…på den här resan.

Nu är jag hemma igen och resan med COJ har gått bättre än förväntat.

Innan avfärd kalkylerade jag lite på riskerna och funderade över vad som skulle kunna hända.

”Hur vågar du åka så långt i den gamla bilen?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan, men helt ärligt har jag aldrig varit riktigt orolig. Det finns flera anledningar till det.

Renoveringen – det mesta är utbytt eller renoverat och då finns det inte så mycket som kan krångla…förutom då den där tändspolen…just nu har jag en lånad tändspole från en 30-tals Chrysler.

Vännerna – det finns ingenstans längs resan som jag är mer än en halvtimmes resväg från en vän…lägg sedan till alla okända vänner i PV-klubben.

För ett tag sedan var jag med om ett kopplingshaveri långt ute i skogen i sydöstra SydSudan. Vår lastbil blev stående och vi var tvungna att byta koppling på den. Inga verkstäder, ingen telefon, ingen el, ingen radio, ingen väg, ingenting…efter tre dagar och många arbetstimmar och många mil för att hämta delar, var bilen igång igen. Med den upplevelsen i bagaget känns det mesta ganska riskfritt och genomförbart.

Nu ligger jag här vid Vänern och funderar över resan…den resan som pågår hela livet…

Det är väl så att allt hänger ihop på nåt sätt PV:n, mammas Duett, motgångar, medgångar, renoveringar, en hjälpande hand, ett uppmuntrande ord…eller bara ett glatt leende…och nån stans ett vakande öga över oss små människovarelser.

Jag känner mig så innerligt tacksam för dig…ja, du som läser just nu och som följt mig. Det är så skönt med gillamarkeringar, korta kommentarer och delningar…du vet…det där om att bli sedd…vi behöver det att, det har jag lärt mig på den här resan.

Jag är ingen ensamvarg och kommer nog aldrig bli det så varhelst jag reser vill jag göra det med nån annan…

Tack för ditt sällskap den här gången…med hopp om ett snart återseende.