Jag hade inte planerat att lägga ut detta, min blogg är tänkt att handla mestadels om miljöfrågor, men så fick jag se Jocke Nywalls bilder från flyktinglägren i Grekland.

Klicka här för att se Joachims bilder.

Nyss hemkommen från en intressant dag i Linköping sitter jag och funderar över livet. Det blir ganska glest mellan mina blogginlägg och jag vet inte om jag har nåt att skylla på mer än mig själv.

Under dagen har jag fått lyssna till människor som har bra koll på cirkulär ekonomi, hållbarhet och utfasning av farliga ämnen.

Vilka mattor ska vi välja i våra byggen, duger det med vilken plastmatta som helst? Vilket miljöklassningssystem ska vi jobba med för att försäkra oss om att bygga så hållbart som möjligt? Jag har definitivt med mig ny kunskap hem. Ord som PVC, PE, isocyanater, arbetsmiljö, emissioner  och mycket mer slåss om uppmärksamheten i min hjärna och samtidigt kämpar jag med sorgen. Sorgen att mista ett par vänner, eller i alla fall skiljas från dom.

Det blir några timmar per vecka som jag tillbringar med språkcaféet och där får jag många nya härliga vänner. För en stund sedan fick jag besked att ett par hämtats av polisen, dom fick inte stanna. Vi har kämpat med överklaganden på alla instanser men någon, någonstans, tyckte att deras skäl inte var tillräckliga för att få stanna i Trollhättan. Det är inte polisens fel och jag vet inte vems fel det är men dom fick inte stanna…

Jag har suttit på tåget hem från Linköping och tänkt över alla de som satsat det sista dom har och inte får stanna. Hur skulle jag reagerat? Vad skulle jag gjort? Jag vet inte och vill nog heller veta det…

När man skiljs från vänner går man sönder en liten bit. Det är som att dela på två ihoplimmade träbitar. På vissa ställen är limmet starkare än träet. Mina vänner har lämnat en bit kvar hos mig och jag ser hur de själva gått sönder lite till efter ännu ett uppbrott. ”Jarrib” far runt i mitt huvud, det betyder försök. Vi måste alla försöka att leva vidare, för en del(mig själv inräknat) är det ganska lätt, men för andra handlar det om ett liv i osäkerhet. Mina vänner som jag väljer att inte här nämna vid namn fortsätter sitt liv i osäkerhet.

I mina hörlurar sjunger Simon o Garfunkel

..but my words like silent raindrops fell, and ecoed in the sounds ur silence…