Det vibrerar lite, skakar i stolen…jag känner trycket mot ryggstödet…det slår lock för öronen och så plingar det till.
Vi lyfter från Bromma flygplats på väg mot Umeå…mina tankar flyger också…men inte mot Umeå.
För mer än 25 år sedan bodde jag och min fru i Bromma, eller rättare sagt Åkeshov…jag kan ana vår lägenhet långt där nere…Då hade vi bara varandra att ta hand om…det är annorlunda nu…
Vår dotter har nyss flyttat hemifrån…åren går märkligt fort…nu är det hennes tur att pröva sina vingar…en krok i badrummet saknar handduk…nåt fattas.
Jag gläds med henne…men samtidigt gör det lite ont…vad har jag gjort rätt och vad blev fel de år vi haft tillsammans? Vad borde jag gjort annorlunda…curlade jag för lite eller för mycket? Frågor som förmodligen alla föräldrar får kämpa med…förr eller senare.
Vi försvinner in bland molnen och jag läser skylten på stolen framför mig…det finns inga säkerhetsbälten i världen som han lugna mig helt…när barnen prövar sina vingar…mina barn är alltid mina barn…även när dom blir vuxna.
——
Ett dygn senare sitter jag i ett kök nånstans i Umeå och vill inte gå hem…jag upplever något som jag inte varit med om på länge, länge… jag vill bara vara kvar…jag vill undvika uppbrottet…du vet den där känslan av påtvingad tomhet, av saknad som inte går att ersätta…av att skiljas från nån som står en riktigt nära.
Under några år av min högstadietid var Roland o Birgitta mina reservföräldrar på internatskolan i Tanzania…husmor och husfar kallades dom…Senast vi sågs var 1986…då var jag lika gammal som mina barn är nu och det är nog först idag som jag inser vilken stor uppgift dom fyllt i mitt liv…och i mina internatkompisars liv…
Jag kramar om Birgitta och vi står länge…länge och gråter i varandras armar…det är 33 års saknad som plötsligt väcks till liv…vissa band brister aldrig.
Hon visar mig nåt jag skrev till avsked i början av 80-talet…
…och så ett foto på nån som visst är jag…och så berättar hon saker jag kommer ihåg…och saker jag glömt…nej, jag vill inte gå…vill bara lyssna, o lyssna och gråta en stund…det gör så gott för själen.
Mina 52 år till trots så är jag ändå ett barn när jag sitter här hos Roland o Birgitta…tack för det ni betytt i mitt liv… utan er hade hade livet varit mycket fattigare…
Tack vare bland annat er kunde mina föräldrar jobba i Tanzania…idag jobbar jag sida vid sida med de som mina föräldrar fick hjälpa…nu försöker vi hjälpa andra…ett litet försök att ge vidare av allt det goda vi fått.
SWISH 070-3334781 Märk med ”vattenbrunn”
Sydsudan behöver mycket omsorg…en vattenbrunn i ett land där bland annat vattnet är en stridsfråga…alltid kan det bygga lite fred…det är därför jag fortfarande samlar in pengar till brunnen.
Jag lovar att pengarna hamnar rätt…det blir till en brunn i Sydsudan.
En brunn i Sydsudan…det är ett säkerhetsbälte det med…lite som Roland och Gittan…fast för nån annan.
Tack för det du ger!
