Året var 1997 och vi bodde i Tanzania. Framåt jul fick vi besök från Mellerud och vi reste tillsammans med våra gäster hela vägen från kusten och in till Itanana i centrala delen av landet.

El Niño….det var väl så väderfenomenet hette. För en del ett fenomen och för andra skillnaden mellan liv och död.

Jag glömmer aldrig kommentarerna i bilen när vi harvar oss igenom lerhål efter lerhål, med pappas snökedjor på bakdäcken och lika mycket lera på bilen, i bilen som under bilen.

Det ljusnar nog där framme…kommentaren var fylld av förhoppning och hela tiden försökte vi se solen bakom molnen, asfalten bortom leran, hoppet bortanför förtvivlan.

Mikael kavlar upp sina gymnastikshorts för att inte bli blöt, när han letar ett spår att följa på vägen. Vi stannar, letar nya vägar, kör fast, ber om hjälp, är hungriga men hinner inte äta.

Strax innan skymningen stannar vi och lagar mat i en övergiven container…och tänker…det spricker nog snart upp.

Det här var en av mina mer utmanande resor genom Tanzania, en resa jag ibland kommer tillbaka till.

Vi lär oss mycket längs vägen…lärdomar som senare kan vara till hjälp. Erfarenheter som gör oss modigare, mer pålitliga…och faktiskt…mer hoppfulla.

——

Härom kvällen gjorde jag något jag sällan gör…kollade på en hel fotbollsmatch på TV. En i sällskapet vid TV:n sa ”jag skulle aldrig sitta så här om det inte vore för det trevliga sällskapets skull”. Jag höll med och håller med.

Vi behöver alla trevligt sällskap för att tillsammans kunna säga ”visst ljusnar det där framme?”

Tack – jag vet att när mörkret kommer finns det alltid hopp, en framtid, ett ljus…