…tillhör flyget jag åker hem med. Jag tar fram kameran vid flygplatsen men lägger ner den igen… Kapoeta…fotoförbud…och en militärklädd kille med AK47 intill mig…så viktig är inte bilden.

Min reseförsäkring tar kostnaderna och nu vet jag också att flyget tar mig hela vägen till Nairobi.

Jag är glad men sorgsen…ja det går faktiskt att vara både och.

Glad för all hjälp jag fått för att lösa mina ”lagningar”…just nu känns det som plasic-padding, men jag hoppas på nåt bättre framåt kvällen. Undrar om dom känner igen mig i passkontrollen?

Sorgsen för att resan hemåt börjar alldeles för tidigt…det blir inget Lotimor…man vinner inte ett silver…man förlorar ett guld…

Dagens diet är Immodium, Morfin och vätskeersättning…planerat drickande gäller, det blir mer än tre timmar i flyg utan toalett.

Bosse Wallenberg stryker sitt möte i Lokichoggio på vägen ner till Nairobi…det sparar vi några timmar på…tack snälla Bosse.

På flygplatsen väntar en taxi som tar mig till sjukhuset.

Nästa morgon har jag lagade läppar och rengjorda sår…jag tar mig till några vänner på FPFK-Guest house.

Där får jag frukost som äts med god aptit trots att gör ont, spänner och drar på konstiga ställen.

Nu är det värsta över…nu kan jag bearbeta det som gnagt i mig de senaste timmarna…det känns orättvist…inte för att jag skadat mig…inte för att jag måste åka hem, eller kanske lite därför också…men det känns framför allt orättvist för att jag har det så bra jämfört med människor jag möter.

Säkerhetsvakterna på gästhuset frågar mig vad som hänt, jag berättar historien en gång till…dom beklagar och säger att dom ska be Gud ta hand om mig…och så frågar dom om det blir dyrt…jag säger att det betalar försäkringsbolaget…

Jag vet inte om jag ska säga det eller bara låta frågan bli obesvarad…känns både rätt o fel…försäkring, vad är det?…när man knappt har råd med maten.

Ja…livet är orättvist…hoppas jag på sikt kan bidra med i alla fall lite rättvisa…jag fäller en tår för fred och försoning i Sydsudan…

När allt var som stökigast i Kapoeta så fanns det människor till hands, inte bara de som kände mig ställde upp, utan även främlingar.

Jag ska försöka komma ihåg det…en annan gång är det min tur att hjälpa en främling…nån som är skäggig, blodig, nerspydd och luktar illa…

Gode gud…hjälp mig att inte gå förbi…