6000 meter över Tabora på väg mot kusten. Det bullrar ganska mycket i Air Tanzania TC128.
73 decibel visar appen i telefonen.
Vi åkte buss från kusten till Nkinga för nån vecka sedan, nu tar vi flyget tillbaka. Den sedvanliga fikavagnen har passerat och jag är glad att jag tryckte i mig tre sambusa och en juice innan vi klev på flyget…det gnager lite i magen ändå.
Jag funderar över mina vänner som finns nånstans nedanför molnen…kommer jag att möta dom igen? Jag tänker på barnen vi mötte igår på Nkinga english medium school…och på Petro förstås. Hur många av dom kommer jag att träffa på en annan plats en annan gång? I den här delen av världen är både liv och död mera närvarande…man lever liksom mer och det saknar jag, men…man dör också mer och dom saknar jag…
Härom dagen dog en av Tanzanias rikaste män, Reginald Mengi…han målas nu upp i media som en som ordnade jobb och välstånd åt många, och det kanske stämmer…jag noterar ändå att inför döden är vi ganska lika. Vi kan frestas att tro att rikedom förlänger våra liv…men allt som har en början har också ett slut…och där är vi lika.
Mina tankar vandrar tillbaka till min vän i en liten, för världen okänd by i Tanzania…min vän som aldrig kommer att få några rubriker när hans dagar räknats klart på den här jorden…en sån dag är det skönt att leva med övertygelsen att det finns nån som ser…och uppskattar…oavsett kändisskap och rubriker.
Det kommer en dag när ingen frågar vad jag är…utan bara kommer ihåg vem jag var…måtte det bli ett ljust minne…oavsett rubriker…
