Det har varit tyst länge nu, inga resor…och den påtvingade avskildheten har gjort att mitt bloggande tagit paus.

Men nu…när tystnaden överröstar Covidmediabrus och domedagspredikningar…då kommer tankarna till mig…och jag hoppas kunna bjuda på en annorlunda resa de närmaste veckorna.

Jag trivs med att ibland lägga tid på något jag tycker om, något som är lagom svårt, något som inte behöver bli klart. Det är vila för mig.

Först är det enda som hörs en byggfläkt som surrar och lite skrammel från några verktyg. Sen tar jag hörselskydden på för att stänga ute kompressorns smattrande.

Mitt i allt detta infinner sig tystnaden…som på något vis överröstar allt annat. Det blir en plats för eftertanke…visst är det märkligt hur tystnaden ibland kan överrösta oljudet…det är skönt…men också smärtsamt.

Här står jag vid min Volvo från 1953 och funderar på ordet förlåt…jag vet inte var jag såg citatet…kanske facebook, Instagram, en tidning eller ett vykort…men nån känd människa har sagt det.

”Att förlåta en människa gör inte att den människan har rätt…men det gör dig fri”

I en värld där vi ofta frestas att leta syndabockar, där vi uppmanas att hävda vår rätt, där vi förväntas umgås med likasinnade…

I en värld där människor gör fel emot mig, sårar mig…och där jag säger saker som sårar andra.

I den världen behöver jag nog lära mig mer av förlåtelsens gåta…den friheten vill jag inte vara utan.

För ett år sedan fick jag förmånen att vara med på en resa till sydöstra Sydsudan. Uppdraget då var att få igång en skola…ett led i ett stort arbete med att bygga fred och försoning i sargat samhälle. Jag tänker på resan och längtar tillbaka.

Ett nyklätt och justerat framsäte monteras i PV:n och jag smakar på orden…

”Att förlåta en människa gör inte att den människan har rätt…men det gör dig fri”

Den här resan blir ingen geografisk resa så här i Coronatider, men jag hoppas kunna bidra med lite tystnad bland allt buller…om du förstår vad jag menar.

Fortsättning följer…jag vill bli fri…lär mig förlåta.