På väg mot Lotimor

Det regnar…

Good morning Kapoeta

…och det är skönt, temperaturen sjunker några grader men jag blir lite orolig.

Om regnet vräker ner så får vi problem längs vägen.

Klockan är 6:45 och vi skulle åkt för en stund sedan men chauffören hade missat köpa lagningsgrejer för punktering så nu försöker han hitta nån som vaknat och kan sälja till oss.

Vi kommer till sist iväg ett par timmar för sent.

Regn uppe i bergen ger översvämning

När vi kört en halvtimme kommer vi till en översvämmad flod. Någon timme senare har vattnet sjunkit så pass att vi kan ta oss över.

Slowly slowly…det är så vi tar oss fram.

Jag konstaterar än en gång att den här resan har varit full av oförutsedda händelser. Väntan på diesel, trasiga lastbilar, översvämmade floder och annat har tärt på tålamodet.

Egentligen har jag massor med tid till eftertanke men det är som att hjärnan är helt tom.

Klockan är 20:46 och fullmånen gör att jag knappt behöver ficklampa.

Mitt ”hotellrum”

Vi är nu i Nachorokopele, jasså där tänker du…eller…? Jag har frågat hur många gånger som helst hur det stavas men är inte helt säker på att jag fått till det.

Lastbilen med vårt byggmaterial är också här…den har gått sönder. Inatt kommer fjärde lastbilen…säger dom …och vi hoppas den håller hela vägen till Lotimor.

Vi kom hit strax innan mörkret och bor på ett enkelt hotell. Vi kan inte köra på natten då vägen är för dålig för det så det fick bli stopp här.

Bara månen ser på…fridfullt.

Sitter utanför mitt hotellrum, lyssnar till syrsor, hundar, barn som leker och vuxna som samtalar. Ingen trafik, ingen el, bara en solcellslampa och så månen på en stjärnklar himmel. Jag tittar upp, inget ströljus från nån stad. Det är obeskrivbart vackert, fridfullt. Alla våra moderniteter i väst har gjort att möjligheten till den här typen av upplevelse nästan helt gått förlorad.

En av våra land cruisers har trasig fyrhjulsdrift…en fastkörning idag och ganska många lerhål gör att jag inte är sugen på att bara ha den bilen på hemvägen.

David har pratat med Beatrice via satellittelefon och nu vet alla var vi är.

Trots allt strul så är det ändå den sydsudanesiska natten som fångar min uppmärksamhet.

Fridfullt, tacksam och svettig somnar jag inatt.

Vi kunde ha det mycket sämre…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.