… sorry but your offices are not available anymore.

Så börjar David Musumbi samlingen på torsdagsmorgonen när vi ska lämna Lokichoggio. Nu får alla räkna med att bära sten, gräva lera, laga mat, packa osv. Det gäller även dig som kallas doktor, biskop, generalsekreterare, pastor fortsätter han. Jag gillar upplägget…

När vi kommer till Kenyagränsen är inte immigration officern på plats än, så vi får vänta en stund, klockan 11 kommer han, jag hälsar glatt ”Habari za asubuhi”(god morgon), kör swahili så länge det går, känns lite mer Afrika än engelska.

Resan hit gjorde vi med vakt i första o sista bilen, det har förekommit en del konflikter mellan ett par grupper o man vill inte att resenärer ska komma till skada.

På ingenmansland har vattnet sjunkit undan. Det var här dom körde fast i SVT:s Korrespondenterna, nu når vattnet inte lika högt upp.

Lite knöligt i Sudantullen och vi får stränga order av Bengt att inte ens försöka fotografera, jag känner hur minnen dyker upp från 70-talets Tanzania, misstänksamheten pyr under ytan.

Vi kör fort mot Kapoeta och undviker stopp. En sidoruta på Davids bil går i kras, vi tror den träffats av en sten…vi lagar tillfälligt med kartong o gaffatape.

Vanliga boskapsskötare går runt med k-pist, militär o polis bär k-pist. Afrikas spjut håller nog på att uppgraderas här…Det är svårt att vänja sig vid alla vapen…tänker jag och är tacksam att detta inte är min vardag.

Idag har vi kört 10 mil på 5 timmar. Det är varmt, väldigt varmt. Jag skulle fotat med mobilen men den hade stängt ner på grund av värmen.

AC-n i min bil är paj så öppna fönster gäller, i konvoj…säkerhetsbältet lämnar en linje på tröjan.