Neej, nu vräker regnet ner! Inte nu…vi missar flyget om vägen blir okörbar, tänker jag.

Jag ligger och svettas i ett gästrum på Mchukwi sjukhus. Vi kom hit igår kväll och om några timmar ska vi ta oss vidare till storstaden.

Den ordinarie vägen är avstängd, två broar bortspolade efter senaste regnet, så igår fick vi ta en omväg över diken, bland buskage, cashewnötsodlingar, majsåkrar och skolgårdar för att till sist hamna på vanliga vägen igen.

Ensamma hade vi haft svårt att hitta, men vi fick hjälpa av mina barndomsvänner Adonia som stod och väntade på oss i Kibiti.

Börjar det regna igen så går det inte att komma ut den här vägen heller, sa han, när vi igår röjde undan buskar längs den lilla vägen.

Och nu regnar det…! Jag känner hur paniken obevekligt kryper in under huden…

Igår kväll fick vi en rundtur på sjukhuset som är det enda med hyfsad kompetens och kapacitet längs en 40-50 mils kuststräcka söder om Dar es Salaam.

Förundran, ilska över orättvisor och glädje över de som får hjälp, fyller våra tankar när vi hör berättelser från personalen. Ett sånt här besök skulle alla behöva få göra, tänker jag. Det ger lite perspektiv på livet…och döden.

På kvällen har Roland o Carin Boij ordnat med middag och bjudit in alla mina närmaste vänner.

Att åka in hit var för mig själv en bra idé…vila för själen. Efter maten tar jag och Adonia en promenad i den varma natten, det finns mycket att prata om, livet, utmaningar, framtiden…ja det mesta. Vi vet båda att i morgon bitti skiljs vi åt igen. Jag kämpar mot tårarna när vi sitter i mörkret på en trädstam o pratar. Såna här dagar blir det så påtagligt hur mycket jag saknar den här delen av världen.

Men nu regnar det…jag hör smattret mot plåttaket och tänker att i värsta fall får vi försöka ta oss över de svåraste ställena till fots och sedan hitta nån som kan ta oss till flyget.

Mina tankar går mot alternativa utvägar och jag tänker att det är ändå drygt ett dygn kvar tills flyget lyfter så det borde gå, även om det blir tight.

Klockan är fem på morgonen när jag väcks av imamen som ropar ut sin morgonbön från mosken intill. Jag vaknar svettig men lättad, bruset jag hört är fläkten på väggen och regnet var bara en otäck dröm.

Jag ligger och funderar en stund och kan erkänna för mig själv. På livets resa dyker det ibland upp mardrömmar, händelser som fyller mig med bävan, men ofta är rädslan för konsekvenserna större än verkligheten.

Tänk på det, säger jag till mig själv…och till dig. När det värsta är över kan vi se tillbaka och konstatera att vägen fanns där ändå…kanske lite snårig och oröjd…men framkomlig…

Det blir nog en bra resa idag…trots att jag ännu inte ser vägen.