Nu går jag här i det här livet…den här vandringen du vet, som ibland känns lite ensam…beslutet att slipa ner lite av det suddiga och det brända…rädslan för det grumliga och längtan efter att se klarare, finns där.
”Mänskobarn, vet att du ibland kan känna vilsenhet
När du står på jorden i din litenhet”
Jag blev påmind en natt om att det finns saker att kämpa med, saker jag ångrat att jag gjort, men framför allt ånger över det jag inte gjorde. Sånt som inte går att reparera…och så en del jag hoppas kunna rätta till.
Mina tankar kämpar mot sömnen och jag hamnar in i det förflutna…jag börjar tänka på musik jag inte lyssnat till på väldigt många år. Varför har jag inte det? Jag förvånas över texternas träffsäkerhet…och känner mig tacksam till den som introducerade mig i Susanne Alfvengrens värld.
”Mänskobarn, vägen kanske känns som en oändlighet
Som den bara leder bort i ovisshet”
Hennes gotländska röst bryter igenom allt…det faller en tår av igenkännande där jag ligger i min säng…vi passerar nog alla våra delar av ovisshet i livet…med tankar vid vägskäl, och vånda inför beslut…visst är det så..?
”Mänskobarn, när din natt är mörkast har den redan vänt
Följ din väg i ljuset som ditt hjärta tänt…”
Jag undrar ibland när den mörkaste delen på natten kommer…ibland känns det långt bort, men vi behöver alla komma vidare och se den ljusningen som följer…
”Du är älskad där du går
Någon ser, någon tar, din hand
Någon följer dina spår
Leder dig hela vägen fram
Du är alltid älskad, där du går”
Att veta att jag är älskad där jag går…det gör att jag vågar vandra vidare…att veta att någon håller mig i handen…när jag trevar och snubblar.
Jag vet att jag är älskad där jag går…trots misslyckanden, fel och brister i mitt liv.
Det finns en som älskar mig…och en som älskar dig…glöm aldrig det.
Du är älskad där du går…
