Tankarna om livet…mitt och andras…har kommit igång så här någon vecka efter att jag kommit hem från Lotimor. Vad skulle kunna hända i mitt liv som gör att allt förändras?

Jag sitter i bläddrar i förra veckans DI weekend och ser ett ansikte som jag inte känner igen…men vars anletsdrag är bekanta. Det är en berättelse om en människa vars liv så totalt förändrats av det hon råkat ut för.

Adut Akech…berättelsen om en fotomodell som gått från krigets Sydsudan via Kakuma flyktingläger i norra Kenya till Australien. En berättelse som tar tag i mig. Jag tänker på alla människor som levt hela sina liv i Kakuma camp 1, 2 och 3. Flyktingläger som blivit städer och som förmodligen aldrig kommer att försvinna helt…hur många får samma tur som Adut? Hur många kommer att kunna flytta ”hem” igen…eller vad som nu är hem? När man fötts och vuxit upp i ett flyktingläger?

Varje gång vi åker till Lotimor så passerar vi Kakuma…en plats till synes mitt ute i ödemarken, men som syns tydligt som en stor stad på Google Maps.

Flera gånger har vi stannat till där…ätit lunch, tankat…och åkt vidare. För oss betraktare utifrån verkar samhället fungera ungefär som övriga samhällen i området, men ändå med en stor skillnad…de flesta här lever med flyktingstatus.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara flykting…det är nog inget som går att förstå förrän det blir verklighet.

Några dagar senare sitter jag med mina vänner på språkcafeet i Trollhättan. Fyra somaliska tjejer kommer lite sent och jag frågar om dom vill sitta vid mitt bord.

Storasyster Lul(betyder Pärlan) kommenterar min berättelse från Sydsudan. Hon konstaterar…precis som jag…att många människor kan hitta något att vara glad över…trots krig och elände.

”Ni svenskar lever…vi överlever” säger Lul, och skrattar till…jag vet inte vad skrattet står för…jag funderar över orden…kan inte bli kvitt dom.

Min önskan är att få hjälpa någon att få leva istället för att bara överleva.

Tack Lul…du ger mig perspektiv på livet…