

De flyter ihop…PV:ns resa och mitt livs resa…men så är det väl för oss alla. Vi har bara ett liv att leva och i det livet finns hela paketet…uppnådda mål, missade mål, förlorade mål, mål att se fram emot.

En sak glömmer ja inte i alla fall…längs vägen är det bra att hitta glädjeämnen, i alla fall tre om dagen. Det hjälper mig när jag förlorar mål, när tomheten slår till.

Tack för idag…gonatt..

Nöden är uppfinningarnas moder

Längs vägen dyker det ibland upp överraskningar, sånt jag inte räknat med…ja, överraskningar har väl den egenheten, att vara utanför ordinarie plan.

Roland o Gittan mina reservföräldrar…

Ibland kan det oplanerade bli något fantastiskt, som ger en extra dimension till resan…det där jag kommer ihåg med glädje. Som till exempel när jag på ett tolkuppdrag i Umeå träffar på Roland som tar med mig hem till min reservmamma Gittan. Vi har inte träffats på typ 30 år och all saknad sköljer över oss i en flod av tårar. Det är svårt att släppa taget…att än en gång skiljas…och ändå, så här en tid efter så kommer jag ihåg den kvällen med glädje…den bär mig lite när min egen kraft inte räcker till.

Andra dagar överraskas jag av upplevelser och problem som jag helst vill vara utan…det där jag kommer ihåg och tänker på med glädje när det är över…att det är över. Covid-19 är ett sånt exempel.

Idag fick jag min första spruta och jag tog emot den med tacksamhet över att bo i ett land där alla erbjuds vaccin.

Trust me i know this…kylarhaveri i Sydsudan

Sen finns det dagar när kreativiteten sätts på prov…när det krävs ett skapande…en tanke utanför boxen,för att komma vidare…det är tillfällen jag har nån sorts hatkärlek till, men som jag också efteråt kan glädjas åt när jag bär med mig ny kunskap, nytt mod. Som till exempel när kylaren på vår lastbil sprack på väg till Lotimor i Sydsudan…David Musumba sa ”trust me i know this” och lagade kylaren med superlim, sand och epoxylim. Det vet vi ju alla att det inte funkar på polyetenplast…men det höll hela resan och sitter förmodligen kvar än.

Justering av cambervinkel med hemgjort verktyg.

Ibland behöver egna verktyg tillverkas och att göra en gradskiva och en måttstock för att kunna mäta in hjulvinklarna tycker jag egentligen inte är så svårt, det handlar mest om att vara systematisk och noggrann…och så förstås att det finns en hög med skrot att plocka av.

Volvofälg, tre vinkeljärn och en domkraft=avdragare.

Inte heller att fixa till en hydraulisk avdragare. En gammal fälg, några vinkeljärn, en domkraft och en svets är vad som behövs…ja, lite fantasi skadar inte att ha på lager.

Men hur gör jag när dom där abstrakta problemen dyker upp? När livets resa för med sig problem, överraskningar och utmaningar jag helst vill hoppa över, men som bara finns kvar?

Jag ska erkänna att min verktygslåda på det själsliga planet är betydligt fattigare än den i garaget…samma gäller kreativiteten.

Jag önskar jag hade en bättre själslig skrothög att plocka ur, en svets och rätt ideer…om du förstår vad jag menar…jag önskar att det fanns vaccin mot tankar som bara vill bryta ner.

Men jag gör det jag kan…som vi alla kan…jag knäpper mina händer och sänder en bön av tacksamhet…tre orsaker till tacksamhet…det är nog det verktyget jag har just nu…

Tack för vaccin, ett hem och mat för dagen…det är gott nog…

Sov gott….!

Tre orsaker till tacksamhet…

Jag har varit där…vandrat genom dagar helst helst vill glömma…händelser som jag trott varit en mardröm, men visat sig vara verklighet…

En plats för eftertanke

Det är inte alltid lätt att komma ur de upplevelserna…och vissa får jag nog leva med, dom släpper inte riktigt taget om mig.

”Gud har inte lovat oss en stormfri resa, men en säker hamn”

Jag vet inte var min mamma hämtade det citatet, eller om det var så att hon kommit fram till det själv. Hon sa det i alla fall där på sin dödsbädd, med en kropp som var allt annat än frisk…och med ett liv som sakta men säkert rann ut alldeles för tidigt. Hon var tacksam ändå för det hon hade, för personalen på sjukhuset…och för de hon hade i sin närhet…hon var tacksam för livet…det hon fick.

Jag har citerat henne många gånger, men trots det, när jag själv drabbas av något svårt, så har jag så svårt att se ljuset…lite svårt är det för mig att alltid hitta orsaker till att vara tacksam… att vara nöjd med det jag fått…

Ibland är vägen stenig och svår…

Du kanske känner igen dig…kanske kämpar du också ibland…det är trots allt en del av livet resa…dom där uppförsbackarna vi helst vill slippa…dom där stenbumlingarna som inte vill flytta på sig hur mycket vi än tar i…

” Leta rätt på tre saker varje dag som du kan vara tacksam för”

Det rådet fick jag häromdagen från en nära vän…jag fällde ett par tårar när jag insåg att det nog alltid finns något att vara tacksam för…bara jag letar lite…

Livet består som bekant inte bara av medvind och vilsamma, lätt sluttande utförsbackar och då kan det vara bra att varje dag försöka hitta de glädjeämnen som finns…

– Tack för dig, min vän som läser det här.

– Tack för att jag har lyckan att bo i ett land där alla kan få vaccin.

– Det tredje som jag är tacksam för…det berättar jag inte för dig…det får vara min hemlighet.

Hittar du tre saker att vara tacksam över? Försök, det hjälper lite när vägen blir lite väl brant och stenig…

Godnatt…

Om att köra fast…

…på vägar, i livet och i sinnet.

I mammas gamla bilder hittar jag ett foto där hon står och gräver loss in Duett…ja…hon finns med även här. En till synes glad Berit med spaden i högsta hugg, förmodligen int lika glad över fastkörningen. De bilder vi ser kan verka riktiga, men ibland finns det sånt som döljs av ett leende…och jag kan undra vad mamma egentligen tänkte på när hon grävde loss bilen.

Mama gräver solo…med sin duett..

Och i pappas bildarkiv finns många liknande bilder… jag har själv också en hel del lerhål, haverier och andra oförutsedda stopp i min egen lilla samling, ändå är de flesta inte dokumenterade…det har varit fullt upp med grävande, huggande, winschande och frustration vid dessa tillfällen och mycket har fallit i glömska.

Någonstans nära Bukene, Tanzania 1998

Jag har lärt mig att det alltid finns en lösning…en framkomlig väg…det handlar bara om att se till de möjligheter som finns och utgå ifrån dom…och sen våga ta sig an utmaningen.

1960 västra Tanganyika…like a bridge over troubled water…

Ibland måste jag ta steg ut i det okända…våga gå på vatten. Det är ofta svårt att hitta vägen, att undvika de svåraste passagen, att se solen bakom molnen eller ljuset i tunneln…ja bilderna är många, det brukar bli så med viktiga delar i livet, vi vill ha många uttryck att beskriva med.

Om att våga ”gå på vatten”

På livets resa kör vi också fast. De fastkörningarna finns inte album, diamagasin eller på minneskort. Det är fastkörningar som bara flimrar förbi som bilder i våra sinnen…men likheten är slående med en dålig, sönderregnad väg.

Mamma kör och pappa fotograferar – 1979…typ

Allt grävande, huggande, frågorna och frustrationerna finns där. Vi har alla kämpat med det och kommer alltid att få göra det…det kallas livet…vissa tillfällen förevigas och andra faller i glömska.

Mitt i dessa fastkörningar försöker jag påminna mig om att det finns en väg ut, ett ljus i tunneln…trots att jag inte just nu ser vägen, ljuset och solen.

Alla behöver vi hjälp ibland – på väg till Lotimor, Sydsudan för ett par år sedan

Att köra fast ibland…det är vår livs resa…och vi måste våga ta steget vidare…och ibland låta nån annan var med och dra.

Det kan tyckas hopplöst…men det finns en sol bakom molnen, glöm aldrig det.

Mammas duett dyker upp igen…

Den här resan går långsamt..lite som i en dröm…där händelser inte följer den tidsaxel jag är van vid…allt flyter ihop och blir till en ibland förvirrande upplevelse…vi har väl alla såna dagar ibland…när strukturen lyser med sin frånvaro.

I en PV på väg nånstans…

Redan på resans första etapp förvarnade jag dig om att jag inte vet vart det bär iväg…och hur det än är så påminns jag om min barndom…eller är det så att jag väljer att så låta mig påminnas..? Jag vandrar mellan PV-mekande i Trollhättan och duettkörande i Tanganyika…rörigt blir det, men jag hoppas du hänger med ändå.

Undrar du varför mina tankar bara rör sig kring mamma? Det gör dom inte, men det kanske kräver sin förklaring. Hon lämnade jordelivet 1986, pappa finns fortfarande kvar hos oss, så han behöver jag inte sakna…och jag hoppas slippa sakna honom ett bra tag framöver…

En Peugeot…tror jag

För nån månad sedan besökte jag och min dotter en bilkyrkogård strax utanför Ryd…en väldigt intressant plats för en bilnörd som jag…hon vet hur hon gör sin pappa glad…

En trött Duett i Ryd.

Sista bilen som ställdes där köptes in 1972 och det som nu finns kvar äts sakta upp av tidens tand…den där tanden, du vet, som även knaprat på stenarna i Rom…eller in i mitt minne…den tanden når visst överallt.

Nu vet jag hur PV:s stänkskydd ska monteras…

Vi vandrar runt och förundras över hur naturen sakta men säkert tar över…hur det som en gång var så starkt och pålitligt nu mals ner…jag tittar på alla Pv och Duett jag kan hitta, kanske finns det något jag kan lära mig…

En VW-buss …typ…

Många av bilarna här är från samma tid som mammas duett, och än en gång vandrar mina tankar iväg…till Tanganyika…ett par svartvita bilder i dålig kvalité i ett album jag nästan inte visste fanns…men som ändå berättar något.

Pappa har berättat att den bilen fick slita hårt på slutet som arbetsfordon i nåt bygge…den hamnade nog aldrig på en sån här bilkyrkogård, tänker jag.

När vi går runt och kollar på alla skogsvrak så börjar jag reflektera över vad jag lämnar för spår efter mig…blir jag ett skogsvrak eller en bleknande bild i ett album…eller kommer mina barn att återvända till platser vi tidigare besökt?

Like a truobled brige over water…borde den heta..,

Kommer jag bli saknad…eller blir jag den där som man känner igen men inte kan placera? Blir det värt att spara halvdåliga bilder, bara för att värdet inte sitter i bildens kvalité utan i spåren jag lämnat efter mig…?

Min mamma betyder fortfarande en hel del i mitt liv, trots att vi inte ens fick 20 år tillsammans. När hon var i vår närhet var det så självklart, men så plötsligt en dag fanns hon inte mer.

” Man saknar inte vattnet förrän brunnen står tom”

Ta vara på de du har omkring dig…en dag kanske dina tårar droppar ner i den torra brunnen…

Det finns alltid något under ytan…

När timmarna går i min ensamhet i garaget…där jag ligger under bilen och brottas med ett avgasrör, en koppling, ett bromsrör…eller mina tankar…tankar som gror och ibland bär frukt…då väcks ett behov hos mig att skriva några rader.

Ja…jag momentdrar topplocket…

Vissa utmaningar är svåra. Jag kände nog så på nåt sätt även när jag började renoveringen av PV:n. Inte för att jobbet i sig är svårt…det som utmanar mig är snarare uthålligheten…att orka, att våga avsluta det jag påbörjat…att våga vänta på resultatet.

Från tiden innan rostlagningarna…

Och så blir inte allt som jag tänkt mig. När jag skrapar på ytan så dyker nya överraskningar upp…ett nytt rosthål där det vid första anblick ser helt ut, eller en bildel som för många år sedan utgått ur alla tänkbara reservdelslager.

Orange frotteklädsel från 70-talet

Men det finns dagar när överraskningarna går åt andra hållet…som när jag behövde ett underrede till framstolen jag lagade. Ett fräscht underrede satt på en av stolarna i skrotbilen på gården, och där upptäckte jag till min stora glädje att under tre överdragsklädslar fanns originaltyget i fint skick, skyddat från solens strålar de senaste 35-40 åren.

Originalet från 1953…täckt av tre andra klädslar.

Försök att inte tänka för långt fram, ta ett steg i taget, en uppmaning från en nära vän. Men vi är så uppfostrade att tänka på framtiden och tryggheten, att vi lätt missar nuet.

Vila för själen…att njuta av nuet.

Livet är en enda lång resa med ”ups and downs”. Och det är viktigt att komma ihåg att mitt i livets rostlagning och brottande kan det dyka upp en vacker och nästan orörd klädsel…bara vi vågar skrapa på ytan, lyfta på de lager som döljer originalet…och hålla ut.

Under decennier av ärg och smuts finns en vacker yta.

Jag smörjer in en huvlist med aluminiumpolish och låter polertrissan göra resten av arbetet…det som ser smutsigt och värdelöst ut kan få en ny lyster…tur att det finns nån som ser bortom ytliga fläckar och märken från tidens tand…

…det finns en som ser originalet hos mig och dig, det vet jag!

Så håll ut…det är det värt…

När konturerna suddas ut…

Häromkvällen var jag med på ett Zoommöte. Tillsammans med David Svedberg berättade vi om fjolårets resa till Lotimor i Sydsudan och om du följt mig i bloggen så har du säkert läst om den.

Jag, David Musumba och David Svedberg i Lotimor.

Det är svårt att begränsa sig när en dramatisk tvåveckors resa ska tryckas in på 30 minuter. Vad ska berättas och vad är intressant? Alla detaljer kan så lätt sudda ut konturerna…att fokus på oväsentligheter gör att vi missar målet. I många sammanhang kämpar jag med det här…att lyckas fokusera på kärnan…

Bevis på tidens tand i Rom.

På samma sätt är det svårt att göra den här resan med mamma på bara några få inlägg. Vad berättar jag och vad får hamna i glömska?…det blir nog ingen historisk, kronologisk berättelse av hennes liv, utan snarare reflektioner utifrån vår koppling till varandra Det gäller att detaljerna inte suddar ut konturerna…om du förstår vad jag menar…konturerna som ändå av tidens tand så sakta bleknar…som en antik skulptur där detaljerna försvunnit och där det inte längre hjälper att ta ett steg närmare…

Kopplingsbyte på väg till Lotimor

På väg till Lotimor i början av förra året hamnade vi i ett kylarhaveri och en koppling som gav upp…på en plats flera dagsresor från närmaste verkstad. Bilderna jag tog med mig därifrån har något gemensamt med det jag hittat i mina föräldrars gamla album…

Pit stop in the middle of nowhere…

…och då, där när jag är på plats mitt ute i skogen så finns det nån slags glädje…mitt i allt elände…jag känner mig privilegierad av att få uppleva det här…att få vara en länk till ett hopp för i alla fall några människor.

Några besökare vid vår tillfälliga ”verkstad” på väg till Lotimor.

Jag tror att det var ungefär samma glädje, längtan och övertygelse som förde min mamma fram…att betyda något för någon annan…det fortsatte hon med även när hon den sista tiden låg på lasarettet i Avesta…att få hoppas att det jag gör har betydelse för människor idag och för kommande generationer.

Mamma Berit med sin syster Alice och patienter vid dispensären i Nyamahanga.

Om vi bara bryr oss om oss själva, för vår egen skull, så blir inte lyckan så långvarig…jag tror att vi alla har det i oss…att vi inte bara är skapta endast för oss själva, och för vår egen lyckas skull…det vinns ett större syfte med vår vandring här på jorden…

Och visst känns det skönt att ibland få betyda nåt bra för nån annan…?

Gonatt!

När livet plötsligt tar slut

Mitt i min resa så kommer en överraskning…helt oväntat..,ja det är väl så dom brukar komma. Det blir ett stopp jag inte räknat med.

Jag är inte helt svensk och kommer nog aldrig bli det…finns för mycket arv i mig från andra delar av världen…Och ibland gör det ont att bli berörd…väldigt ont…sånt ont som jag inte kan värja mig emot…du kanske förstår.

Idag är en sån dag. Jag vaknade jag till en stor mängd sorgemeddelanden från mina vänner i Tanzania…och så all oro…hur blir det nu? Vem ska ta över? Vart tar allt vägen?

Det finns många åsikter och berättelser om honom…en del bra, andra dåliga…ja, han var kontroversiell…

Oavsett vad jag tycker, eller vad du tycker, så sörjer en hel nation en ledare som gjort mycket gott för landet…och jag sörjer med dom…det är det minsta jag kan göra.

När Palme mördades hade Tanzania landssorg, tiderna har förändrats och på Rapport ikväll nämndes inte ens presidentens bortgång…det gör mig ännu mer ledsen…att nyheten uppenbarligen inte är lika viktig som morgondagens väder…

Tanzanias president John Pombe Maghufuli blev 61år och lämnar en sörjande familj och en sörjande nation efter sig.

Ikväll ber jag en extra bön för Tanzanias folk…det är det minsta jag kan göra.

Två parallella resor

Jag har sagt det förut…för mig är det ofta resan som är målet…och den här gången ska jag försöka mig på två resor samtidigt.

Som vanligt vet jag inte var jag hamnar, vad jag råkar ut för eller vad jag lyckas uppnå…jag vill ibland bara resa…jag är sån…

Lotimor…ett favoritresmål.

Det är lätt att ta för givet att jag vet hela min rutt redan när den börjar…att rastplatser, övernattningar och slutdestination redan är bestämt…det är väl den rika världens lyx…att vi tror oss kunna planera vår framtid…och ändå blir vi alla, inte minst nu i pandemitider, påminda om att allt kan vändas på ett ögonblick…

Om du känner mig och vet min bakgrund…då kanske du hört om resor som ofta slutat på oväntade platser, med ny vänskap och nya utmaningar…ett liv jag trivts med och är tacksam för.

Det blir nog inte så dramatiskt, inte nån Kilimanjaorobestigning…men likafullt osäker och därför på sitt sätt utmanande. Den började 1958 på väg ner mot Tanganyika…och var den slutar, det vet jag inte.

Det började på Kärda bilskrot

För några år sedan letade jag på Blocket efter ett lämpligt hobbyprojekt.

Mycket pusslande blev det

Mitt släpvagnsbygge var klart och jag behövde nåt nytt att slösa tid på…

Med kåpa förståss

eller slösa förresten…det handlar väl mera om att investera…

Ni guattro…

När budgeten är begränsad blir utbudet därefter…veteranbil i originalskick har intresserat mig. En Mustang -67 eller väldigt tidig folkvagnsbuss har jag alltid drömt om…min budget är mera på volvonivå och det var så jag hittade mitt ”projekt” strax utanför Uppsala.

Volvo PV 444E 1953

Mina tankar vandrar mellan min PV och mammas Duett…mellan hobbyprojekt och livsviktigt transportmedel…från en värld till en annan. Jag stannar upp igen och tänker på mamma…hennes röst är så svag nu…men jag påminns ibland av saker som dyker upp, bilder som far förbi. En suddig bleknad bild på en gräsbevuxen väg i Tanganyika…förmodligen livsviktigt besök för någon…

Livsviktigt transportmedel…

Det är här i garaget jag oftast får tid till att tänka…känns skönt att ”vila” i garaget…vi behöver alla en plats där vi kan stanna upp, vara lite eftertänksamma…och släppa alla måsten.

Det är något vilsamt i att stå och slipa bort färg på en gammal bil…

Det är många som de senaste åren frågat mig när jag planerar att bli klar med bilen…jag planerar inte det…den blir klar när den blir klar…det är det som gör garagebesöken så värdefulla…det är resan som är målet…glöm inte det.

Som du säkert förstått så går min tidsresa parallellt med PV-renoveringsresan…jag kan bara inte låta bli att dela det här med dig…det finns alldeles för många övernattningar, nya möten och överraskande stopp…om du förstår bilden…

Jag hoppas du står ut med lite nya möten med bilnörderiet…

Tack för idag..!

Var börjar jag nånstans?

1958-1963, ett bra tag innan jag föddes…det är nog där den här resan började. Det är åren då min mamma arbetade i Tanganyika som numera är känt som Tanzania.

För några år sedan scannade jag pappas diabilder och då hittade jag några från mammas första år i Östafrika.

Mamma med några för mig okända…

Hon fyllde 30 det året hon åkte till Tanganyika och att som kvinna resa så långt bort var ovanligt, att göra det som ensam kvinna…modigt, nån kanske tänkte galet, oförståndigt…

Trots den dåliga bildkvalitén så är bilden värd mycket för mig.

Diabilder repiga, smutsiga och blekta av tiden ger nytt liv åt ett bleknande minne av en mamma som för 35 år sedan, alldeles för tidigt, fick sluta sitt liv här på jorden…jag känner hur ögonen fuktas av tårar…de som känner mig vet…jag har svårt att dölja dom..

Med Duetten någonstans i västra Tanganyika.

Är det normalt att köra runt i en Volvo duett på grusvägar nånstans i Östafrika? Att meka med bilen för att ingen hjälp finns att få? Att vaccinera folk långt ute i skogen?

Mamma som mekaniker…

I den stunden mamma valde att lägga sitt liv på att hjälpa människor i nöd i Tanganyika så blev det hennes nya normala.

Ni som känner mig förstår att jag känner igen mig…vi präglas av våra föräldrar.

En PV i 41-årigt idé. Snart i trafik igen

Nu står jag här i mitt garage vid min Volvo PV444E från 1953, och tanken slår mig…kan det vara så att det finns en koppling? En önskan om nåt mer?

Hon fixar något som gått sönder…

Mammas Duett och min PV har stora likheter…jag kan inte släppa den tanken…

Den här resan började 1958…och har bara börjat.

Jag hoppas du vill följa med på ”min” tidsresa nu när vi ändå måste hålla oss hemma…

Fortsättning följer…

En resa mot nya mål…

Det har varit tyst länge nu, inga resor…och den påtvingade avskildheten har gjort att mitt bloggande tagit paus.

Men nu…när tystnaden överröstar Covidmediabrus och domedagspredikningar…då kommer tankarna till mig…och jag hoppas kunna bjuda på en annorlunda resa de närmaste veckorna.

Ett lagom svårt projekt…

Jag trivs med att ibland lägga tid på något jag tycker om, något som är lagom svårt, något som inte behöver bli klart. Det är vila för mig.

En surrande byggfläkt i ett stökigt garage.

Först är det enda som hörs en byggfläkt som surrar och lite skrammel från några verktyg. Sen tar jag hörselskydden på för att stänga ute kompressorns smattrande.

Mitt i allt detta infinner sig tystnaden…som på något vis överröstar allt annat. Det blir en plats för eftertanke…visst är det märkligt hur tystnaden ibland kan överrösta oljudet…det är skönt…men också smärtsamt.

Här står jag vid min Volvo från 1953 och funderar på ordet förlåt…jag vet inte var jag såg citatet…kanske facebook, Instagram, en tidning eller ett vykort…men nån känd människa har sagt det.

”Att förlåta en människa gör inte att den människan har rätt…men det gör dig fri”

I en värld där vi ofta frestas att leta syndabockar, där vi uppmanas att hävda vår rätt, där vi förväntas umgås med likasinnade…

I en värld där människor gör fel emot mig, sårar mig…och där jag säger saker som sårar andra.

I den världen behöver jag nog lära mig mer av förlåtelsens gåta…den friheten vill jag inte vara utan.

På väg till Lotimor för ett år sedan

För ett år sedan fick jag förmånen att vara med på en resa till sydöstra Sydsudan. Uppdraget då var att få igång en skola…ett led i ett stort arbete med att bygga fred och försoning i sargat samhälle. Jag tänker på resan och längtar tillbaka.

Inte så slitet för att vara från 1953…

Ett nyklätt och justerat framsäte monteras i PV:n och jag smakar på orden…

”Att förlåta en människa gör inte att den människan har rätt…men det gör dig fri”

Den här resan blir ingen geografisk resa så här i Coronatider, men jag hoppas kunna bidra med lite tystnad bland allt buller…om du förstår vad jag menar.

Fortsättning följer…jag vill bli fri…lär mig förlåta.

It’s time for coffee…

Det har gått många månader nu…många veckor sen vi alla fick begränsa vårt umgänge…många dagar sen mitt senaste inlägg.

Jag ska erkänna att personligen har det delvis varit skönt att få en massa tid över….eller tid över förresten…det finns ju inte mer tid nu, det är bara prioriteringarna som blivit annorlunda.

Volvo Pv 444E 1953, inte startad sen 1985

För min egen del har det blivit många kvällar i garaget och PV:n från 1953 börjar sakta ta form. Jag trivs med det och vecka för vecka tar jag mig vidare.

Amy Winehouse – en ny upptäckt för mig. Det hela började med en dokumentär om hennes liv. Ett liv fyllt av smärta, ensamhet och ångest…som avslutades alldeles för tidigt. Jag lyssnar på ”Back to black” med dokumentären i minnet. Att veta lite mer om en människa gör något med mig…gör något med oss. Ord i en kombination med bra melodi får plötsligt en ny dimension.

Hoppas vinskatten kan börja igen

Innan pandemin hade jag ansvar för ett språkcafe där jag varje vecka träffade människor från alla världens hörn. Jag saknar de människorna. Ibland ringer jag och kollar läget med en del av dom…det är människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

It’s time for coffee

Igår kom ett brev i postlådan…det händer allt mer sällan. Den här gången var det från personalklubben på Kraftstaden. Its time for coffee, var rubriken, med en uppmuntran att ta en digital fikapaus mitt i allt hemmajobbande. Det känns lite fattigt att säga ”personalklubben” för egentligen handlar det om Sirja, Ellinor och Elisabet. Människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

Nu sitter jag här inför en ny hemmajobbdag och är tacksam…för tiden…för PV:n…för språkcafeet…för kunskapen om Amy…och förstås för Kraftstadens personalklubb.

Tack alla ni…jag ska nog ringa nån av er och ta ett distansfika tillsammans…nån som vet lite om mig…då får det en annan dimension.

53 år…hur hamnade jag här?

Här sitter jag vid grillen på min 53:e födelsedag och blir lite fundersam…eller fortsätter att vara det, borde jag väl säga.

Jag kommenterade siffran 53 i morse för en vän och fick svaret ”Äsch då, inte konstigare än förra året. Det kommer vara konstigare om en vecka när Anton tar studenten och du inte har något skolbarn i huset längre 🤭”

Det känns ändå konstigt…vart har alla år tagit vägen? Har du tänkt så nån gång?…det liksom bara händer och så plötsligt är jag 50+ med marginal. Jag trivs egentligen bra med det livet jag fått och är tacksam över att min fru och mina barn står ut med mig…och nej, det handlar inte om nån försenad 50-års kris…jag blir bara lite eftertänksam…

I mina hörlurar gör Leonard Cohen sitt bästa för att förstärka min sinnesstämning…en världsartist vars liv tog slut för några år sen, men hans röst lever vidare…

Though I’ve forgotten half my life, I still remember this….där nånstans i den strofen ringer Boniface från Nkinga och gratulerar mig på födelsedagen…Mwabeja sana…tack så mycket säger jag och frågar om han hört att ”Mzee Munta” har fått lämna den här världen…det blir tyst och lite sorgset…sen fortsätter vi vårt samtal.

” Show me the place, help me roll away the stone
Show me the place, I can’t move this thing alone
Show me the place where the word became a man
Show me the place where the suffering began”

Ord av Cohen som går på repeat i mitt sinne…jag vet inte vad det är, men sången tar tag i mig…yepp, show me the place

Jag tänker på ”Mzee Munta” eller Sten Munther som han egentligen hette. Han fick ta sina sista steg på den här jorden för några dagar sedan…91 år…respekt och saknad. Jag kommer ihåg när jag träffade honom som liten pojk i Tanzania…han har alltid funnits…lugn och sansad, men alltid med glimten i ögat…har alltid varit ett föredöme. Jag hälsade oftast honom med orden ”Shikamoo Mzee”, en vördnadshälsning på swahili…det var han värd.

Mina tankar far iväg till mitt eget liv…har jag lika långt liv så har jag kommit en bit in i andra halvlek…vad ska jag göra med de dagar jag har kvar…?

Det viktiga är inte i första hand vad vi uträttar…utan hur vi är gentemot andra människor. Kommer nån att säga ”Shikamoo” från hjärtat till mig? Kommer min röst att höras även när jag själv har slutat tala…?

Shikamoo Mzee Munta – bagisha mhola…tukwiwona…

Den längsta resan…

När jag på 90-talet bodde i Tanzania hände det några gånger per år att jag behövde åka ut till kusten. En sträcka på ca 90 mil som jag helst körde på en dag…eller rättare sagt…utan övernattning. Jag har kört sträckan på 12 timmar, men också på 22 timmar. Allt beroende på väglag.

”Men det är ju asfalt halva vägen”

Men…det är ju asfalt halva vägen så 90 mil är lugnt, brukar jag tänka. Så jagundrar…är de här 90 milen en lång resa?

Ibland tar det lång tid att ta sig fram…

Sedan reflekterar jag över mina besök i Sydsudan. De första 90 milen kör vi oftast på två dagar. De sista 25 tar lika lång tid…

Vilken av dessa resor är längst? Att komma till Lotimor i Sydsudan är nog så långt bort jag lyckats komma. Där det enda motorljud vi hör på en vecka är från våra egna fordon, där du kan leta efter en spik i dagar utan att hitta nån, där telefon, elektricitet, rent vatten, skola, sjukvård är något man sällan eller aldrig fått vara med om.

Första klassen i Lotimor på många år.

Och ändå är den längsta resan kanske inte någon av dessa två…kanske inte alls en resa i tid och rum…kanske närmare än jag tror…

Livets resa kan vara lång och samtidigt väldigt kort….eller tvärtom. Jag vet inte om du hänger med, men…jag tänker på mina vänner från alla världens hörn, de jag möter på språkcafeet, i Nairobi, Kapoeta, Dar-es-Salaam Trollhättan eller var det nu är…människor som mist nära och kära ibland tragiskt, ibland våldsamt, ibland fullt naturligt…men alltid med saknad och sorg.

Jag har själv varit där några gånger…i sorgen, saknaden…i tomheten som inte kan förklaras med ord, vi har nog alla varit där.

Kanske är det min längsta resa…den där jag lämnar efter mig sorg, saknad och tomhet.

Ibland önskar jag extra liv…som i ett spel.

Min längsta resa…vart för den mig…?

Att leva eller överleva…det är frågan.

Tankarna om livet…mitt och andras…har kommit igång så här någon vecka efter att jag kommit hem från Lotimor. Vad skulle kunna hända i mitt liv som gör att allt förändras?

Jag sitter i bläddrar i förra veckans DI weekend och ser ett ansikte som jag inte känner igen…men vars anletsdrag är bekanta. Det är en berättelse om en människa vars liv så totalt förändrats av det hon råkat ut för.

Adut Akech född i Sydsudan

Adut Akech…berättelsen om en fotomodell som gått från krigets Sydsudan via Kakuma flyktingläger i norra Kenya till Australien. En berättelse som tar tag i mig. Jag tänker på alla människor som levt hela sina liv i Kakuma camp 1, 2 och 3. Flyktingläger som blivit städer och som förmodligen aldrig kommer att försvinna helt…hur många får samma tur som Adut? Hur många kommer att kunna flytta ”hem” igen…eller vad som nu är hem? När man fötts och vuxit upp i ett flyktingläger?

Kakuma i Google Maps

Varje gång vi åker till Lotimor så passerar vi Kakuma…en plats till synes mitt ute i ödemarken, men som syns tydligt som en stor stad på Google Maps.

Ca 200 000 bor här. Några sedan 1992…

Flera gånger har vi stannat till där…ätit lunch, tankat…och åkt vidare. För oss betraktare utifrån verkar samhället fungera ungefär som övriga samhällen i området, men ändå med en stor skillnad…de flesta här lever med flyktingstatus.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara flykting…det är nog inget som går att förstå förrän det blir verklighet.

Några dagar senare sitter jag med mina vänner på språkcafeet i Trollhättan. Fyra somaliska tjejer kommer lite sent och jag frågar om dom vill sitta vid mitt bord.

Storasyster Lul(betyder Pärlan) kommenterar min berättelse från Sydsudan. Hon konstaterar…precis som jag…att många människor kan hitta något att vara glad över…trots krig och elände.

”Ni svenskar lever…vi överlever” säger Lul, och skrattar till…jag vet inte vad skrattet står för…jag funderar över orden…kan inte bli kvitt dom.

Min önskan är att få hjälpa någon att få leva istället för att bara överleva.

Tack Lul…du ger mig perspektiv på livet…

Vad är det värt?

Resan från Nairobi till Landvetter och vidare till Trollhättan var ganska odramatisk.

Nedanför molnen ligger Lotimor

Sex timmars väntan i Amsterdam gav tid till eftertanke. Jag försöker utvärdera mina resor för att tänka igenom vad som kan göras annorlunda, vad som behöver läggas till och vad som ska tas bort. Jag tror det är viktigt…det är lätt att dra igång något, att börja nåt nytt…men vi måste våga lägga ner sånt som inte behövs.

Det gäller i livet i stort…det är så lätt att vi fylls med en massa krav som vi själva är orsaken till. Det har blivit tydligt för mig de senaste veckorna. Vari ligger värdet i det jag gör med mitt liv? Vad är värt att offra för att uppnå något annat?

Nymöblerat klassrum i Lotimor

Jag får några bilder skickade till mig från Bengt och Susanne, som var kvar i Lotimor ett par dagar till…allt har gått bra skriver dom…nu är vi i ett flyktingläger i Uganda.

Första skolklassen på …decennier

Jag ser på bilderna och fäller en tår av…tacksamhet…glädje…och lite stolthet. Tre lärare i ett överfullt klassrum. De räknar med att 2-300 elever kommer att gå på skolan…alla börjar på ruta ett…oavsett ålder…

De riktiga hjältarna – tre lärare från Kenya

Kommer detta ha något bestående värde? Jag hoppas det och jag drömmer om att om några år kunna se tillbaka och konstatera en förändring.

Låt oss glädjas tillsammans

Det vi deltagit i är kanske inte så stort, men när jag lägger ihop allt som görs på olika håll i Sydsudan så fylls jag av hopp.

Det finns hopp för Sydsudan

Jag läser en notis i lokaltidningen…fredsförhandlingar pågår på högsta nivå i landet.

Isaiah Majok Dau, ledare för den kyrka vi samarbetar med i landet är i högsta grad delaktig i fredsarbetet, som en av medlarna mellan de olika grupperna.

Den här reseberättelsen får avslutas med ett av hans citat.

Building a culture of peace – det är vårt uppdrag…jag hoppas få fortsätta med det.

Tack och på återseende.

Till sist kom inrikesflyget…

Vi pratar med abbedissan och några till som jobbar här på hotellet. Trevligt folk och väldigt omtänksamma. Det är inga problem att ha kvar hotellrummet tills vi åker till flygplatsen framåt eftermiddagen.

Inrikesbiljetter bokade till Nairobi
Utsikt från fönstret på Lodwar AirPort

Vi åker i god tid till flyget. På biljetten står det 16:05 som avgångstid…17:30 kommer det och ingen av de övriga passagerarna verkar irriterad över förseningen. Själv är jag mest rädd för att flyget är inställt…då hade vi fått problem.

Att flyga 540 är säkert…typ.

Musumba sa att flyga med 540 är säkert…dom håller vad dom lovar…typ.

David och jag i 540 Lodwar-Eldoret-Nairobi

Vi sätter oss i flyget och tittar ut över ett dammigt Lodwar…David noterar att en hydraulslang vid höger hjul har börjat fransa sig…säkert att flyga 540…vi ber en extra bön att flyget i alla fall ska klara sig till Nairobi.

Vid Jomo Kenyatta International Airport möts vi av isande kyla i luften…tänk att 70 mil kan göra sån skillnad. Taxichauffören har tagit på sig täckjacka och jag avundas honom när jag själv sitter i shorts och kortärmad skjorta…det är verkligen kallt…bara 24 grader.

Kroppen är fantastisk…för två veckor sedan kände jag hur värmen slog emot oss när vi klev ur flyget från Amsterdam och nu fryser vi…samma temperatur.

På FPFK guest house på Kindaruma road i Nairobi står middagen framme när vi kommer. Mätt, trött och tacksam lägger jag mig och drar över mig det tjocka täcket. Det är lördag kväll och morgondagen är bara en lång väntan.

Den här resan börjar verkligen lida mot sitt slut.

När tiden inte räcker till

Det smattrar på plåttaket redan vid fyratiden på morgonen. Jag njuter av den svala luften som kommer med regnet…men så kommer jag ihåg floderna.

Skorpion i Narus

Med regnet kommer krypen och här finns det gott om skorpioner. Att se sig för innan man sätter ner fötterna är en bra idé. Det är tidig morgon i Narus och idag hoppas vi passera Nadapal, Lokichoggio, Kakuma och Lodwar. Alla fyra orter där det finns floder som lätt svämmar över. Floder vi måste över för att inte missa flyget…

Vi har tidigare väntat ett antal gånger på att vattnet ska sjunka undan…men den här gången har vi inte tid att vänta…måtte regnet sluta snart…

Det känns snopet att lämna Lotimor innan klassrummen är färdiga, men ibland räcker inte tiden till. En tanzaniansk vän sa till mig en gång ”ni svenskar har klockan, men vi har tiden” …idag önskar jag att vi hade tiden i vår hand.

Trots all oro går resan bra. Det visar sig att regnen är väldigt lokala och vi tar oss relativt lätt till Lokichoggio i norra Kenya.

Efter lite svetsande på bilen och allmän översyn tar vi vägen förbi kyrkan där vi lämnat en del grejer som ska med söderut.

Floden på väg upp mot Lokichoggio. Vi kör 200m i strömmande vatten i totalt mörker

Lodwar når vi framåt kvällen. Då har vi bland annat passerat en torrlagd flod där vi på vägen upp fick vänta för att sedan med adrenalinet pumpande köra över i totalt mörker.

Samma flod en dryg vecka senare.

Det känns märkligt att det här är samma ställe bara en vecka senare. Vi stannar till och tittar på det som tidigare var helt täckt av vatten.

David Svedberg, David Musumba och Dennis Nyström. The triple D in Lodwar

I Lodwar säger vi adjö till David Musumba som fortsätter söderut mot Kitale och Nakuru. Musumba är en till av de som jag kommer att sakna. Det är nackdelen med att åka så här mellan olika världar…uppbrotten och avskeden är många. Det hade varit så roligt att stanna upp och lära känna alla dessa människor under andra förhållanden…men det hinns inte med.

Inatt sover vi hos katolikerna i Lodwar men luftkonditionering i sovrummet…så långt från Lotimor…men ändå så nära.

Äkta katolskt ökenvatten

Lodwar känns som halvöknen och sanden tränger in överallt när vinden tilltar…desert water står det på hotellets vattenflaskor.

Godnatt från en annan del av världen.

Lokichoggio flight cancelled

30-50 grader…vi fryser inte i alla fall

Det är varmt. Inte som i Sverige utan varmt…väldigt varmt. Vi dricker massor med vatten men blir inte kissnödiga. För att hålla saltbalansen försöker vi komma ihåg resorb varje dag.

Telefonen stänger av sig och jag börjar undra hur det känns här när värmen kommer…folk säger att det är ovanligt svalt för årstiden…

Fasaden på skolan fixas till

Idag är det söndag och Musumba har predikat i en liten kyrka här i byn, vi andra har jobbat. Vi andra hade också tänkt gå till kyrkan men nu är tiden för tight för att hinna med det. Eftersom lastbilen är trasig har jag kört vatten till dom som vaktar den och kommit tillbaka med byggmaterial.

Ibland kör vi i uttorkade floder

Jag har pratat med Bengt och det verkar som att reservdelarna kommer med flyget idag…men till Lodwar eftersom flyget till Lokichoggio är inställt. Förhoppningsvis kan mekandet börja på tisdag.

Dagarna rinner iväg och vi måste ha en plan B för min och Davids hemresa. Bengt fixar flygbiljetter från Lodwar till Nairobi på lördag så att vi inte missar flyget hem. Mellan Loki och Lodwar finns det floder som svämmar över och då kan vi fastna och missa flyget så vi får hoppas på inget regn.

50 cementblock slagna idag och jag har gjort min fjärde resa till lastbilen. Ska dit imorgon med mer mat o vatten. Börjar kunna de 47 kilometrarna nu…för varje resa gör vi lite justeringar…det vi klarar, klarar inte lastbilen.

Det är full fart överallt och det mesta flyter på. Kul att jobba med så många som inte är rädda för att hugga i.

Musumba rensar dagaa

Ikväll funderar jag över hur många kilo jag tappat…ugali(majsgröt) och dagaa(torkad småfisk) mättar…men man blir inte fet på det. Skönt att ha några kilon i reserv.

Nätterna är helt ok. Runt 25 grader tror jag och lugnt. Jag sover ganska bra.

Reservdelar från Nairobi

Thuraya South Sudan står det på satellittelefonen. Bengt lämnade den åt mig när de åkte tillbaka till Kenya.

Satellittelefon – ett uppskattat hjälpmedel.

Jag har precis pratat honom och i morgon kommer reservdelarna till Lokichoggio med flyg och sen flyger dom vidare med Klingbergs i bilen till skogen där lastbilen står. I morgon vid lunch ringer jag och stämmer av för att veta när det är dags att möta upp.

Vårt vattenfilter får jobba hårt

Det går åt massor med dricksvatten här i värmen. Vi har filtrerat flera gånger, att dricka 35 gradigt vatten är inte vidare gott men vi får ta det som medicin…det finns tillfällen när jag längtar efter en kall Cola…idag är ett sånt tillfälle.

Grävning av grund – tjälfritt djup…0 cm

Några har grävt grund till köket och jag har hämtat gods från lastbilen. Det mesta löper på trots stilleståndet med bilen.

Två tuppar – gåva från en i byn till dagens middag

Två tuppar skänktes till oss till middag. En tog vi med till de som vaktar lastbilen. Folk är allmänt tacksamma för det som blir gjort, även om vi alla önskade att det gått fortare.

Och inget spelande ikväll heller…

Nu är klockan snart 23…jag önskar jag kunde förmedla alla ljud. Det är mäktigt med bara ljud från naturen…hundar, åsnor, syrsor, fåglar, människor i en gemensam symfoni under en stjärnklar himmel utan ströljus från närliggande städer. Inatt sover jag nog gott.

Ibland gör det ont…

Lotimor is paining your heart.

Lotimor is paining my heart…

…jag tittar på orden som någon skrivit med tavelkrita på väggen och jag förstår en del av innebörden…skriven av någon av de få som kan läsa och skriva i den här byn. Att leva här är inte alltid så lätt…och ändå finns det nån slags frid här som jag saknar i Sverige…

Nästan lite kyligt…

Middagsvila för mig…det behövs för att orka. Nu har det blivit svalare…är bara 34 grader så här vid 16-tiden…skönt att vila lite. Jag har kört vatten cement, mat och dörrar idag. Vägen till lastbilen i skogen kan jag nu. 10 gånger hittills tror jag. Vi lagar nån vägsträcka varje gång. Vi har fortsatt att plocka bort sten från vägen och lägga i sten i diken och röja skog, allt för att underlätta för lastbilen som kommer den här vägen så fort vi fått ordning på kopplingen.

Däcklagning idag

Idag fick vi punktering på vänster framdäck. Det är inte alltid lätt att se stenarna och när en slätare sträcka dyker upp vill jag gärna gasa på…men där låg en sten till i vägkanten…lyckligtvis har vi med grejer så att vi kan fixa till det.

Moro putsar fasaden

Jag hör hur Moro skrapar ut det sista putsbruket ur skottkärran, han och de hantverkarna sliter verkligen. Skolan får nytt skal, nytt kök och nya lärare…det går sakta men det går framåt.

Några barn vid brunnen

Efter lite vila ska jag köra vatten och på kvällen blir det ett bad vid brunnen. Vi väntar tills folk hämtat sitt vatten och sen klär vi av oss och tvättar bort svett och damm efter dagens arbete. Känns märkligt att stå vid brunnen och pumpa vatten helt naken…men ingen bryr sig…det är bara månen som ser oss.

Jag har haft kontakt med Bengt och nu vet vi att de fått reservdelarna och räknar med att köra fram till lastbilen inatt. I morgon kliver vi upp vid fyra för att hinna fram till gryningen…projekt kopplingsbyte ”in the middle of nowhere” närmar sig.

Jag saknar min familj…är inte samma utan dom…men det är samtidigt skönt att ha nån att sakna.

Dagarna rusar iväg

Äntligen kan vi köra för fullt. Lastbilen får köra sten, sand och vatten. Stora stenar finns det gott om…det har vi erfarit de senaste dagarna…och makadam behöver inte krossas…hela området runt skolan är fullt av småsten och många hjälper till att samla in det som behövs.

All sand öses på för hand

Dagens projekt är att montera skolbänkar och bygga kök. Det är mycket som ska hinnas med och dagarna rusar iväg.

Montering av skolbänkar

Jag och David och Musumba måste starta vår hemresa imorgon för att vara säkra på att inte missa hemresan, så idag är det slutspurten för oss.

Många bänkar blir det…

Vi är tacksamma för de två skruvdragarna som vi har med oss. Det är mycket som ska skruvas för att få ihop alla 50 skolbänkar. Det är 35-40 grader inne i klassrummet där vi står och skruvar…glada över att vi inte behöver stå ute i solen.

Glada barn som vill vara med och samla småsten till sin skola.

Vattenrenare, skruvdragare, tigersåg, vinkelslip, kompressor och andra maskiner laddas via bilbatteriet och nu kommer solcellerna till sin rätt. Även om installationen inte är helt färdig så matar dom bilbatterierna med gott om energi. Bengt och Susanne hälsar och tackar alla ni som var med och bidrog.

Solceller på marken matar bilbatteriet.

Skolköket börjar ta form. Den stora utmaningen är att vattna tillräckligt så att cementen inte brinner för fort. Tyvärr hinner vi inte se slutresultatet, men imorgon kväll är nog köket klart och klassrummen möblerade.

Några barn väntar på att skolan ska bli klar.

Barnen sitter utanför i spänd förväntan. Den här lilla byn med sin lilla skola kommer att få betydelse i området…där bara en procent av människorna kan läsa och skriva…ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten…Neil Armstrongs ord är lika aktuella här som på månen.

Skolköket tar form.

På kvällen lägger jag mig på lastbilsflaket under mitt myggnät och lyssnar till sång från människor och insekter. Himlen är stjärnklar men jag kan tyvärr inte fånga det på bild. Tacksamhet är ordet för dagen. Vi har hunnit med det mesta och slutspurten får övriga i gänget ta hand om.

Moro – brojobat

Brojobat…skrev han, Moro, för ett tag sedan på ett av mina Facebookinlägg…jag förstod inte vad han menade…

FB bekräftar att vi är vänner…

Det finns människor och så finns det medmänniskor…jag tänker på Moro…en kille från Sydsudan…det borde stå medmänniska istället för vän på vid hans namn i min facebooklista. Det här är tredje resan tillsammans med honom och nu börjar vi känna varann.

Moro bygger kök

Hans livshistoria är som för många andra här…en krigshistoria…familjen i ett flyktingläger nånstans i norra Uganda…själv åker han runt och försöker hitta jobb så att familjen ska ha det så bra som det går.

Moro i (gul tröja) med sina murarkollegor och så jag.

Moro är allkonstnär…en lågmäld sån…han kör lastbilen…lagar bilar…lagar jättegod mat…bygger köket och en massa annat. Han väntar inte på att bli satt i arbete…han söker upp jobb.

Moro, Musumba och jag

Vi pratar om livet, konflikten i landet, våra familjer, framtiden och våra drömmar. Våra resor mellan lastbilen och Lotimor har blivit många de senaste dagarna och Moro börjar bli en nära vän för mig…jag vet inte om han förstått det men…han är lätt att tycka om.

Moro med den trasiga kopplingen

Någon berättade att han för ett tag sedan blev överfallen, misshandlad och rånad på allt inklusive sina kläder…och här sitter han nu bredvid mig…till synes ganska harmonisk, men jag är säker på att han har en kamp att kämpa…tänk vad mycket vi bär på…och vissa sår syns inte utanpå.

Moro

Framtiden ja…vi pratar om den. ”Om jag hade en rejäl verktygslåda, en kompressor och en svets så skulle jag starta en bilverkstad” säger han till mig. Jag ser hans drömmande blick och tänker på mitt eget garage i Trollhättan…tänker på om det skulle vara möjligt att få ut grejer till honom, men säger inget…vågar inte lova något som jag kanske inte kan hålla…om jag bara hade…vi har nog alla tänkt så.

Sen talar vi om orättvisor…vad kommer det sig att en telefon som säljs i Sverige funkar i flera år medan en till synes likadan i Sydsudan är dålig redan som ny? Båda är ju tillverkade i Kina…jag lovar att försöka få fram en bättre begagnad åt honom…men tänker att han är värd en ny…

Moro surrar fjäderblad

Det finns så mycket mer att berätta om Moro. Vi skrattar tillsammans, kämpar tillsammans, svettas och tänker tillsammans. Han är vardagshjälte som inte så många vet nåt om, värd att kunna leva ett liv i fred och harmoni…

Brojobat….vad menar han egentligen?…men så blundar jag och läser högt…bra jobbat…

Ibland ser vi saker bättre när vi blundar…bra jobbat Moro.

Tack Moro – jag hoppas vi ses snart..

På väg hem

Just nu är vi i Narus på ett katolskt gästhus. Dom börjar känna oss nu efter ett antal besök här. Känns skönt att sova en stund innan vi tar oss vidare söderut.

Ris o bönor till kvällsmat plus en kall ingefäraläsk. Krävs inte mycket för att må bra.

De 255 km från Lotimor och hit tog 9,5 timmar vilket är betydligt snabbare än vi räknat med. Jag var rädd för regniga leriga vägar och punkteringar då däcken på vår bil börjar bli slitna, men allt har gått bra och det har torkat upp rejält sen vi åkte in.

En etta med fin utsikt i Lotimor.

Vi hann med ett kort besök i byn innan vi lämnade Lotimor…jobbet har annars tagit all tid.

Undrar vad dom tänker om oss…

Imorgon har vi en timme till gränsen och sedan några timmar till Lokichoggio. Bilen behöver lagas och tankas, en del grejer ska lämnas i kyrkan och en del annat ska med vidare på resan.

Vi har tänkt åka vidare till Lodwar och hoppas på att de fyra-fem floderna som ligger framför inte är översvämmade. Regnet hänger i luften så det känns lite nervöst.

Lotimor

I morse satt elever och väntade på att få komma in i klassrummet med nya bänkar…vi förstår nog inte hur mycket detta betyder. Häromdagen dök det upp ett par killar i 13-14 års åldern. Dom hade hört att skolan skulle öppnas och hade gått mer än 10 mil för att komma hit…det är inte utan att jag fäller en tår när jag tänker på dom.

Köket tar form och snart är skolan igång. Om barnen får ett mål mat i skolan så kommer föräldrarna nog att skicka dit dom. World Food Programme tror vi kan fixa mat om vi ordnar med skola, kök och lärare…vi håller tummarna.

Så här när det mest intensiva passerat så kommer tankarna…är det mödan värt? Hur ser det ut i Lotimor om tio år? Hur kommer freden om i området? Oavsett hur det blir så är jag oerhört tacksam över att få vara en del i detta.

Vi är efterlysta…

Guvernören i Kapoeta state, kommissionären i vårt område och parlamentsledamoten för Lotimor har sökt oss. När vi inte dykt upp och återkopplat så har människor börjat oroa sig för vart vi tagit vägen. Jag känner mej tacksam för deras omsorg, men nu kan dom sluta söka oss. Man kan luras att tro att ingen har koll…vi har inte mött en enda bil på 4 dygn…men när vi försvinner så är det någon som saknar oss…det känns skönt.

En gammal trött koppling byts ut

Förmiddagen har gått åt till att bygga ihop lastbilen…nu vet vi hur det är att byta koppling på en lastbil dagsresor från närmaste verkstad…det regnar i alla fall inte…och som tur är har vi med oss David Svedberg som fått skaka fram gammal kopplingsbytarerfarenhet.

Två vattenflaskor och lite gaffa = oljetratt

Jag fick göra en tratt av ett par flaskor för att komma åt att fylla olja i växellådan. Gaffatape, najtråd, innerslang och numera epoxy- o superlim kommer att vara mina trogna medresenärer framöver….

Ny olja – nya utmaningar

Under tiden vi jobbade med bilen så blev det tidvis lite hetsigt mellan ett par lokala grupperingar. Någon tog upp sten och flera gjorde hotfulla utfall mot varandra…till sist gick Bengt fram och lyckades lungna ner dom. Det är bla därför vi är här…för att visa en alternativ väg med fred och försoning. Det kommer ta tid, men vi måste våga hålla ut…

Hetsiga diskussioner vid lastbilen.

Syrsor, fåglar, grodor och taktfast sång från byn är det jag hör. Det är inte svårt att fälla en tår ikväll. Jag tänker på slitet med kopplingen på lastbilen, alla resor, sista sträckan med lastbilen fram till Lotimor.

Lastbilen behövde hjälp över Lotimorfloden

Sen tänker jag på de som vaktade vid bilen. Tre dygn blev det…

Några av de som vaktade vid lastbilen

Och så naturen, människorna och allt roligt vi haft. Det är svalt nu…29 grader när månen stiger över horisonten kl 21:37. Jag kanske drar ett lakan över mig inatt här i mitt myggnätstält.

Utsikt från mitt myggnät

Det måste finnas en högre makt som gillar det vi gör…annars hade inte allt gått så bra…

Plan B måste till

Vi slog visst läger mitt i huvudstråket för boskapen.

Det ljusnar ganska fort och jag har sovit som en stock…det har inte David gjort bredvid mig…sorry…

Frukost i bushen…

Under frukosten pratar vi igenom hur vi ska lösa problemet med lastbilen, något allvarligt har hänt för vi har ingen drivning på den. Det är visserligen inte konstigt att den strular…bäst före datumet var för ett bra tag sedan men det hade inte gjort något om den hållit ett tag till.

Beslutet blir att Bengt, David och Moro börjar plocka ner växellådan för att hitta felet medan jag tar ett gäng i min bil plus en del grejer och kör vidare mot Lotimor. Vi vet inte hur långt det är, men bör vara 3-6 mil bort…alltså några timmars körning. För mig är det lite nervöst att dra iväg utan winch på bilen..kör vi fast så får vi det tufft.

Mycket sten blir det…

Vi passerar några lerhål men största utmaningen blir alla små flodfåror som blidasts under regnen och som nu står torra men fulla av sten. Vi lyfter många kilon innan vi till sist når Lotimor.

De djupaste svackorna fylls med sten.

Resan tillbaka går lättare men 2,5 timmar tar de 47 kilometrarna i alla fall.

Närmaste koppling flera dagsresor bort.

Det är kopplingen som gett sig på lastbilen och Bengt & Susanne kör tillbaka till Kenya för att fixa reservdelar. Själv kör jag folk o grejer till Lotimor en sträcka som kommer att bli välkänd för mig de kommande dagarna.

Ibland går vägen genom snårig skog

För varje tur jag tar ser jag hur det torkar upp allt mer. Vi flyttar stenar, fyller diken och hugger ner buskar för att förbereda för lastbilen.

Fasaden fixas och vi slår betongtegel till köket

Vi har lämnat tre vakter vid lastbilen medan övrigt folk flyttats till Lotimor för att påbörja renovering av skolan och bygge av skolkök.

Skolbyggnaden som ska renoveras.

Det är tufft att sitta i bilen i 35-40 gradig värme hela dagen, jag dricker 5-6 liter vatten per dag och jag somnar lätt på kvällen.

Det är nog nån där uppe som gillar det vi gör…

Vi vaknade i gryningen i Naliel och packade snabbt ihop för att ta oss vidare mot slutmålet. Det ljusa timmarna på dygnet är viktiga för att kunna hålla ett bra tempo. Vi har lämnat de vägar som syns på kartor och nu går det långsamt…jag kör mestadels på lågväxel 2:an och 3:an.

Många flodövergångar blir det

Lastbilen har kört fast 6 gånger i leran och taktiken är att en LandCruiser går före och en efter. På det sättet kan vi dra både framåt och bakåt. Vid riktigt knepiga ställen får vi tråckla förbi min bil också så att vi kan koppla på båda bilarna framför lastbilen.

Möte med kommissionären

Runt kl 17 når vi Nanangachor, nu har vi kommit ca 15 mil. Här åker vi in för att hälsa på kommissionären. Han tar emot oss iklädd linne och skynke…ledig klädsel här…

Vi får höra det vi hört så ofta…vi behöver skola, sjukvård och vatten…då kan vi också jobba på freden.

Stopp för vedinsamling för kvällsmaten

Efter en stund drar vi vidare men framåt skymningen kör Moro i en sten och spräcker kylaren, något vi varit rädda för ska hända och som tyvärr är svårt att undvika här.

Spräckt kylare…inte bra.

Febrilt tankearbete börjar ”om vi bara hade superlim och epoxi” säger Moro…ingen har nåt sånt…”jag kollar i andra bilen” säger Musumba. Efter en stund kommer han tillbaka med…superlim och epoxi…

Någon däruppe måste gilla oss…

Både jag och David är tveksamma till lagningen, men det är ju värt ett försök…”trust me, i know this” säger Musumba som börjar förbereda ytan med ett bågfilsblad.

Vattenhålet

Medan några limmar med superlim, sand och epoxi så tar jag med mig några andra och åker tillbaka till närmaste vattenhål för att skaffa vatten till kylaren.

Vi fyller upp vatten, äter kvällsmat och kör vidare…lagningen verkar fungera…

Goodnight South Sudan

Att hitta epoxi o superlim i handskfacket i en bil vi lånat…att sen få lagningen att hålla…någon där uppe måste gilla det vi gör…tänker jag medan jag tittar på en skuttande lastbil framför mig.

Surra fjäderblad…inget som behövs i Sverige…

Fjäderblad vrider sig på min bil och bultar lossnar. Vi drar åt bultar, surrar fjäderblad med remmar och åker vidare

Morgonen började kall och blöt med stopp i leran…nu är vi inne i ett torrt områden med 30 grader mitt i natten. Vi kör några timmar till men framåt småtimmarna får lastbilen stopp igen och vi väljer att slå läger.

Nattlägret…nånstans…

Folk lägger sig utspridda runt bilarna och alla letar efter några timmars sömn. Att tvätta sig är inte att tänka på…vattnet behövs till viktigare ändamål.

Jag och David somnar på en pressening under en stjärnklar himmel. Syrsor, grodor, hyenor och andra röster hörs men överröstas snart av mina snarkningar.

Felet på lastbilen tar vi imorgon…var dag har nog av sin egen plåga.

Vi har fått kontakt med Moro…

…lastbilschauffören. Han skulle vara här igår men han sitter någonstans i skogen i Sydsudan och väntar på att det ska torka upp så att han kan åka vidare.

Idag har vi packat en del. Det är mycket som ska med till Lotimor och allt måste packas för att inte skaka sönder. Skolbänkar till 200 elever…i ett område där bara en procent kan läsa och skriva…det känns i hjärtat…

Gårdagens etapp skapade servicebehov på min bil. Batteriet lossnade så det fick spännas fast med spännband. Takräcket är nog mest gjort för släta vägar så det behövde också en översyn.

Lastbilen som drog in vatten i motorn i oktober ska nu tillbaka till Sydsudan. Startmotorn är reparerad och vi tänkte byta fläktremmar…fanns inga att få tag på…nu sitter dom gamla där igen och två som nästan passar ligger i hytten…vi hittar på nåt om dom gamla går sönder.

David Svedberg hittar en intressant filtlösning på luftfiltret…det får duga och burken tejpas med gaffatape för att klara vattnet.

David fixar kontaktproblem på batterierna.

Nu återstår en god natts sömn och imorgon bär det iväg över gränsen…om vi kommer över floderna…

Här testar jag djup och underlag vid överfarten igår natt

Bloggen kommer att göra ett uppehåll några dagar…vi kommer att positionera oss via satellittelefon, men inget vanligt nät går att få tag på.

Håll utkik, håll tummarna och be en extra bön…det lär behövas.

South Sudan here we come!

Nu börjar det på riktigt

Trummorna överröstar syrsorna här i korridoren där jag ligger under mitt myggnät. Det är varmt, dammigt och…annorlunda.

Båda LandCruisers fick kopplas på för att få loss lastbilen

Vi hade räknat med att Moro(mer om honom i ett kommande avsnitt) skulle tagit vår lastbil från Lokichoggio i Kenya och kört hela vägen, men han har fastnat någonstans i Sydsudan så Bengt får köra första sträckan.

Dagsetappen har gått bra trots några fastkörningar…lastbilen är inte menad för dessa…vägar…eller vad det nu är.

Tullövergången är ofta lite bökig och den här gången var inget undantag. Efter två timmar på syududangränsen och lite tjafs i tullen så kunde vi åka vidare.

Moro, Musumba och jag i Narus

Vi mötte Moro i Narus(en av få platser som finns med på Google Maps)och åkte sen vidare bort från civilisationen.

Det blev ugali(majsgröt) och grönsaksröra till kvällsmat…tappar nog några kilon på den här resan…

Myggnätstält är klockrent här

Nu somnar jag snart här i Naliel under mitt myggnät…tacksam över att allt gått så bra.

Lång dag blev det

Både jag och David Musumba skriker högt av tacksamhet och glädje när vi kommer över floden strax innan Lokichoggio. Att köra över såna här ställen är utmanande…att göra det i mörkret kräver ännu med kontroll och eftertanke.

Till höger om lastbilen och till de små ljusen långt bort ska vi.

Vid åttatiden på kvällen kom vi hit. En lastbil sitter fast och en LandCruiser har tagits med strömmen. Medan jag är kopplad till ett rep tar jag mig ut i strömfåran för att bedöma underlag och djup. Folk tar sig över till fots och vi försöker höra oss för hur det ser ut längre bort.

I stora delar av landet har regnet vräkt ner trots att det skulle varit torrtid nu och människor är bekymrade över hur det ska bli framöver.

Till sist kom vi i alla fall fram till Lokichoggio(efter 16 timmar)och nu börjar förberedelserna inför resan över gränsen.

Hur den resan går kommer att avgöras av vädret de närmaste dagarna.

Vi hörs.

Idag tar asfalten slut…

På skärmen dansar Deborah Lukalu och den karaktäristiska blandningen av trummor, sång och gitarrsolon får vår lilla bil att gunga…kongolesiska toner…jag älskar det…när det kommer till musik så inser jag att mina 17 år Tanzania har satt sina spår.

Igår åkte vi från Nairobi till Nakuru och idag vaknade vi runt fyra för att börja vår resa mot Lokichoggio, sista stoppet innan Sydsudan.

Jag tar över körandet och David Musumba och hans bil kan då få vila när vi byter mot en Land Cruiser. asfalten snart tar slut och lera och grus tar över…de 13 timmarna som Google lovar lär nog bli några till…

Två dagar till med mobilnät…sen är det satellittelefon som gäller. Då kommer uppdateringarna här att få vänta.

Heja Opibus

Jag och David passar på att göra lite utflykter i storstan i väntan på nästa etapp mot Sydsudan. Nairobi är en blandning av rikt och fattigt, ordning och kaos…mest kaos. Här möts många kulturer, många religioner och stan är ett centrum för många företag i landet.

Ska man börja nåt nytt är det här en plats att börja på, det har Opibus också tänkt.

Min första kontakt med dom var i ett förråd någonstans i Linköping. Vi kollar in en prototyp på elkonverterad safaribil och avslutar med lunch på en pizzeria.

För ett tag sedan startades produktionen här i stan och vid mitt förra besök fick jag chansen att provköra en av deras bilar. Nu är jag här i deras verkstad igen och det har hänt en hel del det senaste året. Ett antal bilar är i drift på safarilodger runtom i landet och många står på kö för att konverteras.

Johanna och Filip, berättar över en lunch vad som ligger framför och det går inte att ta miste på entusiasmen och framtidstron. Expansion till större lokaler med större produktionskapacitet är på gång.

Jag snackar med några killar som monterar batterier i en ny bil…dej kommer jag ihåg från i fjol, säger en av dom. Jag lovar att återkomma. Fortsättningen vill jag inte missa.

Heja Opibus!

Kan jag vara till nytta…?

En fråga som far runt i mitt huvud. Du kanske också tänker på det ibland.

Jag tror att vi alla innerst inne vill vara till hjälp och nytta för andra…det är liksom något som är nerlagt i vår mänskliga natur…men ibland äts vi upp av alla måsten så att vi inte ser behoven.

Jag och David har idag resonerat om nyttan med våra liv…meningen med livet…det blir lätt lite djupt och kanske filosofiskt.

Det är klart att jag kan vara till nytta…tänker jag…och kampen börjar mellan Jante och Ego…

Men innerst inne tror jag inte att livet är en slump…så mycket tro har jag inte…nä…jag måste få tro att jag hamnat här av en speciell anledning…det är nån med ett större perspektiv som har sitt finger med i spelet…det måste få vara så…tänker jag.

Kan jag vara till nytta…? Ja, jag undrar bara när och för vem…

Ikväll somnar jag tacksam över att det finns en plan med mitt liv…

…och för ditt…

Att landa…

Det trycker till på trumhinnorna, knakar lite i inredningen…och så det speciella ljudet när hjulen fälls ut…

Varje gång jag reser med flyg hoppar något igång i min hjärna…jag gör liksom två resor…en fysisk och en mental.

Livet är en resa, har jag sagt det förut? Den här delen av resan eller livet har sina speciella överraskningar.

Jag undrar vad som dyker upp runt hörnet…ska allt flyta på eller finns det sånt som behöver bearbetas, kämpas med och kämpas för?

Jaa…det finns delar i livet som är värt att kämpa för…glöm aldrig det…

Nu har vi landat, jag och David…Adam väntar på oss och för oss genom ett regnigt Nairobi till Kindaruma road, första stoppet på väg mot Lotimor.

Goodnight from Nairobi.

Ja, jag vill ha extra liv!

Jag sitter med en tallrik gröt och en kopp kaffe…som vanligt. Fem morgnar varje vecka ser ganska lika ut, men den här morgonen skiljer sig lite mot övriga.

Incheckad och klar för avfärd mot Nairobi och vidare mot Sydsudan.

På bordet ligger mina malariaprofylax…det har blivit många rosa-bruna piller över åren…nu är jag där igen. En tablett om dagen hjälper mig att minska risken för malariainfektioner. Själv är jag inte orolig, men jag tänker på alla de som varken har medicin eller försäkringar…

Jag tänker på de jag kommer möta nästa vecka…så långt bort från malariaprofylax man kan komma…men mitt i malarian…ett område där döden lurar runt hörnet.

Ja…jag vill få extra liv…jag vill ge extra liv…precis som när jag spelar nåt spel…tänk om det fanns en knapp ”get free lives from your team members”.

Idag hade jag klickat på den…det finns sånt i vardagen som skulle behöva lite extra liv…och jag kommer att stöta på människor där extra liv kommit försent…

Att åka ner till Lotimor…ja det är i alla fall att bidra med lite liv…jag vill i alla fall inbilla mig det.

Jag har tiggt pengar till vattenpump och solceller…du…ditt bidrag ger extra liv.

”Get free lives from your team members”

Det behöver vi alla….

Tack…

…jag kan inte uttrycka det bättre.

Min lilla högst improviserade insamling har gjort resultat.

Tack…,för att du låter dig beröras.

Tack…för att du berättat för andra

Tack…du som delar med dig av det du har…

På bara några timmar kom det in drygt 4000kr. Mer än tillräckligt för de solceller som Bengt önskade.

Solcellerna är beställda och dessutom räcker pengarna till lite kringutrustning.

Imorgon ska jag packa. Det ska bli intressant att se om allt får plats.

Fortsättning följer…

Kan några solceller förändra världen?

Om en dryg vecka lyfter jag för min tredje resa till Sydsudan. Den här gången i sällskap med David Svedberg härifrån stan plus en del andra som hakar på längs vägen.

Förra gången fick ett snöpligt slut…nästa gång jag svimmar har jag bestämt mig för att jag inte ska göra det stående på en trappa…den förra resan slutade med en flygresa till sjukhuset…jag besparar er bilden på mitt ansikte…

Hursomhelst så närmar sig avresedatumet med stormsteg och inköpen och behoven hopar sig.

Idag fick jag ett meddelande från Bengt Klingberg, han och hans fru Susanne jobbar i Östafrika och vi kommer att åka in tillsammans till en del av världen dit ingen buss går, nästan ingen hjälp når och el har man inte hört talas om. Jag vet inte vad det är…men Lotimor, som byn heter, klingar vackert i mina öron…trots det karga, tuffa klimatet.

Den här gången har vi med oss bla byggmaterial och skolbänkar. Det ska bli skola…i ett område där knappt en procent kan läsa och skriva…

Jag tigger inte åt mig själv…ni som följt mig vet att jag samlat in pengar till en vattenbrunn…nånstans i Sydsudan…bildbevis kommer med tiden.

Jag har kollat på nätet och ett solcellspanel som kan underhållsladda Klingbergs bil när vi står still skulle varit perfekt men jag har lite kort om tid. Behöver köpa den senast tisdag.

Kan en solcell förändra världen? Nja…men den kan definitivt vara en del i förändringen. 3500 kr behöver jag få in.

Meja mig på de.ny@live.se om du vill bidra.

Tillsammans kan vi förändra världen…!

Thank God it’s thursday…

…nä, jag kommer inte ihåg fel. Jag menar torsdag.

Det var längesen nu…som jag skrev i bloggen…känns också längesen jag var på språkcafe.

Men nu har vi dragit igång igen…nya namnskyltar åt alla…dom gamla slängde jag.

135 stycken, kanske några dubbletter, men åtminstone 120 olika namn från minst 20 länder…kanske 25…jag har inte så bra koll…120 människor på en termin.

Jag kan bara namnen på ett fåtal av cafebesökarna, men vill nog påstå att jag känner igen ansiktena på alla…det känns mäktigt…att få vara en del av detta.

Torsdagkvällar är bra kvällar…för då är det språkcafe i Pingstkyrkans café på Strandgatan i Trollhättan.

Tack alla ni volontärer…och tack alla ni nysvenskar…ni får mig att se fram emot nästa torsdag.

Första advent…

…känns långt borta. Det enda som påminner mig om advent är Boney M som sjunger julsånger i ljudanläggningen här på Kilimanjaro International Airport.

Nu går resan mot sitt slut och jag kan inte känna mig annat än nöjd…men som alltid…kommer jag strax att sakna det här landet.

Jag sitter här med mina halvskitiga Safariboots och blandade känslor.

I väskan har jag majsmjöl, Africafe, Curry och Stoney tangawizi…minnen som tas fram vid speciella tillfällen…

I telefonen och kameran några foton för att inte glömma…nu ska vi kliva på flyget.

Byebye Africa for this time.

Jag är så tacksam

Asante Mungu…står det på bilen framför mig.

Den är fylld med mango förmodligen från Tabora till Arusha.

Jag är så innerligt tacksam över det liv jag har…över alla vänner som hjälpt till…över hur allt har löst sig under den här resan.

Det har regnat massor i Serengeti de senaste dagarna och med en bil med krånglande fyrhjulsdrift har vissa avsnitt varit mer utmanande än andra.

Nu sitter jag här i en minibuss. Vår stackars gröna bil ville inte ta oss hela vägen tillbaka till Arusha.

Våra fantastiska chaufförer har löst problemen allt eftersom…det finns alltid en lösning…och jag väljer att vara tacksam för allt gott…bilen kunde havererat mitt ute i Serengeti…vi kunde kört fast i nåt bottenlöst surhål som så många andra gjort de senaste dagarna…nu är vi bara nån timme sena.

Asante Mungu…betyder förresten tack Gud…jag kan bara hålla med.

Ikväll somnar jag tacksam…igen…

Med powerbanken vid min sida…

…ligger jag här i ett tält på Kenzan tented camp i Serengeti.

Regnet smattrar stillsamt mot tältduken och termometern visar på 20 grader…det är kallt.

Några timmar in i nationalparken där bara en tältduk skiljer oss från hyenor, flodhästar, lejon och en massa andra djur.

Jag får en påminnelse om att ställa ut sopkärlen imorgon bitti…hinner nog inte hem tills dess.

Det känns konstigt att fara mellan ytterligheterna i detta land. Imorgon ser jag fram emot att förundras över allt här.

Jag kan inte titta mig trött på Serengeti.

Kontraster…

…har jag nämnt det förut? Tanzania är fullt av ytterligheter och ibland gör det lite ont…på nåt sätt…alltså positivt och negativt på samma gång.

Jag sitter på Malaika Hotel i Mwanza och lyssnar till Viktoriasjöns vågor som slår mot klipporna intill.

Nu är jag mer turist än på väldigt länge och imorgon bär det av in i Serengeti, ett paradis i detta land.

Jag försöker tänka igenom de senaste dagarnas händelser…att hålla i en grupp på 18 personer skalar bort en hel del fritid och eftertänksamheten får lämnas till kvällarna.

Vad har jag för bestående minnen? Vad har skapat omprioriteringar i mitt liv?

Kan det vara kvinnan som visade oss hur man lagar mat…och alla steg som vi i Sverige tar för självklart…alla de steg som tillsammans tar 3-4 timmar?

Majsen ska skalas, malas och kokas till gröt, mchicha(spenat) ska rensas, malas och kokas, jordnötter ska skalas, rostas, skalas, krossas, malas och till sist kokas med mchicha.

Ett enkelt liv i en begränsad värld…där självklarheter för oss är utmaningar för henne…och vice versa.

Hur som helst gör det lite ont…att leva i två världar…eller fyra…rik eller fattig…tanzanier eller svensk…

…och det måste nog vara så.

Det gör ont att se nöden.

Det gör ont att inte ha en lösning på problemen.

Men det gör nog mest ont att inte kunna vara när mina vänner här i landet…och jag är tacksam för det…att ha så många att sakna.

Kontrasternas land…Tanzania…jag somnar medan AC:n surrar i rummet…och jag funderar fortfarande på vad som påverkat mig mest…

Till ljudet av syrsor…

…ligger jag här i min säng i gästhuset på Nkinga Mission Hospital.

Ett par intensiva dagar tar ut sin rätt och jag känner hur skönt det är att sträcka ut sig.

Vad har hittills varit bäst? Vet nog inte…men det känns märkligt att vara så nära mina vänner och ändå bara hinna hälsa på ett fåtal.

Vissa måste jag ändå få träffa…sådana som betytt lite extra i mitt liv.

Ibrahim är en av dom. Stör jag? frågar jag när jag dyker upp och vet redan svaret…dum fråga…klart du inte stör, du är ju gäst, dom stör aldrig…nu går vi till Sungwizi Restaurant och tar lite fika svarar han och låser drickabutiken…stängt på grund av objuden men välkommen gäst…

Det är alltid så nära inpå här…livet…och döden…att ta vara på sina vänner är inget man bara skjuter upp.

På väg till Tabora stannar jag till i Simbo och beklagar sorgen. En av mina bästa vänner förlorade sin dotter i cancer för några veckor sedan. Jag kramar om Machibya och kämpar mot tårarna…ger honom lite grejer jag har med mig och kliver i bilen o säger adjö…ja det är så nära inpå här…livet och döden.

Absalom får en kram och hälsar så gott till min pappa…det blir ett foto med honom också…kanske det sista…ja…det är så nära inpå här…

Fläkten vi sänggaveln överröstar nästan syrsorna och jag funderar på vad som varit bäst hittills…

…det är så nära inpå här i Tanzania…livet och döden…känns lite mer på riktigt…det är nog det som varit bäst hittills…

…till ljudet av syrsor och en fläkt somnar jag snart…på riktigt.

Man blir så lätt hemmablind..,

Det smattrar behagligt mot taket i gästhuset på Nkinga hospital och jag kommer på mig med att inte ha fotograferat något på hela dagen.

Igår kväll var det middag på Kahns BBQ i Arusha och idag en heldag med drygt 50 mil i bilen.

”Chicken on the bonnet” kan det bli bättre? Det finns ställen jag ogärna missar. Här säljs bildelar dagtid…inte svensk standard på köksutrustningen men jag har aldrig mått dåligt av maten här.

Varför har jag inte fotograferat nåt idag?

”Man blir så lätt hemmablind” den klyschan har jag ofta sagt och hört,men idag är det nog sant.

Här är jag hemma…här presenterar jag mig som Baba Nshoma…och då får jag ett leende. (Nshoma är ett typiskt namn här i området och det heter vår dotter)

Nu somnar jag med till ljudet av regn och galet många ljud från grodor, syrsor och mygg.

Skönt med myggnät…inte bara förmögen skull.

På resa igen

Det susar i öronen och hjärnan går på halvfart.

Är 75 dB för mycket eller orkar hjärnan med detta en längre tid? Tankarna i min hjärna hoppar från decibel…vidare till ett öde Sky city på Arlanda.

Klockan fyra på morgonen är inte aktiviteten på topp och det ligger ett märkligt lugn över flygplatsen.

Nu sitter jag här i flyget i sällskap med ett härligt gäng från Stockholm…och några hundra till som också hamnat på KL0456 ”bound for Kilimanjaro International Airport”

Mina tankar landar där…i Tanzania…du som känner mig vet…Dennis Nyström har fällt en och annan tår när han kommit ihåg…

…värme och kärlek, det är vad jag kommer ihåg. Mina medresenärer kommer inte vara desamma efter de här två veckorna.

Solen håller på att gå ner, men den värmer fortfarande genom det tonade fönstret.

Det här är en ny resa och jag har lovat 18 personer att dela en del av mina erfarenheter…jag hoppas att de också kommer att känna ihåg värmen och kärleken.

Har du lust får du gärna hänga med här på bloggen. Jag vet inte vart vi hamnar, men det kommer bli bra…det är ju ändå Tanzania.

Älskad och saknad…

Vi har tänt några ljus och tänker på de som inte finns bland oss mera. Idag är vi inte ensamma här på kyrkogården…många tänker…en del fäller en tår…jag blir lite tyst och försöker skala bort ljuden runt mig…vill på nåt sätt stilla mig…tänka till.

…ja…det står så på hennes gravsten…Älskad och saknad…jag smakar på orden…

Hon begravdes på min födelsedag och den kvällen skrev jag ner några rader som aldrig publicerades.

Nu, några månader senare känns det som en text att läsa.

———–

Någon suckar, nån annan försöker snyta sig diskret…annars är det mest prassel från programblad som låter….

Det är vid få tillfällen som livet blir så påtagligt som en sån här dag…ja, jag sitter i Trollhättans kyrka.

Om några minuter börjar begravningsgudstjänsten för en nära vän och kollega.

Idag är det också min födelsedag…kommer jag att vara på fler begravningsgudstjänster på kommande födelsedagar? Är en begravning en lämplig plats att vara på…på sin födelsedag? Kommer minnet av Jeanette alltid vara förknippat till den här dagen?

Det är konstigt hur vi människor hanterar sorg och saknad…ibland med rädsla, ibland förtvivlan…men kyrkan fyller onekligen en viktig funktion i sorgearbetet. En plats med rum för tystnaden…och eftertanken.

Blir det fler födelsedagar på begravning? Jag funderar igen och tänker att det får det gärna bli…minnet av min kollega är ljust…det är en bra födelsedag…trots allt.

Tack Jeanette för att jag får känna saknad när jag tänker på dig.

Det lyser frid över ditt ljusa och vackra minne….

…jag hoppas du läser det här…

När jag saknar orden..

Torsdag är språkcafekväll för mig. Idag var vi ca 50 personer i en härlig blandning av folk från halva jorden och som ansvarig för caféet hinner jag knappt sitta ner…det gäller att alla känner sig välkomna, att alla får nån att prata med…

Jag hinner i alla fall prata med en kvinna vars namn jag behåller för mig själv, men vi kan kalla henne Tamar…hon är från Afghanistan …

Vi halkar in på mat och frukt. Jag frågar henne vilka frukter som odlas i hennes hemland.

Tamar säger att ”hemma äter vi bara färsk frukt, ingen frukt som varit i frysen”….jag förstår att hon menar kylen men låter bli att rätta henne…det är liksom inte viktigt just nu.

Hon rättar sig själv och säger ”alltså före kriget som startade för mer än 40 år sedan, åt vi alltid färsk frukt och färskt kött”…sorg och vemod lyser i hennes ansikte…eller ska jag säga skuggar hennes ansikte.

”Kriget tar bort vatten….ingen vatten ingen frukt” det är inte lätt med svenskan men jag förstår henne…eller gör jag det? Ja…orden förstår jag…men innebörden? Mer än 40 år i krig…det är inte konstigt att människor flyr…mina ord räcker inte till och jag kommer på mig själv med att försöka fly ämnet…

På språkcafeet möter vi många människor, många människoöden…både sorgliga men också lyckliga.

Det är oerhört roligt att se hur människor lär sig svenska, får ett jobb och kommer in i samhället. Jag gläds när jag möter”gamla” språkcafeelever som med glädje kommer ihåg sina första stapplande försök i sitt nya hemland…

Men jag uppskattar lika mycket de stunder jag får sitta o lyssna till en berättelse likt Tamars…där mina ord inte räcker till…

Vi behöver bli påminda om allt vi tar för givet…vatten, el, gratis skola och sjukvård, mat på bordet eller tid till att utöva sin hobby.

…”ni svenskar är snälla människor” säger min anonyma afghanske vän.

Hoppas vi fortsätter att vara snälla, tänker jag medan jag ler mot henne.

Ikväll fäller jag en tår för Tamar…och ber en bön…

…jag hoppas hon känner det…för mina räcker inte till…

Till de som inget vatten har…

Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Det är ofta på resor jag tar mig tid till att tänka…att reflektera över sånt som swishar förbi.

Jag tänker på vad som betyder nåt här i livet….vad berör mig…vad kommer jag att minnas när minnena bleknar…

Det blev lite över 17000kr…

Insamlingen till vattenbrunn avslutar jag nu…det räcker visserligen inte till en hel brunn men tillsammans med andra insamlingar kommer det att ge resultat.

Nu skickas pengarna vidare och jag återkommer med rapport o bilder när brunnen är på plats.

Tack för det du skänkt…tack du som uppmanade mig att starta insamlingen…det här berör mig…det här betyder nåt

…allra mest för den som inget vatten har…tack!

När vanliga säkerhetsbälten inte räcker till

Det vibrerar lite, skakar i stolen…jag känner trycket mot ryggstödet…det slår lock för öronen och så plingar det till.

Vi lyfter från Bromma flygplats på väg mot Umeå…mina tankar flyger också…men inte mot Umeå.

För mer än 25 år sedan bodde jag och min fru i Bromma, eller rättare sagt Åkeshov…jag kan ana vår lägenhet långt där nere…Då hade vi bara varandra att ta hand om…det är annorlunda nu…

Vår dotter har nyss flyttat hemifrån…åren går märkligt fort…nu är det hennes tur att pröva sina vingar…en krok i badrummet saknar handduk…nåt fattas.

Det är tomt på Olivias krok…

Jag gläds med henne…men samtidigt gör det lite ont…vad har jag gjort rätt och vad blev fel de år vi haft tillsammans? Vad borde jag gjort annorlunda…curlade jag för lite eller för mycket? Frågor som förmodligen alla föräldrar får kämpa med…förr eller senare.

Vi försvinner in bland molnen och jag läser skylten på stolen framför mig…det finns inga säkerhetsbälten i världen som han lugna mig helt…när barnen prövar sina vingar…mina barn är alltid mina barn…även när dom blir vuxna.

——

Ett dygn senare sitter jag i ett kök nånstans i Umeå och vill inte gå hem…jag upplever något som jag inte varit med om på länge, länge… jag vill bara vara kvar…jag vill undvika uppbrottet…du vet den där känslan av påtvingad tomhet, av saknad som inte går att ersätta…av att skiljas från nån som står en riktigt nära.

Roland o jag o Gittan

Under några år av min högstadietid var Roland o Birgitta mina reservföräldrar på internatskolan i Tanzania…husmor och husfar kallades dom…Senast vi sågs var 1986…då var jag lika gammal som mina barn är nu och det är nog först idag som jag inser vilken stor uppgift dom fyllt i mitt liv…och i mina internatkompisars liv…

Jag kramar om Birgitta och vi står länge…länge och gråter i varandras armar…det är 33 års saknad som plötsligt väcks till liv…vissa band brister aldrig.

Hon visar mig nåt jag skrev till avsked i början av 80-talet…

Jo…det är jag…

…och så ett foto på nån som visst är jag…och så berättar hon saker jag kommer ihåg…och saker jag glömt…nej, jag vill inte gå…vill bara lyssna, o lyssna och gråta en stund…det gör så gott för själen.

Mina 52 år till trots så är jag ändå ett barn när jag sitter här hos Roland o Birgitta…tack för det ni betytt i mitt liv… utan er hade hade livet varit mycket fattigare…

Min första biljett till Tanzania…

Tack vare bland annat er kunde mina föräldrar jobba i Tanzania…idag jobbar jag sida vid sida med de som mina föräldrar fick hjälpa…nu försöker vi hjälpa andra…ett litet försök att ge vidare av allt det goda vi fått.

SWISH 070-3334781 Märk med ”vattenbrunn”

Sydsudan behöver mycket omsorg…en vattenbrunn i ett land där bland annat vattnet är en stridsfråga…alltid kan det bygga lite fred…det är därför jag fortfarande samlar in pengar till brunnen.

Jag lovar att pengarna hamnar rätt…det blir till en brunn i Sydsudan.

En brunn i Sydsudan…det är ett säkerhetsbälte det med…lite som Roland och Gittan…fast för nån annan.

Tack för det du ger!

Tack för ditt bidrag…än finns det chans att ge..

Nu har det gått några veckor sen insamlingen började och pengarna tickar in sakta men säkert…11300kr hittills, det är inte illa.

Vatten i Lotimor. Foto Linus Klingberg

Handelsbanken clnr. 6845, konto 692 893 768

Swish 070-3334781

Jag tackar att du delat med dig av det du har till nån som behöver vatten i Sydsudan.

Vi paddlar i dricksvatten – Dalsland.

I somras var tog vi en paddeltur utanför Åmål…vattnet vi paddlade i gick att dricka…tänk om jag kunde berätta det för mina vänner i Lotimor…eller vill jag det…skulle nog kännas som ett hån…

En brunn som behöver lagas.

Det som smärtar mest med att åka mellan Sydsudan och Sverige är nog den brutala verkligheten…behöver jag säga mer? Jag funderar över hur jag på nåt sätt skulle kunna bidra med något ytterligare…därför kommer insamlingen att fortsätta ett tag till.

SWISH 070-3334781

….det ska bli en brunn

Tack!

Swisha skillnad för sydsudan!

Igår kväll skrev jag att om du vill vara med och samla in pengar till brunnsborrning i Sydsudan så får du höra av dig till mig…i morse hade jag ett meddelande på Messenger…vart ska jag skicka pengarna?

Kontonummer och swishnummer kommer längre ner, men först lite mer om vatten i Kapoeta state, Sydsudan.

Reparation av vattenbrunn – Lotimor                
Foto Linus Klingberg

Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag gissar att en brunn kostar ca 100 000 kr att få till, kanske lite mer, kanske lite mindre. Sydsudan är ett dyrt land att jobba i, men jag lovar att göra vad jag kan för att pengarna ska räcka till så mycket vatten som möjligt.

I väntan på vattnet                
Foto: Linus Klingberg

Kapoeta state har mer än en miljon innevånare som lever under väldigt knappa förhållanden, speciellt när man kommer utanför de största tätorterna. Fredsbyggande är ett av huvuduppdragen i regionen och en orsak till konflikt är den stora bristen på vatten. I ett område med ca 80 000 innevånare finns det 2-3 brunnar…behöver jag säga mer? Det är klart att detta är en källa till konflikt… Behoven är enorma…oavsett om du har 5 kr eller 50 000 kr så är du välkommen att bidra. Det du ger kommer inte bara att förse människor med vatten, de kommer även vara med och bygga fred. Sprid gärna det här inlägget så att fler kan vara med.

Lokalproducerat vatten….utan tillsatta kemikalier    
Foto: Linus Klingberg

De pengar som kommer in skickas sedan vidare via Pingstkyrkan i Trollhättan till de organisationer som vi har kontakt med och förtroende för i regionen.

Jag har öppnat ett nytt konto som är skrivet på mig men till enbart för detta ändamål, men det går även bra att Swisha. Kom ihåg att märka insättningen med ”Vatten Sydsudan” så vet jag vad det gäller.

Handelsbanken clnr. 6845, konto 692 893 768

Swish   070-3334781

Kom igen…nu fixar vi första brunnen !

Jag är så tacksam…

Jag sitter i skuggan och läser en tidning…läser ifatt, det är vad jag gör. Några veckors semester med utlandsresa har gett mig dispans från nyhetsuppdateringar…visst är det skönt..! Att logga ut på riktigt och tillåta sig att inte läsa vad media tycker att vi ska veta, har du inte provat det så gör det nån gång.

Nu sitter jag här i alla fall och skummar igenom traven med TTELA-tidningar som legat till sig ett par veckor.

Jag ska villigt erkänna att det är inte mycket som fångar mitt intresse, nyheterna är ju gamla, men en artikel gör mig tacksam och stolt.

Isayah Majok Dau, en man som kanske inte hörs så mycket men som gör desto mer. Jag har träffat honom i lite olika sammanhang och lärt känna honom bättre på de resor jag gjort i Sydsudan. Han har varit med oss, puttat på bilar som kört fast, hjälpt till att byta däck när vi fått punktering, suttit i samtal och delat med sig av sin visdom och sina erfarenheter.

Isaya Majok Dau, biskop för Sudan Pentecostal Church(SPC), sitter med vid förhandlingsborden i Sydsudan för att försöka bygga fred mellan olika stridande parter i regionen.

Den 5:e juli läser jag en artikel som handlar om detta. Kyrkan har en viktig roll och landets ledare har bett bland annat Isaya vara med i fredsarbetet.

De resor jag fått göra till Sydsudan har varit tillsammans med SPC och jag känner mig tacksam att även vi från Pingstkyrkan i Trollhättan får möjlighet att hjälpa till.

Kanske…om vi håller ut…kan vi få se en positiv förändring i landet…Sydsudans folk är värda det.

Men utmaningarna är stora i den delen vi arbetar…99% kan inte läsa och skriva…en läkare på 1,6 miljoner människor…två vattenbrunnar på 80 000 personer…vill du vara en del av deras förändring?

Hör av dig så startar jag en insamling till en vattenbrunn…att borra ett hål kostar ca 100 000kr.

Vi kan förändra….

…jag är tacksam över att få vara en del i Sydsudans förändring…även om min del är väldigt liten.

Vemod och glädje…

…går det verkligen ihop?

30 år sen sist…nu sitter jag här igen i Scandinavium…då nån annan, nu Mark Knopfler.

Vi befinner oss alla i olika skeden av våra liv, ibland glitter och glam och ibland mera åt det vemodiga hållet.

Du som känner mig vet att jag inte precis är den som går runt vemodig…trots det har jag på nåt vis hamnat där i de tankar jag delar här på bloggen…du får tåla det…

Mark Knopfler och hans band har dragit med sig Gitarr, Saxofon, Trumpet, Sordin Trummor och över 40 instrument till. Det är mäktigt, samspelt och en hyllning till instrumental musik.

Med sina 69 år och massor av framföranden bakom sig behöver han inte bevisa något…den tiden är förbi.

Im thinking about retiring…but then I think why not just keep on plying and enjoying, säger Mark…och det är precis vad han gör…hela bandet gör.

——-

För 30 år sedan var vi ett gäng 20-åringar här…nu har en del av dom fått flint eller grått hår.

Inga riktiga 20-åringar så långt ögat når…

Stämningsfullt fortsätter Mark att sjunga

”Juliet the dice were loaded from the start

And I bet and you exploded in my heart

And I forget I forget the movie song

When you gonna realise it was just that the time was wrong Juliet?”

Det lite sorgsna, i kombination med Marks karakteristiska gitarrsolon får mig att tänka…på de 30 år som gått…på sånt jag gjort, men också på det jag önskar att jag gjort.

Långa instrumentala stycken, med inspiration från irländsk folkmusik, med latinamerikanska toner…och så plötsligt över till en gammal klassiker som får oss 20-års wannabees att jubla…det känns som förr…

”When I started to visit Scandinavia I was just a young dude. Now I’m an old guy.”….och han är inte ensam…många här är nog i samma ålder…du är i gott sällskap Mark…och vi gillar dig.

Mot slutet bjuder han på eftertänksamhet.

”When I leave this world behind me

To another I will go”….frågan är vilken värld det blir…tänker jag.

I fredags fick jag ta farväl av en nära vän och kollega…hennes tid på jorden var slut…vilken värld är hon i nu?….

”This has been a day to die for

Now the day is almost done

Up above, a quiet seabird

Turns to face the setting sun”

Med sina 69 år har han en bit kvar tills solen går ner…får vi hoppas…men det går att ana en vemodig tanke om livet efter detta…det lyser igenom i hans texter.

”Now the evening dove is calling

And all the hills are burning red

And before the night comes falling

Clouds are lined with golden thread

Där står han på scenen…lite kutryggig med väldigt försiktiga, nästan obefintliga rörelser…men som sagt, han behöver inte bevisa något…

Tack Mark Knopfler för den här gången…ja…vemod och glädje går ihop…det visade du ikväll.

150 anledningar till glädje…

Så här dagen efter terminsavslut på språkcafeet så är det läge för lite reflektioner.

150 namnskyltar på ett bord…alla representerar olika livsöden…det är årets skörd…

Dari, portugisiska & svenska… Google translate hjälp!

150 människor fördelade på kanske 20 länder som kommit till oss på märkliga sätt

150 människor med vilka jag har mycket gemensamt

Och så lite somali…

150 människor som har en längtan att bygga broar och spränga gränser

150 modiga människor som vågat möta en främmande kultur

150 möjligheter till vidgade vyer och nya erfarenheter

130 av de 150 hade kanske inget annat val…vi andra förstår knappt att glädjas åt fred och frihet

Mycket snack blir det…

150 anledningar till att vara tacksam…tacksam för att få vara till nytta och glädje för nån annan

Mitt liv hade varit 150 gånger fattigare utan alla dessa möten.

Shukran, thank you, merci, hvala, ahsante, ndaga, orakoze, obrigado, mwabedja, aikambe.

Eller kanske arabiska…

Ursäkta eventuella stavfel men…på språkcafeet övar vi mest på talet…och det är ju svenska vi övar…så jag säger tack…

…till Sirppa, Ann, Abdelraheem, Lul, Nadifa, Abdi, Ingemar, Wedad, Talenwa, Pega och alla ni övriga 140.

Utan er skulle mitt liv vara mycket fattigare…det ska jag tänka på när jag röstar i helgen…

Tack och glad sommar!

När orden inte räcker…

Jag sitter hemma och går igenom bilder från de senaste tre veckorna i Tanzania, flyttar över från kamera till dator, bläddrar bland gamla bilder.

Vingen som bar oss hem

I måndags öppnade jag mailboxen…efter tre veckors frånvaro…183st mail att gallra, kasta eller åtgärda. Min inkorg har nästan alltid några oöppnade mail…trots tappra försök att nolla den varje morgon.

Man får plats tre pers i en Bajaj(tuktuk)

Nu sitter jag här med mina foton…minnen…roliga, tråkiga, lätta eller utmanande…minnen som dyker upp när jag minst anar det.

Hassani och hans Bajaj

Ibland ångrar jag foton jag tagit…men oftast dom som aldrig blev av…minnen som bleknar allt för fort.

En natt i flyget

I mailboxen dyker det upp ett par dystra, sorgliga mail…det är inget personangrepp, inget jag måste försvara, inget jag missat…eller jo…kanske nåt jag missade…jag skulle tagit ett foto till…bara ett till…ett foto på en vän…nu är det för sent. Vissa chanser kommer inte tillbaka…det kan vara svårt att prata om…sorg och saknad är nåt vi hanterar på olika sätt… det känns orättvist att vissa måste lämna livet alldeles för tidigt.

Kärt möte med Inayat Hussein

Jag har de senaste veckorna mött vänner som jag kanske aldrig mer träffar…och när jag kom hem saknades en av mina vänner…inga fler frågor om varför inte telefonen synkar…inga fler ”hej”…hon har ställt sina sista frågor…rösten har tystnat…det känns tomt…men det är inte synd om mig…jag tänker på henne och hennes barn…på tomheten…och fäller en tår.

Livet är inte alltid rättvist…det får vi leva med…och dö med…

Gode Gud hjälp dom som är kvar att bära sorgen och saknaden…

När rubrikerna inte räcker till…

6000 meter över Tabora på väg mot kusten. Det bullrar ganska mycket i Air Tanzania TC128.

73 decibel visar appen i telefonen.

Vi åkte buss från kusten till Nkinga för nån vecka sedan, nu tar vi flyget tillbaka. Den sedvanliga fikavagnen har passerat och jag är glad att jag tryckte i mig tre sambusa och en juice innan vi klev på flyget…det gnager lite i magen ändå.

Jag funderar över mina vänner som finns nånstans nedanför molnen…kommer jag att möta dom igen? Jag tänker på barnen vi mötte igår på Nkinga english medium school…och på Petro förstås. Hur många av dom kommer jag att träffa på en annan plats en annan gång? I den här delen av världen är både liv och död mera närvarande…man lever liksom mer och det saknar jag, men…man dör också mer och dom saknar jag…

Härom dagen dog en av Tanzanias rikaste män, Reginald Mengi…han målas nu upp i media som en som ordnade jobb och välstånd åt många, och det kanske stämmer…jag noterar ändå att inför döden är vi ganska lika. Vi kan frestas att tro att rikedom förlänger våra liv…men allt som har en början har också ett slut…och där är vi lika.

Mina tankar vandrar tillbaka till min vän i en liten, för världen okänd by i Tanzania…min vän som aldrig kommer att få några rubriker när hans dagar räknats klart på den här jorden…en sån dag är det skönt att leva med övertygelsen att det finns nån som ser…och uppskattar…oavsett kändisskap och rubriker.

Det kommer en dag när ingen frågar vad jag är…utan bara kommer ihåg vem jag var…måtte det bli ett ljust minne…oavsett rubriker…

Ta vara på livet…

Ikväll har jag irrat runt bland kvarter och bakgårdar i Nkinga. Folk frågar vad jag gör…napiga misele tu…jag är bara ute och strosar, säger jag och går vidare.

Egentligen är jag på väg för att hälsa på gamla bekanta…gamla…dom börjar bli det nu…jag börjar också känna mig lite gammal…här är 65% av befolkningen 25 år eller yngre, så mina 52 är ganska många år i sammanhanget.

Nån sitter på trappan till kvarnen i byn och får sitt hår flätat, jag frågar om vägen till Petro, hon avbryter flätandet och går med mig en bit för att visa var hans hus är. Ett steg extra…många här tar ofta ett steg mer än vi svenskar är vana vid, ett steg för att hjälpa nån som inte hittar.

Efter en stund frågar jag igen och killen pekar med hakan åt vilket håll jag ska gå…jag letar rätt på ett hus med blått tak.

Det här strosandet…vad jag saknar det i Sverige…jag passerar nåns tvätt, ett par höns, en dörr med gångjärn av gamla skor, jag får gå åt sidan för en kille kommer på cykel med två tremetersbrädor på pakethållaren…den smala stigen verkar räcka till ändå.

En liten grabb ropar mzungu(viting) åt mig…jag ropar var då?, på swahili förstås…men, det är ju du säger han och skrattar…ahaa säger jag, skrattar och går vidare.

Jag hittar till sist ett hus med blått tak…nu har jag hittat rätt, det känns direkt för jag ser flera ansikten jag känner igen men…dom är äldre…mer slitna…men glada.

Petro Kusuhibwa sitter där i soffan utanför huset…vi har känt varandra sedan 1970…jag var tre då, han var kanske 15…

Det blir några fraser på kisumbwa, hans modersmål…en gång mitt andra språk men nu återstår bara fragment…vi går över till swahili istället.

Petro fick en stroke för att tag sedan och kan bara röra sig kortare bitar…han är gammal nu…vi pratar om barndomsminnen…hans fru påminner oss om en del vi glömt…vi tittar på bilder och plötsligt har en timme gått och solen börjar gå ner.

Meeen, ska du inte stanna på mat? Vi har redan börjat göra iordning den, får jag höra. Det går inte att stanna, jag är redan hembjuden till en annan vän på mat.

Med raska steg tråcklar jag mig hemåt igen…vi ses igen…om Gud vill…är mina avskedsord till Petro…vi ska be för dig och dina uppdrag i Sydsudan, får jag som svar.

Jag funderar länge om det blir nån gång till…Petro är gammal nu…med lite vemod i hjärtat kommer jag hem till gästhuset där vi bor.

Och tänker…ta vara på livet, det passerar så fort…

Vi borde ses nån gång…

Jag sitter hemma hos mama Kapande i Nyegezi juction strax utanför Mwanza i Tanzania.

En krutgumma som verkar ha många järn i elden. Hennes son Issa är utan tvekan en av mina bästa vänner i Trollhättan…själv presenterar han mig som ”my brother from another mother”…och det känns nog mera så för varje dag som går…du vet en sån man alltid kan få hjälp av och som man försöker hjälpa…där hjälpen blir ett sätt att umgås…en del av livet.

Vi äter tillsammans med Mama Kapande, tittar på foton och delar minnen. Vi har inte så mycket gemensamt förutom Issa…men det räcker…och gästfriheten verkar gränslös…varken olika religion eller kultur kan skilja oss åt och jag kan ana en viss besvikelse över att vi så snart ska dra vidare.

Innan vi kom hit tog vi en sväng förbi Kent o Roswita med dotter och måg på besök. Gamla bekanta från Brålandatrakten som numera bor i Mwanza bara en liten bit från stadens mest fotograferade klippor. Deras son var prao åt mig i Tanzania på 90-talet…det känns länge sen…vi pratar minnen och uppdaterar varandra om sån som hänt de senaste åren.

Vi hade kunnat välja att bara svepa förbi både Larssons och Mama Kapande, ta in på nåt hotell och sen åka vidare till Serengeti.

Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga ”vi borde ses nån gång”, men inte tagit ett enda steg i den riktningen? Känner du igen dig?

Jag hoppas att Mama Kapande och Larssons uppskattade vårt plötsliga besök lika mycket som vi gjorde.

Visst kan jag uppdatera mig via bloggar och andra sociala medier…men inget går att jämföra med ett möte på riktigt…det är ju relationen, inte informationen jag egentligen vill åt…

Våga göra något nytt…ta ett steg och bjud in dig hos den du tänkt möta länge…den personen kanske behöver just ditt besök…just nu…

”Vi borde ses nån gång”

Det gör ont i hjärtat…

Långt mer än tio år har jag bott i den här regionen…unyamwezini, som dom säger…alltså där wanyamwezi bor.

Jag heter BabaNshoma säger jag…äh lägg av, sluta hitta på…säger många…allt tills dom inser att det är sant. Nshoma är ett väldigt typiskt namn för folket häromkring, folk från andra folkgrupper heter sällan Nshoma…det är inte konstigt att dom tror jag hittar på.

Jag är tacksam för det jag fått av mina år här…och jämför ofta mitt liv i Sverige med detta. Vilket är bättre? Frågan kommer både från Svenskar och Tanzanier…den går inte att svara på är mitt ärliga standardsvar.

Att komma hit på besök ett par veckor är nästan ett hån…en kille från verkstaden här på Nkinga sjukhus frågade hur länge vi stannar…ett par veckor sa jag…jasså, jag trodde tre år eller nåt svarade han…jag önskar det var tre år tänker jag, men säger inget…

Det gör ont att inte kunna stanna, det gör ont att hela tiden behöva säga hej och hej då. Som när Ibrahim var upptagen och vi sticker iväg…han ringer mig och undrar om jag kan komma förbi…imorgon åker jag till Oman säger han…vi är två timmar bort, men vi åker hem lite tidigare och hinner ta en bit mat på hans fik innan vi säger adjö för den här gången…det gör ont.

Vi fick avsluta vårt besök på Itanana nån timme tidigare för att hinna hem och träffa Ibrahim. Itanana… där vi bott i mer än tre år i ett hus med grästak, där vår Olivia blev Nshoma, där vi blev Baba och Mama Nshoma.

Itanana kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Lucy som bar Olivia på ryggen och Marta som hjälpte oss hemma…människor med mycket kärlek, men som inte hörs och märks så mycket…hem där tiden på något sätt stått still.

Vet du, sa Paulo till mig för ett tag sedan ”det sista året du var här tänkte jag inte längre dig som vit och mig som svart…du var bara Dennis”….Jag kan fortfarande fälla en tår när jag tänker på de orden…jag vet inte om du förstår och jag kan nog inte förklara.

Det gör ont att behöva säga adjö så snart.

Men så känner jag mig ändå lite glad…att det gör ont…att jag har några att sakna.

Ibland är lyckan smärtsam…

En erfarenhet rikare…

…eller kanske ett antal.

När klockan väckt mig alldeles för tidig, men ändå rätt tid, var det dags att ta sig till bussen.

Köp biljetter till Allys bus, sa några av mina vänner…jag gjorde det…trodde jag…vi hamnade på Alikas express bus.

Ulrika blev dessutom väldigt misstänksam när det på biljetterna står ”Dreamline bus” nåt vi inte sett skymten av.

In med packningen, upp i bussen och sen 1,5 timmes väntan…medan bussens motor går på tomgång…

Det känns i magen, nåt är fel…men jag vägrar att ge upp hoppet…grämer mig över att jag inte gjorde mer efterforskning för att få rätt buss…och tänker…vad kan egentligen gå fel?

Vi åker en timme mot Chalinze…vad är det för ljud? frågar Ulrika…låter som nåt läckage…några minuter senare stannar bussen och två killar kryper under…jag försöker höra vad dom säger…en kille försvinner och dyker upp igen efter nån minut.

En klick superlim och en bit plast verkar mota läckaget…full fart igen…i tio minuter…sen pyser det igen.

Att laga kylvattenrör med superlim är ingen bra idé…den sista biten till Chalinze körs med konstant påfyllning av kylvatten.

Skyddskåpor plockas bort, röret demonteras, svetsas och återmonteras. Nu är det snart lunch…vi har redan tappat ett par timmar.

Jag inser att våra 90 mil idag blir väääldigt långa och börjar ringa för att hitta alternativa resvägar, men inser att inga snabbare alternativ finns just nu.

Sen blir det gasvajerbrott… nånstans mellan två orter…byte av den.

Såja nu då??….nä nu krånglar tryckluften så ettans växel går inte i. Start på tvåan i uppförsbacke…det osar om lamellerna…nu vet jag varför bussen stod på tomgång i morse…felet fanns redan då.

Ett antal stopp och pillande i några övertrycksventiler verkar hjälpa, men försäljare som kliver på eller av längs vägen får göra det i farten…det sparar på kopplingen.

Normalt är det tre tiominutersstopp på en 18-timmars resa. Den här gången blev det många i början och sedan inga alls.

Kommersen är i full gång direkt när bussen stoppar…powerbanks, örhängen, tvål, dricka, bananer, hudkräm bjuds ut…Ulrika köper nötter för att få växel till toalettbesöket.

När bussen äntligen slutar krångla gasas det på för fullt och det spanas konstant efter trafikpoliser…ingen vill tjafsa med dom…håll hastigheten så kommer vi fram snabbare…

Ulrikas ben och fötter sväller av det långa sittandet…vi försöker göra lite rörelser för att få igång cirkulationen…och så träsmaken, den är inte att leka med…hinner vi fram inatt eller kommer vi att sova längs vägen?

Att åka buss här är lite annorlunda…men det går…och det är löjligt billigt.

På något märkligt sätt når vi vår slutdestination runt midnatt…2-4 timmar för sent…men vi är framme!

Boniface Simbila står och väntar på oss i Ziba.

Boni…som han kallas, är en vän sen många år…alltid nära till ett skratt…en vän att lita på…vad vore livet utan dom…vännerna alltså.

Nu är det bara en knapp timme med bil, sen får vi se vår kära dotter igen.

Jag säger adjö till busschauffören och önskar honom lycka till…det behöver han…själv önskar jag bara en natts sömn i en skön säng.

Nattinatti!

Kontraster…kontraster

Kl 03:45 ringer klockan på hotellrummet och jag känner att jag knappt hunnit somnat. Jag funderar över kontrasterna i det här landet.

Igår efter inköp av safariboots bar det iväg till Serena Hotel(ett av de finare hotellen i stan) och Seraphin, en vän som lånat ut sin bil till oss ett par dagar. En dag utan trafik tar sträckan mellan Milimani och Serena en liten stund…nu tog det en och en halv timme. Det blev sent igår…trafiken i Dar es Salaam är inte att leka med.

Kontrasterna ja…vid middagen på Serena berättade vi för Seraphin att vi åt lunch hos ”Mama nitilie” vid stranden. Ett vanligt lunchställe dit vanligt folk kommer…en plats där jag hade kunnat byta mina safariboots mot 20 måltider…minst…inklusive dricka.

Allt serverat på ett slitet plastbord med avskavd pepsireklam, på en enkel plåttallrik och om du säger till kan du få bestick…i alla fall sked.

Vad maten kostade på Serena är jag lyckligt ovetande om…nån annan betalade…men gissningsvis ett antal par safariboots…!

Vita dukar, många glas, rader med bestick och personal som noterar minsta vink jag gör…

…för att inte tala om den pampiga hotellobbyn i nån sorts orientalisk stil, som plockat ur en film som speglar gammal brittisk kolonialstil. Ja, det är vackert, lyxigt och attraktivt på nåt sätt.

Kontrasterna mellan dagens lunch och middag är otroliga och ändå behöver jag bara ta mig hundra meter från hotellet för att hitta den enkla måltiden.

Så om du nån gång frågar mig hur det är i Afrika…gör inte det om du inte har tid att lyssna. Det finns inget kort svar.

Vilket gillar jag mest då?….svaret är enkelt…mama nitilie…platsen dit vanligt folk går…en plats där du aldrig behöver sitta ensam o äta…en plats där måltiden blir så mycket mer…

Att möta människor…du som känner mig vet…det gillar jag.

Varför ringde väckarklockan kl 03:45?

Ja den historien kommer i nästa avsnitt..

Ingen resa är den andra lik

Tjejen vid incheckningsdisken är inte så van. Det tar längre tid än vanligt, men hon är trevlig, vi har gott om tid och det är ingen kö bakom oss, så det gör inget. Alla är vi ju nybörjare nån gång…

När jag var liten var flyga till Tanzania något stort…släkt o vänner åkte med till flygplatsen för att vinka av…

Jag kommer ihåg att vi tog farväl med vetskapen om att vissa av oss kommer aldrig att mötas igen…tårar…kramar…saknad och längtan.

Men tiderna har förändrats och idag är Landvetter mer lik en vanlig hållplats…ett ställe där jag byter färdmedel…inte så mycket mer. Jag tittar bakom vingen och där syns Landvetter som en liten legobyggsats.

När vi landar i Addis Abeba applåderar folk…jag hör nästan aldrig det på reguljärflyg…jag och Ulrika funderar över vad det beror på.

Några timmar senare lyfter vi från Addis Abeba…är det bara jag, eller är det lite nervös, spänd stämning i flyget?

Den tionde mars i år lyfte ett flyg med 157 personer…samma bolag och samma rutt…jag känner allvaret i luften…här finns inga Boeing 737 max8 i drift…det känns i alla fall skönt.

Jag tänker och tänker medan vibrationerna ömsom ökar ömsom minskar av alla spänningar i flygkroppen…flyget lättar och efter en stund hör jag det typiska ”klånket” när hjulen fälls in…det är fascinerande och lite skrämmande att sitta här inne…om nåt händer, vad gör jag?…be en bön är nog vad jag hinner med…

02:40 landar vi i Dar es Salaam. Vår vän Seraphin tar med oss hem till sig där vi får blunda några timmar i ett luftkonditionerat rum…vänner…vad skulle vi göra utan vänner?

Mina Safari boots har fått vila sig under flygturen, men nu ska dom få jobba igen. Ja…ingen resa är den andra lik… undrar vad den här för med sig?

Livet är en resa…

…där kartan ritas dag för dag.

Nu packar jag igen. Det har blivit en del resor på sistone så nu kör jag med checklista från förra gången.

Då slipper jag tänka så mycket…LEAN…stavas det…jag har lärt mig det på jobbet.

Att inte göra nåt i onödan, att ta bort allt som inte tillför nåt värde…typ så är LEAN.

Vi i väst är nog ganska fokuserade på effektivitet…eller vi tror i alla fall det. Jag funderar över hur mycket jag styrs av det. Är ett avskalat effektivt liv nåt att sträva efter? Vad är onödigt? Vad tillför inget värde?

Hur avgör jag vad som kallas värde?

Blev det krångligt nu?? Livet är krångligt…ibland.

Den här resan gör jag inte ensam. Varken den som börjar på fredag…eller mitt livs resa.

Min karta ritas om gång på gång och vägarna jag tar är nog inte alltid så LEAN. Att hänga med mig på min resa är nog inte alltid så lätt…visst mod och en massa tålamod krävs av min följeslagare…

När barnen växer upp så förändras också kartan. En dotter i Tanzania…som vi ska hälsa på…och en son kvar i Sverige som känner att den här gången är skolan viktigare än en resa bortom ekvatorn.

Det börjar bli lite ensamt utan nån i baksätet…som undrar…är vi inte är framme snart??

——

Nä…mitt LEAN på fritiden önskar jag är mera som texten i en gammal klassiker.

Jag är bara tvungen att lägga till låten på spotifylistan.

”Lean on me, when you’re not strong. And I’ll be your friend. I’ll help you carry on”

Jag har en som alltid går vid min sida…hoppas att jag också kan vara en att stötta sig emot…även de dagarna när allt inte är ljust och lyckligt.

”You just call on me brother, when you need a hand, We all need somebody to lean on”

Ha en bra dag.

Vad är värt att kämpa för..?

Nyss hemkommen från Sydsudan, med nya upplevelser i bagaget…och med många gamla upplevelser som ligger o gnager.

Ja…vad är värt att kämpa för?

Jag tror att vi alla har bra…och dåliga dagar att blicka tillbaka på…dagar att minnas…dagar att glömma…dagar vi redan glömt.

Med allt…summan av livet…nån sjunger i mina lurar”so close to give it up”…nej jag kommer inte att ge upp…frågan är bara vad som är värt att kämpa för.

Timbuktu tar över”alla vill till himlen, men få vill ju dö”…så är det nog ibland…jag stävar efter ett bekymmerslöst, enkelt liv.

Och ändå int…tänker jag…för vad är värt att kämpa för?

Jag läser ett nyhetsbrev från Bengt o Susanne Klingberg, ett par som dragit med oss andra på Sydsudanresan…den som bara har börjat.

Det är då jag blir varse vad som är värt att kämpa för…jag blir påmind om de livsförändrande berättelser vi fick ta del av i Lokichoggio, jag letar rätt på mina anteckningar…måste komma ihåg…

Daniel heter han, kommer från Turkanafolket. Hans liv är inte vad det en gång varit, numera är han lärare men tidigare var han krigare…ja…krigare, jag låter ordet landa i mitt sinne…och det landar inte riktigt. Tänk att värderas av sina föräldrar för hur många människor du dödat, hur mycket boskap du stulit och hur många räder du utkämpat…nä krigare landar inte hos mig.

Daniel berättar om Toposafolket, hur han hatade dom, hur han slutade se dom som människor…jeg tycker mig känna igen det från andra delar av världen…jag gråter…jag tittar mig omkring…det är inte bara jag som gråter.

Före Daniel har vi lyssnat till Joseph och Moses, med liknande berättelser, med ärr från kulor i buk ben och bröstkorg…och ärr i själen…ärr vi inte kan se.

Dessa tre har en gemensam erfarenhet…nåt som också för oss till Sydsudan. Myndigheterna har bett oss om hjälp…ni som kyrka har ett budskap om fred och försoning…ett annat budskap än det vi har, säger dom.

Joseph berättar om hur han blir liggandes i skogen svårt skadad, skjuten i benet. I väntan på döden lovar han en gud han inte vet nåt om…om jag klarar mig ska jag tjäna dig.

Samma gäller Moses, som kallas mr Miujiza(betyder under). Att han står här idag är ett under…och att han förlåtit de som skjutit honom och stulit från honom…det är ett större under. Jag är övertygad om att Gud förlåtit mig…vad kan jag då annat göra än att förlåta mina fiender, säger han.

Mina skador i ansiktet känns ynkliga…finns knappt några ärr kvar…och inte en enda lite skråma i själen. Jag känner mig priviligierad.

Vad är värt att kämpa för? Fred och försoning…det är värt att kämpa för.

Kan Joseph, Moses och Daniel…så kan jag…och du.

Fred och försoning börjar här och nu…kämpa på…det är det värt.

Om man kunde väga upplevelser…

Vad är viktigt…eller vad är av vikt här i livet.

Min ambition med den här resan var mer än det jag lyckades…som jag skrev…man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag hade velat mer den här gången, men så blev det inte.

Vad är viktigt? Jag har funderat mycket på det…när man ligger i en säng nånstans och väntar på nåt…då finns det tid att tänka.

Ta vara på de tillfällena…livet springer ofta förbi utan att vi hinner tänka.

Nu sitter jag på en flygplats…igen…på väg från en värld till en annan.

Bilder far förbi från de senaste dagarna…sånt jag vill uppleva igen och sånt jag gärna slipper.

”man ångrar sällan det man gjort, men ofta det man inte gjort”

Ord sagda av nån klok människa. Jag känner igen mig i det.

Här sitter jag med två foton på en skomakarfamilj och en flicka. Det hanns inte riktigt med i Lokichoggio på vägen upp och jag tänkte att när jag åker hem ska jag leta rätt på dom…det blev ingen bilresa hem, och jag missade tillfället.

Vad har det för betydelse, du har väl inte lovat nåt? Kanske du tänker.

Men det handlar inte om det…svårt att förklara…men det finns tillfällen som berör…löften man ger sig själv…som bara inte får svikas…

Nu vet jag i alla fall att jag måste tillbaka…till skomakarn…till flickan…till Lotimor.

Det viktigaste är inte att vara bäst…utan att göra så gott man kan…sen får nån annan göra resten…glöm aldrig det.

Om man kunde väga upplevelser så hade jag fått betala för extravikt på flyget idag. Tack för att du läser…det är ganska många som gör det och det gläder mig. Tycker du det är läsvärt får du gärna dela till andra.

Nu går den här resan mot sitt slut.

Bye bye Africa – hope to see you soon.

MAF-Missionary Aviation Fellowship…

…tillhör flyget jag åker hem med. Jag tar fram kameran vid flygplatsen men lägger ner den igen… Kapoeta…fotoförbud…och en militärklädd kille med AK47 intill mig…så viktig är inte bilden.

Min reseförsäkring tar kostnaderna och nu vet jag också att flyget tar mig hela vägen till Nairobi.

Jag är glad men sorgsen…ja det går faktiskt att vara både och.

Glad för all hjälp jag fått för att lösa mina ”lagningar”…just nu känns det som plasic-padding, men jag hoppas på nåt bättre framåt kvällen. Undrar om dom känner igen mig i passkontrollen?

Sorgsen för att resan hemåt börjar alldeles för tidigt…det blir inget Lotimor…man vinner inte ett silver…man förlorar ett guld…

Dagens diet är Immodium, Morfin och vätskeersättning…planerat drickande gäller, det blir mer än tre timmar i flyg utan toalett.

Bosse Wallenberg stryker sitt möte i Lokichoggio på vägen ner till Nairobi…det sparar vi några timmar på…tack snälla Bosse.

På flygplatsen väntar en taxi som tar mig till sjukhuset.

Nästa morgon har jag lagade läppar och rengjorda sår…jag tar mig till några vänner på FPFK-Guest house.

Där får jag frukost som äts med god aptit trots att gör ont, spänner och drar på konstiga ställen.

Nu är det värsta över…nu kan jag bearbeta det som gnagt i mig de senaste timmarna…det känns orättvist…inte för att jag skadat mig…inte för att jag måste åka hem, eller kanske lite därför också…men det känns framför allt orättvist för att jag har det så bra jämfört med människor jag möter.

Säkerhetsvakterna på gästhuset frågar mig vad som hänt, jag berättar historien en gång till…dom beklagar och säger att dom ska be Gud ta hand om mig…och så frågar dom om det blir dyrt…jag säger att det betalar försäkringsbolaget…

Jag vet inte om jag ska säga det eller bara låta frågan bli obesvarad…känns både rätt o fel…försäkring, vad är det?…när man knappt har råd med maten.

Ja…livet är orättvist…hoppas jag på sikt kan bidra med i alla fall lite rättvisa…jag fäller en tår för fred och försoning i Sydsudan…

När allt var som stökigast i Kapoeta så fanns det människor till hands, inte bara de som kände mig ställde upp, utan även främlingar.

Jag ska försöka komma ihåg det…en annan gång är det min tur att hjälpa en främling…nån som är skäggig, blodig, nerspydd och luktar illa…

Gode gud…hjälp mig att inte gå förbi…

Vissa skador är värre…

Jag la mig vid 20-tiden med lite illamående. Känslan var samma som när jag svettats mycket, druckit mycket vatten men missat saltbalansen, att jag aldrig ska lära mig att kompensera för helheten, tänker jag.

Två tabletter vätskeersättning i en flaska vatten, jag sköljer ner blandningen och sen kommer John Blund…men inte så länge.

Vid 23-tiden vaknar jag med starkt illamående och paniken stiger när dörrlåset krånglar.

Jag måste ut, måste ut…yes, jag hann…sen kommer jag inte ihåg nåt mer förrän vår tolk Daniel tar mig i axeln och ropar ”Vipi, imetokea nini?” hur är det, vad har hänt?

Jag ligger framstupa med ansiktet nerpressat mot marken, försöker säga nåt, men tror inte att orden synkas rätt…det svider, känner grus och stenar skava på fel ställen i ansiktet…det gör ont på smalbenen som slagit mot betongtrappan…men orkar inte lyfta mig upp…orkar inget alls.

Det dröjer inte länge innan vår läkare Joakim dyker upp och efter en stund står många runt omkring och frågar om dom kan hjälpa till med nått. Jag känner tacksamhet och nån sorts glädje mitt bland spyor, blod och grus…jag är allt lite konstig ibland.

Nånstans i dimman känner jag hur stenflisor och jord pillas och grävs bort från mitt ansikte…redan då räknar jag ut att min resa inte går till Lotimor den här gången…den vänder hem från Kapoeta.

Satellittelefonen plockas fram, jag bekräftar för Bengt vad jag har för typ av försäkring sen rings ett antal samtal.

Några har fixat ut ett par madrasser på marken nära toaletten. Här är det svalare och nära om magen bråkar igen.

Mina ben bär mig inte så toabesöken blir svåra när det bara är ett hål i golvet…Linus o Bengt fixar en toalettstol åt mig…jag känner mig tacksam…

Knappt två timmar senare är rengöring och omplåstring klar och John Blund visar sig för andra gången den här natten…nu i sällskap av fullmånen på himlen och Linus i sängen bredvid…tack alla för hjälpen…både i himlen och på jorden…

…men resan slutar inte så här…mer om det imorgon.

Många lagningar blir det…

För att en sån här resa ska funka så krävs det en väldigt bred kompetens och därför är det bra när vi är ett gäng.

Dit vi åker är det brist på det mesta, att man dessutom inte har kompetens att serva sina fordon, gör saker ännu mer utmanande.

Linus har tillsammans med Moro och några till tillbringat många timmar med stötdämparbyten, reparation av bromsar och annat som hängt löst på bilarna vi lånat.

När man byter en stötdämpare och den faller isär i två delar…då kan man nog räkna med att den gjort sitt.

På en av bilarna tog bromsen väldigt snett…ibland är det tydligt vad som är problemet…bromsklossbyte i senaste laget.

AC:n rasslade väldigt konstigt på en av bilarna. Vi närmare kontroll visade det sig att en rejäl bunt med sudansedlar hade lagt sig på utblåset som ligger bakom handskfacket….undrar vem som förgäves letar efter pengarna som oförklarligt försvunnit…?

Allt sånt här tar förstås tid…det kommer utöver mat, medicin, vatten, däck, bränsle, entry permit, visum, valutaväxling och allt annat som normalt finns i en sån här reseplanering.

Det konstiga är att det stör mig inte…jag är nog inte riktigt riktig…

Fred och försoning…

Kapoeta är en delstatshuvudstad i sydöstra Sydsudan. Här råder fotoförbud…vet inte varför…men därför har jag inga bilder på stan.

En intressant dag har nått sitt slut. En dag som präglats av samtal kring fred och försoning i en region som kämpat under många år.

Vi har mötts ett antal kyrkor och biståndsorganisationer från Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien o Sydsudan. Tanken är att vi ska ta fram en långsiktig strategi med arbetet här.

Behoven är oändliga och det är svårt att veta var vi ska börja och därför är det viktigt att försöka göra allt rätt och i rätt ordning.

Jag är innerligt tacksam att få vara en del av detta. Ser fram emot en dag till och sedan en resa in till Lotimor.

Mår inte jättebra, kan vara maten, eller värmen. 34 grader i sovrummet på natten tar styggt på orken när man inte är van.

Nu ska jag i alla fall göra ett försök att träffa John Blund….eller har han kanske flytt värmen..?

Vart är vi egentligen på väg?

Imorgon åker vi in i Sydsudan och då räknar inte med att vi har nåt mobilnät. Det innebär att det här förmodligen är sista inlägget på ett tag.

Vart är vi på väg? En På Spåret-fråga som en kväll som den här är fullt befogad. Det självklara svaret är förstås sällan det rätta…frågan har gnagt i min hjärna ett tag och poppat upp mellan tankningar, packning av bilar och byten av däck.

Vart är vi egentligen på väg?

Idag har vi besökt den verksamhet som Kea och Birgitta Arnlund startade här i Lokichoggio för ett antal år sedan. Det har betytt mycket för många och hos en del har livet fått ett positivt innehåll genom dom.

Vår resa till SydSudan är bara påbörjad. Imorgon passerar vi gränsen till ett av världens yngsta länder…som kämpar med inre stridigheter.

Kan vi hjälpa människorna i Kapoeta stat att på nåt vis hamna på en fredsväg? Kan vår närvaro bli en positiv förändring på nåt vis? Hur gör vi för att bygga fred och försoning på deras villkor?

Bilen är fullpackad och vi är väl förberedda men…jag känner mig väldigt liten…hoppas…att kanske några människor om fem år kan se tillbaka med glädje och tacksamhet…inte för att vi kom, men för att dom upptäckt att fiendskap och hat inte övervinns med hat…utan med kärlek.

Vart är vi på väg?

Bara Gud vet…godnatt från ett 32 gradigt Lokichoggio.

Lodwar – Lokichoggio

Det är som hemma i Sverige…varmare inne än ute, var Patriks första ord när vi möttes i morse. 25 grader ute och 32 i rummet.

Efter frukosten var vi på gudstjänst medan vi väntade på att ett flyg skulle landa med ytterligare en teammedlem. Nu börjar bilarna bli fulla…och ändå återstår en massa prylar, mat, reservdelar och annat som ska med på den fortsatta resan.

Vägarna framöver blir tuffa och för att skona bilarna sänker vi trycket i däcken, skillnaden är otrolig.

Att bilarna tar stryk fick vi uppleva på ett speciellt sätt när en av dom tappade framstötfångaren. Tur i oturen att den lossnade under låg hastighet.

Nu är vi i Lokichoggio och vilar ut några timmar. Imorgon börjar de sista förberedelserna inför gränsövergången.

Vi lär inte frysa då heller…

…en kväll till som jag somnar tacksam….den där kofångaren jag kunnat ställa till det rejält…gonatt.

Nu dag, nya utmaningar

Jag vet inte vad det är, men jag tycker det är helt ok att vakna kl 4 när en lång resa ligger framför.

Vi blev klara i hyfsad tid igår och efter lite kvällsmat blev det tidig nattning. Det enda som störde mig genom natten var myggorna runt mitt huvud.

Dagens etapp har gått från miljonstad via grönskande områden och vidare till karga, torra platser.

Från asfalt till dålig asfalt och vidare till grusvägar.

Det har blivit varmare och jag är tacksam att AC:n funkar i bilen. Bäst att spara på krafterna när det går. Om nån dag lär inte bilens kyla räcka till.

Nu är vi i Lodwar. 53 mil på asfalt och 17 mil på grusväg, allt på 17 timmar inklusive pauser.

Bilarna har haft en slitig dag.

Inga punkteringar, inga fortkörningsböter, inga olyckor och alla mår bra.

Pastorn i pingstkyrkan här i Lodwar välkomnade oss och bad en bön där han tackade Gud för att allt gått bra. När man reser i den här delen av världen är man tacksam för en sån här dag…det finns mycket som kunde gått snett…

Kvällen avslutas med mat på Hotel Afrikana, för Lotta blev det Ugali och fisk.

Över 35 grader i sovrummet nu 22:40…det dröjer nog innan John Blund hälsar på…

Opibus…say no more

Efter mycket kryssande och letande hittade vi dit, jag och taxikillen. Ett stort magasin med anspråkslös fasad och skräpiga omgivningar.

Det är ett tag sedan jag såg prototypen…jag har sett fram emot att få se en ”riktig” körbar Land Cruiser driven med bara elmotor.

Nu finns hela gänget bakom företaget här i Nairobi, med siktet inställt på Safarilodger i nationalparkerna i Östafrika med början i Kenya.

En bil beräknas leveransklar inom kort och ett team är fullt upptagna med att göra alla konverteringar som ska till. Flera andra bilar står på kö, även Land Rover.

Att testköra utanför verkstaden var en märklig upplevelse. Tyst från motorrummet, lite skrammel från länkarmar som inte vill vara med på det ojämna underlaget, men framför allt människors frågande leenden och roliga kommentarer.

En elbil är ovanlig i Kenya…en eldriven Land Cruiser är ovanlig…i hela världen.

Ser fram emot att hälsa på er igen och följa utvecklingen.

I nästa nummer av Dagens Industri weekend kan du läsa mer om dom.

Nairobi är sig likt

05:50 landar KQ 031 på Jomo Kenyatta International AirPort. Det var länge sen jag sov så dåligt.

Hade tänkt ta mig en tupplur när jag kom fram men det hanns aldrig med.

Mina väskor var också nåt som inte heller hanns med…dom blev kvar i Amsterdam i natt och inte förrän fram på kvällen dök dom upp…alltihop, mer eller mindre helt.

Dagen hann fyllas med bilfixande annat planeringsarbete. Nya däck och hjulinställning på en verkstad runt hörnet…

Verkstadsägaren blev så glad att han skickade med lite bonusprylar

Vad sägs om åretrunt spolarvätska? Gillar att vi fick den efter att vi berättat vart vi var på väg…Sydsudan drygt 40 plusgrader är utlovat…men man vet ju aldrig, det kanske blir nattfrost…

Där nånstans somnade jag igår kväll.

Nu sitter jag här…igen

På en flygplats på väg från en plats till en annan. Cityhopper heter flyget…jag känner mig mer som en continenthopper.

Har jag fått med mig allt? Den frågan har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna.

Uppenbarligen pass och biljetter eftersom jag kommit så här långt, men allt annat då?

2×23 kg är lätt att fylla när man inte bara ska på semester och jag har fått öva mig i konsten att ta med rätt ”bra att ha” saker.

Jag är så tacksam för alla ni som på olika sätt kommer ihåg mig, alla kramar, ryggdunkar och ni som skickat pengar. Tack Kraftstaden i Trollhättan, min arbetsgivare, för att ni släpper iväg mig så här.

Jag lovar att jag ska se till att göra bästa möjliga nytta…hur den nu ska gå…jag ska försöka i alla fall.

Att åka till Sydsudan är än så länge ganska ovant för mig…vilka oväntade möten står jag inför den här gången?

Igår skrev jag ut ett par foton…en flicka i Lokichoggio…vet inte om jag kommer att träffa henne…men om jag gör det vill jag vara beredd.

Samma gäller skomakaren och hans familj.

På livets långa väg kan det vara riskfyllt att låta sig beröras…det är beroendeframkallande och får oss att göra val som påverkar…

”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder”

En uppmaning hämtat från en annan tid i en annan kultur, men jag förstår innebörden…eller vill förstå.

Ingen taktisk snyfthistoria, ingen kalkylerande rapport, inga inställsamma leenden…bara ärligt medlidande och en önskan om att få vara till nytta för nån, att få hjälpa nån att hitta en bättre väg…

…om så bara en enda människa får det bättre…så har inte den här resan varit förgäves…livets resa…

Oavsett om slutdestinationen är Kapoeta, Amsterdam eller Trollhättan.

Ny lyfter vi snart…

South Sudan…here we come!

Hur ska jag få med allt..?

Söndag kväll…det innebär två kvällar till i Sverige. Känns overkligt på nåt vis.

Nån frågade mig vad jag tar med in till Sydsudan.

Jag svarade…kärlek…och så det som efterfrågas av de jag möter.

Sen är det ju en hel del annat…gaffatape, kompressorslang, verktyg, pannlampor, batterier, lite mer kläder än ett par kalsonger…och så mat…och en massa bra att ha grejer.

Jag konstaterar att det är svårt att klara sig på 2×23 kg och beslutar mig för att köpa en rejäl plastlåda istället för en av resväskorna. Den är både lättare o bättre att packa i.

Sen får jag inte glömma husapoteket som ser lite annorlunda ut än vad jag normalt har hemma.

Det är då jag blir påmind om hur orättvist livet kan vara. I april i fjol träffade jag en familj i norra Kent som visade mig sitt hem. Vi tog en bild framför deras hus och framför allt de ägde…nästan inga prylar, nåja det kan man till viss del vara utan…men inga mediciner…inte ens några ynkliga alvedon.

Jag hoppas att det här resan gör världen lite mer rättvis…i alla fall för någon…i alla fall i Lotimor.

Jag fick en fråga om hur man kan bidra.

Skicka pengar till bankgiro 5101-1443 och märk med Sydsudan. Det är Pingstkyrkan i Trollhättan som tar emot pengarna och ser till att dom hamnar rätt.

Tio månader sen sist…

Jag känner det i magen…det gör jag alltid när det närmar sig.

Jag är på nåt sätt programmerad och min kropp blir sådär hälsosamt, skönt, men ändå obehagligt nervös.

Det är svårt att riktigt beskriva känslan av en viktig resa som närmar sig.

Det är tio månader sedan sist och jag börjar inse att det inte gått många dagar utan att jag tänkt tillbaka…reflekterat…och jämfört.

Min förälskelse har bytts till riktig kärlek…nej Ulrika, min fru är inte bortglömd, henne älskar jag lika mycket som alltid…den här gången handlar det om ett land…eller kanske snarare om ett folk.

Det är inte så romantiskt och ger inte några stora rubriker…men…nåt helt annorlunda.

Yepp…jag ser fram emot att få möta ett gäng anspråkslösa människor som ganska få i väst känner till.

En liten ort som inte syns på kartan…en plats dit inga mobiltelefonsignaler når…

På onsdag bär det iväg…följ med mig på resan här på bloggen. Jag uppdaterar så gott det går.

Lotimor-Sydsudan…here we come!

Globaliseringen – eller om att curla på distans

Igår satt jag på tåget från Göteborg till Stockholm. Lyssnade på 80-tals hits…joo…så gammal är jag.

Resan började tidigt med en sväng via Landvetter. Vår dotter Olivia ska vara i Tanzania i fyra månader. Hon har varit nere tidigare men aldrig utan oss föräldrar och som förälder är det bara att erkänna… curlingföräldrar är vi allihopa…mer eller mindre, det blir tydligt en sån här dag.

När vi lämnar Olivia och hennes reskompis Moa lovar jag att inte stänga av telefon. Ring närsomhelst…jag svarar… Vid halv tre på natten vaknar jag av ett surr från min messenger…dåligt wi-fi på flygplatsen i Dar es salaam…inget ljud, bara text. Lite resonemang fram och tillbaka om hur lång tid det tar att få visum slutar med detta.

Konsten att vänta har jag övat på i många år och nu är det Olivias tur.

Några timmar tidigare satt jag på tåget….du vet dom där 80-tals låtarna…musiken bladas med utrop om stopp i Skövde, bistron är öppen, nåt telefonsamtal och så slumrar jag till lite. Hon som sitter bredvid mig läser en tysk bok och mitt emot mig sitter…ingen.

Ett glasögonfodral och en kaffetermos är mitt sällskap…och så Sting förstås, som sjunger på sitt speciella lite vemodiga sätt. Det passar in en sån här dag…

Every breath you take, Every move you make
Every bond you break, Every step you take
I’ll be watching you

Som förälder är jag alltid en nybörjare…det finns alltid nåt nytt att lära sig. Ingen vet vad man ger sig in i när man får barn…på nåt sätt är alla tider i livet fulla av”Every single day

Every single day, Every word you say
Every game you play, Every night you stay
I’ll be watching you

Det låter som en kärleksförklaring men enligt Wikipedia handlar sången om övervakning…eller är det både och?

Nån gång växer barnen upp…även om det alltid är våra barn…nån dag måste vi släppa taget. Jag tänker på hur jag ska kunna tillåta mig att inte curla så mycket…men jag vill ju liksom att det ska bli bra…

—–

Det blir söndag morgon och jag ska göra det jag kommit hit för. Biskopen för Free Pentecostal Church in Tanzania är på besök och behöver tolkhjälp.

Huvudtesen är en visionär uppmaning för de som kommit till Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan

”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet

För att ge plats åt nåt nytt behöver vi våga släppa det som varit…även om det innebär att släppa något som varit fint och positivt.

Orden går direkt till mitt hjärta…det blir svårt att hålla tolkrösten stadig.

Oh can’t you see

You belong to me

My poor heart aches

With every step you take

Får jag blanda ett citat från Bibeln med några strofer från en Stinglåt?

Vet du vad…det är precis vad livet handlar om…en salig röra…full av utmaningar, avslut och uppstarter.

Vad ska jag lämna bakom mig? Vad behöver jag glömma?

Olivia…tack för att du sträcker dig mot nåt nytt…nåt som med all sannolikhet kommer att betyda mycket i ditt och andras liv.

Ikväll somnar jag tacksam…

Men ljudet på telefonen får vara på…hon kanske ringer…nej just ja…curla inte så mycket…

Zzzzz

En liten nyårsönskning…

Jag sitter på en trevlig inglasad altan i Kalmar…tillsammans med trevliga vänner. Några år samtidigt i Tanzania har lämnat avtryck i våra liv och samtalen färgas ofta av våra gemensamma erfarenheter.

Nån ställer en fråga om vad som varit den bästa upplevelsen under året som går mott sitt slut.

Jag vet direkt mitt svar…skrev den 30 september om att ”Ett liv är så kort”…om du orkar får du gärna ta en titt på det.

Att min fru sprungit Sylvesterloppet i Kalmar idag är ytterligare ett bevis på det. Jag är tacksam att ha fått dela livet med henne ett år till.

52 veckor har gått…365 dagar eller nästan 8760 timmar…

52 veckor av glädje, sorg, saknad, kära återseenden, besvarade frågor och några som fortfarande väntar på svar.

52 veckor som har en eftersmak av tacksamhet.

52 länder…jag bläddrar igenom rapporter på min blogg och kan konstatera att på så många platser har nån läst mina tankar…ja du förstår…de tankar jag delat på bloggen.

52 veckor och 52 länder…har det varit till nån nytta? Jag hoppas att du i alla fall fått lite tröst…du har i alla fall gett mig något när du delat mina reflektioner.

Nyårslöfte? Nej inga seriösa för mig…det blir nog snarare nyårsönskningar.

Jag känner mig tacksam och lyckligt lottad i en värld som inte alltid är så rättvis.

Min nyårsönskan är att få vara med och göra världen något mer rättvis för någon…

Att jag under året ska byta ut några ”likes” på Facebook mot riktiga besök…

Att jag vågar byta ut bilder på nyårsraketer mot verkliga möten med några som behöver det.

Gott nytt år!

Några tankar från en fåtölj i Trollhättan…

Julafton och stillheten sänker sig i vardagsrummet. Någon snarkar i soffan, en annan surfar på telefonen och resten tittar på gamla avsnitt av SVT:s julkalender.

Mina barn har vuxit upp och den överspända förväntan inför tomtens besök är ett minne blott. Jag vet inte om jag saknar det eller om det är skönt att julafton blivit lugnare…en kväll där alla kan sköta sig själv, ingen behöver nattas…och antalet julklappar blivit begränsat.

Jag och min bil – julen 1969

I lugnet har jag i alla fall tid att tänka lite mer…att fundera över det som finns bortom glittrande skyltfönster, uttjatade jullåtar och internethandlare julklappar.

Jag gillar julen men…den är så mycket mer än julklappar och tomten…egentligen.

Jag hoppas är att vi alla tar oss tid till att fundera över vad den egentligen handlar om…vad som är det viktiga med Julen…

Oavsett vad du och jag tror på så handlar Julen om nåt viktigt…nåt som jag önskar få vara en del av…en kärlekshandling till mänskligheten.

”Detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.”

Ett citat som skrevs för flera tusen år sedan…långt innan Julen började firas.

Allvis härskare – en som inte skyller på andra, en som lyssnar…även på den som är annorlunda.

Gudomlig hjälte – svårt att förstå, lite som The Monikerlåten”bring the holy in me”…nåt som är mycket mer och mycket bättre än det jag nånsin kommer att vara.

Evig fader – trygghet, nån som finns där när andra har fullt upp med annat.

Fridsfurste – ingen despot, ingen diktator, en furste som går före och offrar sig för mig…som är gränslös i sin kärlek.

Det är vad Julen handlar om…egentligen.

Med en önskan om att mitt liv ska få vara en God Jul även övriga dagar.

Dennis

Ibland gör det ont…

Det är söndag kväll och jag ligger i sängen…väntar på att sömnen ska infinna sig.

Jag sov ovanligt länge imorse så nu är hjärnan inställd på…typ eftermiddag. Mitt beteende får jag äta upp, tänker jag när sömnen lyser med sin frånvaro. Det är bara att konstatera att numera på nåt vis får lida på grund av vad jag gör…och inte gör.

Jag har ont på många ställen. Bytte generatorrem och spännare på vår Audi A6:a igår. Av nån anledning är modernare bilar förfärligt trånga och svårmekade. Sedan la jag några timmar på att slipa på min Volvo PV som ska bli klar nån gång.

Det gör ont i muskler, knogar, leder och även där jag trodde det bara var övervikt…

Jag känner att jag har gjort nåt…det gör ont på ett skönt sätt.

Jag surfar på telefonen…det är vad jag gör i väntan på John Blund.

Det ena inlägget avlöser det andra, vissa bra, vissa dåliga, vissa intressanta och några förfärliga…

Det är länkar hit och dit, bästa tipsen för allt…överallt.

Jag försöker analysera mig själv och mitt sätt att konsumera information…och desinformation. Är jag källkritisk, är jag selektiv, eller läser jag även det som inte späder på mina egna fördomar…det som bekräftar att jag vet allt?

——-

Vissa saker jag läst genom åren håller liksom en högre kvalité, innehåller en sanning…ofta i sin enkelhet.

”Det hjärtat är fullt av, det talar munnen”

Orden gör lite ont, det är så enkelt…så sant…men så svårt att inse när jag fortsätter min resa på nätet.

Jag tänker på det jag sagt men ångrat.

Jag tänker på det jag ångrat att jag inte sagt.

Jag tänker på dom tillfällen när jag valt att säga sånt som varit till hjälp och glädje för människor jag mött.

-Det hjärtat är fullt av…förlåt om jag misslyckas ibland.

-Det hjärtat är fullt av…du vet väl om att du är värdefull?

-Det hjärtat är fullt av…ska vi lova varandra att fylla på med rätt innehåll?

Det är värt ett försök…

Nu vill John Blund vara med…gonatt!

Om ensamhet, längtan…och tacksamhet.

Det är alltid en balansgång mellan att vara personlig och att vara privat när något ska läsas av andra…hoppas detta är ok.

——————–

Jag tar promenad en fredag kväll i Västerås i folkvimlet. Ensam…mitt bland en massa folk.

Människor går och skrattar, håller varann i hand…det är då ensamheten känns som störst…jag tror att vi alla haft den känslan nån gång.

Mina steg tar mig längs Stora Gatan… Mark Knopflers typiska gitarrsolon ekar sorgset i mina lurar…Sibyllas kebabtalltik med plastbestick duger för mig ikväll…jag är hungrig men har ingen matlust.

Lurarna får ligga på bordet medan jag pillar i mig maten ”Det är för oss som solen går upp”…Ted Gärdestads röst sjunger ut orden i restauranghögtalarna och fyller på min ensamhet.

Jag är en sån människa som oftast inte trivs med att vara ensam och den här kvällen är inget undantag.

Maten är svald och min promenad fortsätter, förbi ett erbjudande som attraherar flera sinnen.

En kinarestaurang, en kyrka och en godisaffär…ikväll väljer jag tre hekto godis som ger mig sällskap och tröst på hotellrummet.

——–

Det är då jag fylls av tacksamhet…en tacksamhet som sträcker sig mer än 30 år bakåt i tiden…som sträcker sig ut till den som står ut med mig.

…hon som kan titta ner i godispåsen och konstatera att det saknas en del av mina favoriter.

…hon som försöker stå ut med mina snarkningar…

…hon som vet mina svagheter.

…och så barnen…

Jag känner mig ensam…men somnar tacksam.

——-

Det blir ny dag…en dag med många gamla och nya vänner…mest nya. Det som förenar oss idag är en önskan att få vara till glädje och hjälp för den som är fattig, utsatt…och ensam. Fika o lunch blandas med strategier, PowerPoints och visioner och jag känner mig glad. Framåt kvällen startar jag bilen och knappar in Trollhättan på navigatorn.

Tänk att det finns nån som väntar på mig…tänker jag medan hjulen trummar mot den blöta asfalten på väg hem från Västerås.

Jag känner mig tacksam…över att inte vara ensam…och över att kunna hjälpa iallafall nån som är…ensam.

De viktigaste stegen…

…tar du inte med dina fötter.

Orden kommer från kvällens talare Andreas Nielsen. Det gnager inom mig.

De viktigaste stegen…jag låter orden sjunka ner…

I en buss med 47 andra på väg hem från en ledarutvecklingsdag i Jönköping. Själv har jag varit fokuserad på seminariet jag själv skulle hålla och inte förrän på kvällssamlingen kunde jag lyssna ordentligt. De viktigaste stegen…

…jag tänker också på ett samhälle där mycket handlar om mig, mitt…ett samhälle där den som inte passar in i mallen får svårare att ta nya steg.

…jag tänker på stängda gränser, utvisningsbeslut och tårar.

Och jag tänker att det vill jag inte vara en del av.

De viktigaste stegen tar du inte med dina fötter, inte ens dom som förde mig till en avlägsen plats i Sydsudan.

Och så jag tänker på mina vänner i Sydsudan.

Ja…vad är mina viktigaste steg? Är dom stapplande, förvirrade, tveksamma eller kanske tydliga och beslutsamma?

????

De viktigaste stegen tar jag inte med mina fötter…dom tar jag i mitt hjärta, steg som ingen annan ser…

Då vet jag mitt hjärtas steg…och jag vet vem jag följer.

Vet du vilka steg ditt hjärta tar?