Jag la mig vid 20-tiden med lite illamående. Känslan var samma som när jag svettats mycket, druckit mycket vatten men missat saltbalansen, att jag aldrig ska lära mig att kompensera för helheten, tänker jag.

Två tabletter vätskeersättning i en flaska vatten, jag sköljer ner blandningen och sen kommer John Blund…men inte så länge.

Vid 23-tiden vaknar jag med starkt illamående och paniken stiger när dörrlåset krånglar.

Jag måste ut, måste ut…yes, jag hann…sen kommer jag inte ihåg nåt mer förrän vår tolk Daniel tar mig i axeln och ropar ”Vipi, imetokea nini?” hur är det, vad har hänt?

Jag ligger framstupa med ansiktet nerpressat mot marken, försöker säga nåt, men tror inte att orden synkas rätt…det svider, känner grus och stenar skava på fel ställen i ansiktet…det gör ont på smalbenen som slagit mot betongtrappan…men orkar inte lyfta mig upp…orkar inget alls.

Det dröjer inte länge innan vår läkare Joakim dyker upp och efter en stund står många runt omkring och frågar om dom kan hjälpa till med nått. Jag känner tacksamhet och nån sorts glädje mitt bland spyor, blod och grus…jag är allt lite konstig ibland.

Nånstans i dimman känner jag hur stenflisor och jord pillas och grävs bort från mitt ansikte…redan då räknar jag ut att min resa inte går till Lotimor den här gången…den vänder hem från Kapoeta.

Satellittelefonen plockas fram, jag bekräftar för Bengt vad jag har för typ av försäkring sen rings ett antal samtal.

Några har fixat ut ett par madrasser på marken nära toaletten. Här är det svalare och nära om magen bråkar igen.

Mina ben bär mig inte så toabesöken blir svåra när det bara är ett hål i golvet…Linus o Bengt fixar en toalettstol åt mig…jag känner mig tacksam…

Knappt två timmar senare är rengöring och omplåstring klar och John Blund visar sig för andra gången den här natten…nu i sällskap av fullmånen på himlen och Linus i sängen bredvid…tack alla för hjälpen…både i himlen och på jorden…

…men resan slutar inte så här…mer om det imorgon.