Orden ringer i mitt inre. Barnkören Watoto från Uganda, sjöng sången får oss härom veckan.

Den senaste tidens händelser har skapat blandade känslor i mitt inre.

Denis Mkwege som fick dela på Nobels fredspris tillsammans med Nadia Murad. Denis från DR Kongo och Nadia från Irak. Båda har sett krigets fasor på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå…på ett sätt som ingen ska behöva uppleva.

Dom har valt att ta strid mot våldet, att inte sitta tysta o bara titta på. Att med sina liv som insats kämpa mot det onda.

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” ett gammalt citat…från en man som ville ge människor hopp…ge människor ett meningsfullt liv.

Det citatet även passar in på Denis och Murad.

Jag reflekterar återigen över barnen i kören…som sjunger om sina nya liv. Alla kommer från fattiga, föräldralösa förhållanden(läs mer på Watoto.com). Utan Watoto hade dessa barn med stor sannolikhet hamnat i prostitution, droger och annat elände. Hundratals, ja kanske tusentals barn har fått ett nytt liv, en familj, utbildning och en framtid genom Watoto.

Sen tänker jag på en kille från Afghanistan. Jag känner honom inte, jag har aldrig träffat honom…och jag kommer inte att träffa honom…han hette Mustafa.

Hans liv slutade alldeles för tidigt. Att komma ensam till Sverige kan inte vara lätt, speciellt när man inte blir trodd…när man hamnar i utvisningsbåset…Mustafas liv slutade inte som han hade tänkt.

………

Det här har varit en rolig dag…vi träffade vänner i kyrkan, du bjöd på lunch och så fick min vän en kupéfläkt….

Kommentaren kommer från En afghansk vän som får vara anonym. Jag blir glad av att vara med honom och hans kompis…jag behöver det…blir liksom tillfreds med livet…en lunch och en kupefläkt är ingen uppoffring för mig, men betyder så mycket för mina vänner. Dom vet inte om dom får stanna…har väntat i fyra år nu…

Nu sitter jag här i mitt trygga hem och funderar…över Denis, Nadia, Mustafa och mina vänner från Afghanistan.

I bakgrunden kan jag höra barnen sjunga ”I am No longer a slave of fear, I am I child of God.”

Och så tänker jag ”är jag beredd att följa i Denis och Nadias spår?”

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”

Orden tål att upprepas…hoppas att jag i alla fall vågar ge en del av mitt liv…även om jag inte når hela vägen….

För ingen ska behöva leva sitt liv i rädsla…