Det är alltid en balansgång mellan att vara personlig och att vara privat när något ska läsas av andra…hoppas detta är ok.

——————–

Jag tar promenad en fredag kväll i Västerås i folkvimlet. Ensam…mitt bland en massa folk.

Människor går och skrattar, håller varann i hand…det är då ensamheten känns som störst…jag tror att vi alla haft den känslan nån gång.

Mina steg tar mig längs Stora Gatan… Mark Knopflers typiska gitarrsolon ekar sorgset i mina lurar…Sibyllas kebabtalltik med plastbestick duger för mig ikväll…jag är hungrig men har ingen matlust.

Lurarna får ligga på bordet medan jag pillar i mig maten ”Det är för oss som solen går upp”…Ted Gärdestads röst sjunger ut orden i restauranghögtalarna och fyller på min ensamhet.

Jag är en sån människa som oftast inte trivs med att vara ensam och den här kvällen är inget undantag.

Maten är svald och min promenad fortsätter, förbi ett erbjudande som attraherar flera sinnen.

En kinarestaurang, en kyrka och en godisaffär…ikväll väljer jag tre hekto godis som ger mig sällskap och tröst på hotellrummet.

——–

Det är då jag fylls av tacksamhet…en tacksamhet som sträcker sig mer än 30 år bakåt i tiden…som sträcker sig ut till den som står ut med mig.

…hon som kan titta ner i godispåsen och konstatera att det saknas en del av mina favoriter.

…hon som försöker stå ut med mina snarkningar…

…hon som vet mina svagheter.

…och så barnen…

Jag känner mig ensam…men somnar tacksam.

——-

Det blir ny dag…en dag med många gamla och nya vänner…mest nya. Det som förenar oss idag är en önskan att få vara till glädje och hjälp för den som är fattig, utsatt…och ensam. Fika o lunch blandas med strategier, PowerPoints och visioner och jag känner mig glad. Framåt kvällen startar jag bilen och knappar in Trollhättan på navigatorn.

Tänk att det finns nån som väntar på mig…tänker jag medan hjulen trummar mot den blöta asfalten på väg hem från Västerås.

Jag känner mig tacksam…över att inte vara ensam…och över att kunna hjälpa iallafall nån som är…ensam.