…iwe kwa miguu au kwa daladala.

En resa är en resa oavsett om det är till fots eller med en taxibuss…jag letar förgäves på Spotify. Kommer inte ihåg vem som sjunger den låten…nån från Tanzania…jag gillar texten…

Jag trodde att min Sydsudanresa slutade på Landvetter flygplats, men ganska snart insåg jag att den resan bara var början.

Safari ni safari(en resa är också en resa) är ett swhiliuttryck som försöker förklara det jag känner inom mig.

Safari ni safari – resan börjar med planerandet, förväntningarna, oron och förhoppningarna. Tankarna far iväg och jag undrar om verkligheten blir annorlunda än det jag tänker mig.

Safari ni safari – resan börjar också när jag lämnar det bekväma och väl invanda, när jag vågar ”gå på vatten”, när jag vågar utmana mig själv.

Safari ni safari – resan börjar jag jag vågar låta mig beröras, beröras av människor, livsöden och glädjestunder.

Safari ni safari – resan börjar när jag vågar välja bort mig själv till förmån för nån annan, när jag vågar lita på att det viktigaste inte är att förverkliga mig själv, när jag vågar satsa på nån annans liv.

Safari ni safari – min resa till Sydsudan har blivit många resor i en….en resa både kroppsligt, själsligt och…andligt.

Safari ni safari – min resa har bara börjat, jag kan inte tänka mig att detta är slutet, jag måste få se en fortsättning, måste få möta skratten och tårarna igen.

Safari ni safari, ikiwa kwa miguu au kwa daladala – min resa kan vara till fots eller med taxi…eller på något annat sätt. Att våga ta sig utanför det bekväma kan innebära risker, det kan förändra mitt liv, jag kanske inte vill till baka till det gamla.

Jag har funderat över vart min resa bär mig…inte första hand den fysiska förflyttningen utan snarare livets resa…reser jag hem eller bort?

Vart reser du? Se till att du köper rätt biljett…den som för dig hem…

…det brukar sägas så när jag ska tänka på hur jag beter mig på min arbetsplats.

Jag sitter och förbereder mig inför veckans intervju med lokaltidningen och bläddrar igenom bilderna jag samlat på mig i Sydsudan.

I Sverige är ”ansiktet” vi ser från kontinenten jag älskar ofta krig, svält, korruption och elände. Visst finns det, men det finns så mycket mer. Jag hoppas att jag lyckas visa andra ansikten än de vanliga.

Jag går på en gata i Lokichoggio och en liten tjej tittar på mig. Hon drar i mammas kjol och jag ser hur mamman säger ”Uliza basi”(fråga då). Tjejen springer fram till mig och vi pratar en stund, hon vill bli fotograferad…vi tittar på bilderna tillsammans och hon ser nöjd ut. Sen ropar mamma att hon inte får komma för sent till skolan. Jag ser henne försvinna i folkvimlet.

Förmodligen kommer vi aldrig att ses igen…hon har en tuff framtid, men är på god väg. Hon får gå till skolan och kommer att få en utbildning.

En vecka senare sitter jag i Lotimor. Den här gången möter jag några barn som jag inte kan prata med. Jag försöker med swahili och med engelska, dom ler men kan inte svara mig.

Det är inte så konstigt. Här kan bara några få läsa och skriva och ännu färre kan de språk jag lärt mig, resten pratar bara sitt eget Nyangatomspråk.

Vi sover i skolsalen, där för närvarande inga lektioner hålls eftersom ingen lärare finns. Jag tänker ”för närvarande”, för här finns hopp.

Jag kan inte glömma byhövdingens välkomsttal ”vi har länge bett till Gud om att någon ska komma och hjälpa oss, nu ser vi att vi fått svar på våra böner”.

Tack vare Pingstkyrkan i Jönköping och många med dom börjar hoppet spira i Lotimor. Sjukvård, mat, vatten och sedan skola, det är vad man hoppas på.

Jag undrar vad tjejen med tatueringen i ansiktet tänker, önskar vi kunde samma språk…

Det här är framtiden för Sydsudan, människor som vill leva, utvecklas, bygga relationer och en framtid…

Inatt drömmer jag nog om dessa barn…jag hoppas att jag en dag kan prata med dom…tack för alla leenden och skratt vi delat.

Jag fäller en tår av saknad…här i min trygga säng i Trollhättan.

Det finns hopp…glöm aldrig det…

…på en flygplats på väg mellan två planeter….ja, det känns så. Ibland hade jag önskat lite längre restid så att jag hinner ifatt mentalt. Att vakna i Nairobi och somna i Trollhättan känns märkligt.

I morse flög vi över Lotimor…på 12192 meters höjd med en hastighet av 859 km/h. Lotimor…så nära men ändå så långt borta. Undrar om dom fått regn idag med, då går det inte att ta sig dit med bil, hoppas maten kom fram i tid…

Sydsudan är inget vanligt resmål, inget charterflyg går hit, inte allt för många andra flyg heller för den delen. På Rolands Michelinkarta får vi fylla i de vägar som inte ritats in. Att ta sig dit bilvägen är som du noterat inte heller smärtfritt, bökiga myndigheter, urdåliga vägar och inre stridigheter gör att området inte precis är nedsprunget av västerlänningar.

Jag sitter här mellan två världar och funderar över vad jag får med mig hem…det är mycket. Jag har hittills inte skrivit mycket om människorna vi mött, de är annorlunda än de jag är van vid…mystiskt, avlägset, men också så nära att jag får nypa mig för att inte tro att jag drömmer.

I Lokichoggio i Kenya besökte vi ett par Turkanabyar och fick se hur dom har det. Flera familjer ville att vi skulle komma in i deras ”hus” och fotografera, de ville dela med sig av sin vardag. Jag känner mig fånig när jag springer runt med kameran, känner mig påträngande, vill inte riktigt tränga mig på, jag brukar säga att dom bästa bilderna tar jag aldrig och det är ett medvetet val. Det handlar inte om mig, det handlar om andra människors integritet i första hand.

När vi sa adjö till militäreskorten strax innan Narus så var jag så sugen på att fråga om jag fick ta ett kort tillsammans med dom, men jag ville inte utmana ödet. Där satt dom 12 fullarmerade soldater på en LandCruiser pickup, alla med en mjuk människa bakom machofasaden. Människor med föräldrar och barn som saknar dom, människor som gråter ibland trots sina stenansikten.

I Lotimor lärde vi känna några människor på de få dagar vi var där, men det som tog tag i mig var när vi åkte iväg och kollade de trasiga vattenpumparna. Människor i sandbruna kläder stor tysta som statyer och iakttog oss på avstånd, inte fientligt, bara nyfiket och undrande. Det var verkligen som på film, människor som ljudlöst rör sig och dyker upp lite här och var för att sedan försvinna…

Barnen påverkar mig också, dom har gett mig mycket. Det är märkligt hur barn är lika över världen innan vuxenlivet styr upp hur man ska vara. Det sägs att vill man veta sanningen ska man fråga barnen, jag tro det stämmer för det mesta. – Du måste ta med dig lite godis, sa Christina Dahia, en vän till mig i Trollhättan. Jag hade med mig godis från henne och hennes barn, hon kommer själv från Sydsudan och det är klart att det berör henne att vi besökt hennes hemland. Tack Christina, hälsar barnen i Lotimor!

Jag har också funderat på varför jag gör detta och om det är värt att betala för att göra en sån här resa….

Äventyret förstås, jag gillar den här typen av utmaningar, men det är inte huvudanledningen, det handlar inte i första hand om mig.

En kär vän sa en gång för länge sedan ”vad du har gjort för dessa minsta det har du gjort för mig”. Jag är övertygad om att vårt uppdrag här på jorden inte i första hand är att förverkliga oss själva, utan att bry oss om dom dom inte syns och lyssna till dom som inte hörs… det är min drivkraft.

När vi kom till Lotimor så hälsade byhövdingen att man under lång till bett till Gud att nån skulle börja bry sig om dom. – Nu ser vi att vi har fått bönesvar, säger han…vad svarar man på det?…om jag kan vara en del av någon annas svar på böner så ställer jag gärna upp…fast jag bara är chaufför….

Att se människor få behandling för enkla sjukdomar, som i Lotimor blir dödliga på grund av bristande kunskap och brist på mediciner, det är också skäl nog till att göra en sån här resa.

Vattenpumpar med rent vatten, som får nytt liv på grund av ett par killar som kan fixa dom och har reservdelar, jag är tacksam över att få se till att den hjälpen kommer fram.

Jag hoppas att du haft en intressant läsning men att det också lämnat spår och skapat en längtan i dig att hjälpa andra. Skulle du vilja bidra på nåt sätt för människorna i Lotimor så får du gärna kontakta min vän Bengt så hjälper han dig vidare. bengt.klingberg@pingstjonkoping.se

Du kan också höra av dig till mig.

Nu avslutar jag den här resan och imorgon börjar Wi-fi, flextid, TV, Internet, mobiltelefon…men det är en annan historia.

Tack för mig för den här gången.

Blir det en fortsättning – Inshallah – Mungu akipenda – Om Gud vill

Det vill Han nog!

Håll utkik!

19-20/4 tar vi oss tillbaka till Kenya. Vi kör första dagen till Narus och vi siktar in oss på att sova hos katolikerna som har nån typ av gästhus. Tyvärr är det fullt, men nu är vi vana att leva kollektivt så vi campar ihop på golvet i samlingssalen. Resan hem är nästan lika dramatisk som resan till Lotimor, men lättade bilar gör skillnad. Mat, mediciner, bränsle, vatten och en del övrig utrustning har vi lämnat i Lotimor så bilarna är bara halvfulla vilket avsevärt påverkar framkomligheten.

Men ibland är det så lerigt att tom vindrutetorkarna kör fast. http://dennisnystrom.se/wp-content/uploads/2018/04/img_1811.mov

Bengt fastnar också trots dubbla diffspärrar, det är risken man tar som försteåkare när man råkar välja fel spår. Dessutom några punkteringar till, nu är det 13 st.

20:e på morgonen drar vi iväg mot gränsen. Två kenyanska taxicaufförer vill ha hjälp med att komma över vattenhålen på ingenmansland så vi krokar på dom.http://dennisnystrom.se/wp-content/uploads/2018/04/img_1916.trim_.mov

Framåt midnatt når vi Kitale. Då har vi lämnat av våra tolkar i Lokichoggio och fått ett par punkteringar lagade. 13-14 timmars aktiv körning i två dygn med minimalt med mat börjar ta ut sin rätt. Kitale är kallt, vi tar in på Midafrica hotel, dom har varmvatten, dusch och Wi-fi!! Discodunket utifrån tystnar vid tvåtiden, men då sover jag redan som en stock.

En kopp kaffe på trappan till skolhuset med utsikt över byn är något jag kommer sakna.

Det är helt mörkt ute, alltså helt mörkt. Inget ljus från städer, bilar eller eldar. Här går man o lägger sig när det blir mörkt, det går inte att lura solens nedgång och allt blir svårare att utföra i mörkret.

Syrsor och andra kryp spelar för fullt och ibland hörs en hyena yla nån stans långt bort.

Det enda som avslöjar att människor finns i området är några åsnor som gnäggar(heter det så?) och lite folk som babblar några meter bort.

En ficklampa vandrar genom mörkret, nån har varit och ”duschat” vid vattenpumpen som våra pumpreparatörer tillsammans med lokalt folk fick igång idag.Sjukvårdsteamet har kommit igång och ett antal patienter har behandlats. En flicka har blivit biten av en hund, måtte hon inte få rabies. Vi bad en extra bön för henne vid kvällsamlingen. Våra östafrikanska vänner har varit o tittat på den nya vägen som nu röjts tre mil härifrån o lika mycket från andra hållet. De besökte också några kyrkor som startats av missionärer från Etiopien.

Vad har jag gjort idag? Jag har hjälpt Mdolwa o Moro med punkterings-lagningarna. Det blev 9st till sist. Helt ok, hade räknat med det dubbla. Blir lite obalans när fälgarna är ”smutsiga”men härute märks det inte så mycket värre blir det när vi kör på de stora vägarna.

Eftermiddagen skulle bestått av två möten men de ställdes in pga regn. Vi var några som istället åkte o kollade in tre trasiga vattenpumpar. Förhoppningsvis går det att få till en eller två hela av dessa.

Det är verkligen en annan värld här. Man kan nog inte komma längre bort…

Vägen tog slut för länge sen och hit tar sig bara terränggående mindre bilar, 6-hjulsdrivna lastbilar klarar inte svängarna.

Kvällsduschen är klar och nu är det sovdags. Imorgon säger vi adjö till Lotimor och Medical team som stannar kvar ett tag till. Undrar om jag kommer tillbaka…

Det var kallt inatt. 22 grader när jag vaknar på morgonen, jag fryser.

Min min mage har krigat med mig mig så sömnen har varit sporadisk. Det är fler än jag som mår dåligt så vi måste väl ha fått i oss nåt vi borde låtit bli. Jag försöker kompensera med resorb.

Det har inte regnat inatt så förhoppningsvis kör vi inte fast allt för mycket idag, tänker jag när jag vaknar. Hjärnan jobbar med annat här, inget internet, ingen telefon, ingen TV eller radio gör att tankarna rör sig kring det som är viktigt för stunden. Det känns befriande och samtidigt lite skrämmande, ett nytt världskrig skulle kunna bryta ut och vi skulle inte ha en aning.

Avfärd från Carter centret vid 8 tiden och framme kl 12.30. Då har vi kört 3-4 mil. Svartlera och regn är alltid spännande men ingen kör fast idag och vi har bara fått en punktering.

Skönt att komma till Lotimor.

Jag lägger mig på en madrass och mår bedrövligt. Sjukvårdsteamet ger mig lite piller och en flaska vätskeersättning.

Alla börjar förbereda sig för de kommande dagarna här. Reningsverk, mediciner, mat o annat ses över.

Vattenpumpar ska lagas, möten ska hållas, människor ska få behandling, punkteringar lagas….jag somnar på madrassen i värmen och vaknar av att det är kvällsmat.

Min första natt i Lotimor är magsjuk, men det går ingen nöd på mig. Jag har mat, husrum och mediciner…somnar tacksam över det.

Vi kom inte fram till Lotimor idag.

Avresa från Naliel vid 8 och sedan ett hopplöst harvande hela dagen.

Spår från 4-hjulsdrivna lastbilar är förrädiska och ibland går det snett. Lyckligtvis fanns det gott om folk som hjälpte oss att lyfta bilen. Vi har kört fast ett antal gånger, ingen lunch och vi har byggt om vägen massor.

Sten o åter sten större än bowlingklot, plus lera och branta uppförsbackar gjorde att vi bara kom halvvägs.

4 punkteringar men annars ok. Vid lunch mötte vi commissioner för området, så nu är vi officiella besökare. Vi har tittat på den nya vägen som röjs, nu är mer än hälften klart.

Nattlägret blir vid ett Carter center på platån. Centret är en ideell organisation som Jimmy Carter driver, man jobbar med att utrota Guineeaworm.

Det är ganska kallt, vi sover på marken under ett presseningtak. Jag är dålig i magen.

Men vi har det bra i alla fall. Mat och någonstans att sova tryggt, det är värt mycket.

Hoppas vi slipper regn imorgon, black cotton soil blir svår när den blir blöt.

Men det tar vi imorgon. Gonatt

Morgongudstjänst i Kapoeta och efter tidig lunch bär det iväg i riktning mot Lotimor.

En pickup fullastad med soldater och sedan jag som bil nummer två, minst damm där för mig utan AC i bilen, och så 6 bilar till. Det ser mäktigt ut när vi i kolonn drar iväg på den gropiga grusvägen. Jag är väldigt sugen på att be om lov att fotografera, men vill inte utmana ödet, militärer tar man inte bild på i det här landet.

Efter en timmes körning blir nån i min bil kissnödig och jag inser att jag måste be om lov att stoppa konvojen. 8 kpistbeväpnade killar hoppar av flaket och de som behöver får lätta på trycket medan militären gör sitt arbete. Det är inte varje dag man kissar under bevakning, inget jag kommer att sakna. Efter det snabba stoppet fortsätter vi vår dammiga resa. Hela situationen känns märklig, är det på riktigt eller har jag hamnat i en film? hinner jag tänka.

Plötsligt stannar pickupen och soldaterna hoppar av, letar magasin och laddar ammunition, deras ”chef” kommer över till mig.

-Var är dom andra bilarna? Ryter han, jag sa ju att vi måste hålla ihop. Min comradio knastrar och Linus, som ligger sist i konvojen, meddelar att han fått sten i en av bromsskivorna och var tvungen att fixa det.

– Okej, men nästa gång säger du till direkt ryter ”chefen”.

Vi ska ha med oss eskorten fram till avtagsvägen strax innan Narus, men innan vi når dit blir det stopp igen. Av nån anledning väljer chefen” att lägga till en eskortbil i slutet av konvojen.

Det blir skönt att lämna huvudvägen och svänga av mot nordost. Efter en stund når vi Naliel, en liten by där vår tolk Mark tidigare bott. Vi sover ute under myggnät mellan bilarna vid byns sjukstuga, det här är något jag saknar i Sverige, att somna tittandes på en stjärnklar himmel, medan röster från syrsor, människor och hyenor blandas till ett mäktigt musikstycke – sa jag att jag är tacksam? Det är jag.

Innan läggdags händer något som inte går att beskrivas i ord, men jag ska försöka.

Det är kolsvart, inte ens månen lyser. Nån börjar sjunga långt borta, trummor stämmer in, ljudet stiger, dom närmar sig oss. Då hör jag ytterligare en kör…och en till…och en till. Jag vet inte hu många det är till sist som sakta vandrar i mörkret på väg mot elden som vi ser en bit bort.

Vi måste bara gå dit och se vad som händer. Man sjunger på Toposa, det lokala språket, samma som Nyangatom dit vi ska och samma som Turkana därifrån vi kom. Jag förstår inte ett ord och ändå förstår jag allt. Här är det för varmt för att fira gudstjänst på dagen som man samlas när det blivit mörkt.

Människor kommer från alla håll, en del med k-pist, en del med barn på ryggen, några med plasttunnor som trummor, några hundar dyker upp och så en massa barn. Återigen känns det som i en film…men den här gången är jag inte rädd, bara glad så att tårarna faller. Dom här människorna har nåt som vi tappat…och vi har nåt dom behöver.

En stund senare ligger jag under myggnätet – blir det bättre än så här?

Jag somnar i Naliel – en ort som inte syns på kartan.

Nu är vi många…totalt ca 30 pers fördelade på 7 bilar. Det tar lååång tid att samordna alla bilar, folk och grejer. Bengt har gjort ett jättejobb.

Efter en sval natt vaknar vi och äter frukost i slagsmål med flugorna.

Det har regnat lite och är fortfarande mulet. Känns bra.

Lite allt möjligt fixande på förmiddagen. Det mesta är handlat medicin, vatten, diesel mm. sedan är vi redo för avfärd.

Guvernören har lovat oss militäreskorteskort när vi åker imorgon mot Lotimor. Det kan behövas. Secret seuritykillen som bråkade med oss igår blev beordrad av guvernören att eskortera oss. Hehe. Gud är rättvis…

Kapoeta state breder ut sig härifrån 300km västerut, 200 km norrut och 400 km österut, det bor mer än en miljon innevånare i staten och man har eget parlament.

Men…bara ett sjukhus, en läkare och här i statshuvudstaden finns det nästan bara plåtskjul.

Stan påminner mig om Shelui i Tanzania på 80-talet. Sydsudan har länge kämpat md inre konflikter och folk verkar inte vilja investera förrän läget blivit stabilt.

Lyhörda rum gör att väckarklocka är överflödigt. Inatt har vi sovit på ett enkelt motell inne i stan och frukosten serveras i skuggan på innergården. Det är varmt redan tidigt på morgonen så skugga behövs.

Bengt har rapporterat in till myndigheterna om vår anledning till att vi är här, kontroller igen och misstänksamhet, men det löser sig, en av våra resenärer är visst nära släkt med immigrationschefen. Glöm aldrig att bakom varje tuff, misstänksam fasad finns en mjuk människa med samma behov av bekräftelse som oss alla, tänker jag.

Dagen har präglats av samtal med Guvernören för Kapoeta och med Biskopen för SPC, som är vår samarbetskyrka här i landet.

Behoven är oändliga och tacksamheten tydlig för det som SPC och vi vill bidra med. Några i vårt team blir kvar här på sjukhuset när resten åker vidare.

Vi besöker sjukhuset(bilder ovan) när vårt Medical team anlänt söderifrån. Här finns mycket att göra….

Kom lite regn ikväll så nu är det nog inte mer än 28 i rummet.

Efter första riktiga dagen i Sydsudan kan jag konstatera att oavsett vad vi gör kommer det att göra skillnad.

Nu lägger jag mig….tacksam över att kunna bidra med det jag har.

… sorry but your offices are not available anymore.

Så börjar David Musumbi samlingen på torsdagsmorgonen när vi ska lämna Lokichoggio. Nu får alla räkna med att bära sten, gräva lera, laga mat, packa osv. Det gäller även dig som kallas doktor, biskop, generalsekreterare, pastor fortsätter han. Jag gillar upplägget…

När vi kommer till Kenyagränsen är inte immigration officern på plats än, så vi får vänta en stund, klockan 11 kommer han, jag hälsar glatt ”Habari za asubuhi”(god morgon), kör swahili så länge det går, känns lite mer Afrika än engelska.

Resan hit gjorde vi med vakt i första o sista bilen, det har förekommit en del konflikter mellan ett par grupper o man vill inte att resenärer ska komma till skada.

På ingenmansland har vattnet sjunkit undan. Det var här dom körde fast i SVT:s Korrespondenterna, nu når vattnet inte lika högt upp.

Lite knöligt i Sudantullen och vi får stränga order av Bengt att inte ens försöka fotografera, jag känner hur minnen dyker upp från 70-talets Tanzania, misstänksamheten pyr under ytan.

Vi kör fort mot Kapoeta och undviker stopp. En sidoruta på Davids bil går i kras, vi tror den träffats av en sten…vi lagar tillfälligt med kartong o gaffatape.

Vanliga boskapsskötare går runt med k-pist, militär o polis bär k-pist. Afrikas spjut håller nog på att uppgraderas här…Det är svårt att vänja sig vid alla vapen…tänker jag och är tacksam att detta inte är min vardag.

Idag har vi kört 10 mil på 5 timmar. Det är varmt, väldigt varmt. Jag skulle fotat med mobilen men den hade stängt ner på grund av värmen.

AC-n i min bil är paj så öppna fönster gäller, i konvoj…säkerhetsbältet lämnar en linje på tröjan.

Efter några dagar i fullständig frånkoppling är vi nu inne i Kenya igen.

Bengt har haft kontakt med omvärlden via satellittelefon men annars har vi varit ”lediga” från omvärlden.

Det har varit en omvälvande resa och jag ska försöka lägga ut allt i kronologisk ordning, så håll koll.

Eftermiddagen tillbringades av vissa i skuggan under ett träd. Sen var vi några som började med förberedelserna för morgondagens resa. Det är då vägen blir dålig…?!

Vi suger ut det sista ur mobilnätet för från och med imorgon finns det bara satellittelefon att tillgå, när det blir kris.

Vi hade planerat att förstärka fjädringen bak på min bil men fick lägga ner det, här i Lokichoggio finns ingen utrustning för att få till det på en dag. Ombyggda bilar är bra när dom funkar, men basic funkar alltid.

AC:n har också lagt av så det lär gå åt en och annan liter vatten.

Ima monterar spade på min bil. Bengt säger att det blir jag som kör fast först.

Vi få väl se!

Hörni allihop som läser detta, hoppas ni hänger med och förståer mina beskrivningar. Det känns fantastiskt att vara med i ett arbete som delas av Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien och Syd Sudan.

Ett arbete för fred, försoning, upprättelse och nytt hopp för många människor.

Tänk att lilla jag får vara med … som chaufför.

Hör ni inget mer på några dagar så beror det på att mobilnätet ligger nere i Syd Sudan.

Jag lovar höra av mig så fort jag kan.

Tack så länge!

Jag vaknar av utropet från en moske i närheten och det känns skönt att kunna tillåta sig att somna om. Idag är det ”vilodag” så vi reser ingenstans.

En liten sväng i samhället, och en snabb inspektion av bilen hinner jag med innan frukost.

Fick visst med mig lite ”ved” igår. Förmodligen något som krokade i när vi körde över floden. Sorry Eddie, men din XC90 hade legat utspridd längs vägen, här krävs rejälare grejor. Jag fattar inte att bilarna håller så länge som dom gör.

Jo, väderappen verkar ha hyfsad koll. Det är skönt att det dykt upp lite moln eftersom förmiddagen tillbringas med att besöka ett par turkanabyar. Turkanafolket är väldigt likt Nyangatom som vi är på väg till vilket gör besöken ännu intressantare.

Idag kommer kepsen till nytta, tack Katja!

Vi träffar massor med vänliga människor vars namn jag inte lyckas memorera, men på kortet ovan är det en av krigarna i byn tillsammans med hans familj.

Att möta dessa människor är annorlunda. Deras hus liknar inget jag tidigare sett. Jag försöker lite smått att kommunicera på swahili men kör fast, jag behöver tolk, önskar så att jag kunnat deras språk…

FPFK kyrkan i Lokichoggio har ett antal medlemmar som bor här och därför välkomnas vi som gäster, inte turister. Flera jag möter vill att jag fotograferar dom och systemkameran får jobba.

Och så tillbaka till kyrkan för att ladda prylar. Två världar som möts.

Jag har inte ändrat inställning, fortfarande så glad över att få vara en del av det som händer här.

Jag är tacksam…för att jag har en familj som jag saknar, för att jag har mat varje dag, för att jag får göra den här resan. Jag önskar att jag var tacksam för allt – för det borde jag vara. Dom här barnen på bilden vet jag att dom inte har samma möjligheter som jag.

Barnen jag skrattar med är vid floden vi skulle över. Hit kom vi lite före fem. Jag passade på att fotografera medan vi väntade att vattnet skulle sjunka.

Vi hade tidigare passerat många floder men så kom vi till den där alla andra hade fastnat.

Vattnet forsar fram och med morgonens bild av den förlusta lastbilen så var vi inte sugna på att chansa.

Efter mer än tre timmars väntan kunde vi äntligen köra över. Gissa om pulsen var hög

Nu ligger jag på en madrass i ett halvfärdigt hus vid en kyrka i Lokichoggio.

Trygg, mätt och nybadad. Detta på grund av vänner här i Loki.

Jag funderar över varför dom ordnat allt detta för oss…det är nog samma drivkraft som jag har.

Jag är tacksam – något annat vore fel.

Gonatt från Lokichoggio

Tidig morgon med städning av kylare. Det var många flygmyror igår kväll längs vägen.

En snabb titt på bron o bilen som togs med strömmen inatt.

Sen vidare färd norrut med för ett stopp i Lodwar där vi lämnar en bil och tar med oss några personer från Sydsudan.

Vägarna blir nu sämre…

…och sämre…

…och asfalten börjar bli sisådär.

Gott med en dricka innan vi reser vidare.

Undrar hur långt bort det finns 4G nät??

Ortsnamn börjar låta annorlunda, folk börjar få svårt att förstå swahili och asfalten blir sämre.

I Kitale anslöt ytterligare en bil, vi tankade, fixade försäkringar för bilarna.

Min bil är en ”svenskbil” idag. Sen blandar vi runt så att alla lär känna varandra.

Vid 20-tiden når vi Kainuk och strax innan det passerar vi en flod där bara småbilar kan köra på bron. Vi får höra att en buss spolades med floden idag när den skulle över. Tacksamt kör vi över bron.

Vi blir bjudna på kvällsmat som några i FPFK kyrkan fixat och sen en tvätt bakom klassrummet.

Nu godnatt från under ett myggnät på skoltrappan.

Det är varm, kanske 27 grader och vindstilla.

Ikväll somnar jag till syrsornas sång.

Det var första nyheten från Bengt vid fyratiden när vi klev upp.

Fastnat vid en översvämning alltså… det blir till att täta alla springor i snorkeln på bilen. Min gaffatape kommer till nytta

Frukost i en kyrka i Nakuru och sedan full fart vidare norrut.

Nu börjar det bli fullt i bilarna både med folk o grejer. Församlingen i Ronda, Nakuru hade samlat in klädersom vi tar med till behövande.

Bänken som de sitter på är en fredsbänk som byggdes under oroligheterna i samband med valet, hit kan människor komma och sluta fred.

Vi passerade 2900 meters höjd o här är det svalt, den tunna luften märks.

Nu i Eldoret för lunch och här finns wi-fi….password? Dogfood22, kul på ett login på en restaurang.

Det blir Ugali o kyckling för mig. Dags att tvätta händerna så nu är det slut på pillandet på telefonen.

Tidig frukost och gudstjänst CITAM church på Valley Road. Jag har inte varit där sedan 1994 och då hette den Nairobi pentecostal church.

Man har två gudstjänster varje söndag för att alla ska få plats.

En bra start på dagen som sedan fylldes av diverse förberedelser som inte hunnits med tidigare.

Vid lunch anslöt ett par från Sverige och två från Etiopien och imorgon plockar vi upp några kenyaner. Börjar kännas som en onsdagkväll i vår hemgrupp i Trollhättan med folk från alla möjliga länder. Behöver jag säga att jag trivs? Mångfald är underskattat, man får lära sig så mycket.

Trångt i stan och mycket tid går åt till trafikstockningar.

Nu är bilarna fulltankade, välfyllda och i hyfsat bra skick. Upptäckte framåt kvällen att batteriet på min bil satt löst, men spännband, gaffatape o aluminiumfolie löste det hela.

Vi har även vattenskyddat säkringsdosor eftersom risken för högt vattenstånd är överhängande.

Det lär dyka upp en hel del annat längs vägen men nu har vi i alla fall gjort vad vi kan.

8 nya däck, två reservhjul var, 100 l dricksvatten per bil, 200 l diesel per bil plus sjukvårdsmaterial, mat, annat hjälpmaterial. Vi kommer nog att ha fullt i bilarna den sista biten.

Jag avslutar den här kvällen med en tanke från dagens predikan ”The Safari”, the Journey continues.

Att göra en resa gör man helst inte ensam. Vem gör du din resa med? Vart för din resa dig? Har du rätt sällskap på din resa genom livet?

Nu duschen, sen sängen!

Gonatt!

Vissa namn passar bättre än andra.

Det märks att jag vant mig vid att vara uppkopplad och idag var jag tvungen att fixa ett lokalt abonnemang. I några dagar kommer jag att kunna nyttja Safaricoms tjänster men sen blir det offline, krisar det sig så har vi en satellittelefon.

Några timmar i Nairobitrafiken har det blivit och vi har tillbringat dagen med att växla pengar, förbereda bilar, göra inköp och packa. Det är mycket som ska med och det vi glömt kommer vi inte att kunna skaffa när vi är i Lotimor.

Hallen i huset där vi bor fylls på med salt, socker, tvål, mjöl, ris, presenningar, spännband och en massa mer.

En av bilarna har fått en omfattande översyn så nu ska den klara sig ett tag.

Framåt kvällen anslöt två bilar med folk från Tanzania och på måndag morgon kl 5 börjar vi vår resa mot Sydsudan.

Nu återstår en dusch, hoppas vattenvärmaren är jordad….

Sov gott!

En telefonröst på swahili, några bilar och så ljudet av ett flyg är allt jag hör när jag vaknar efter några få timmars sömn. Det är förvånansvärt lugnt här på Kindaruma road.

För 24 år sedan bodde vi här ett några månader, det har förändrats en del men det är alltid nåt speciellt med att komma tillbaka.

Taggtråden på muren runt Fpfk Guest house känner jag igen men det har byggts en massa, precis som i alla andra större städer.

Resan ner gick bra och all proviant och utrustning kom fram oskadad, det känns bra. Vattenfiltret i den röda väskan hade varit svårt att ersätta.

Nu börjar nya rutiner. Malariaprofylax, myggspray och flaskvatten kommer följa oss de närmaste veckorna.

Det är kallt här. Nattvakten hade mössa o vantar och han såg ut att frysa…+19 är inte att leka med : )

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att snabbt förflytta mig med flyg över världen. Att vakna i Trollhättan o somna i Nairobi känns märkligt, hjärnan hänger inte riktigt med…

I väntan på boarding sitter vi och går igenom resplanen. Vi blir 25-30 personer med Kapoeta och framåt slutet av veckan når vi Lotimor om allt går som vi tänkt.

På Schiphol gör vi ett kort stopp vid ”vätskekontrollen” vid gate F4 och blir informerade om att det mesta sköts automatiskt.

Nu loggar vi snart ut från det automatiska och in i det manuella. Det känns bra….

Sydsudan, inte precis nersprunget av charterturister. Jag packar mina väskor medan tankarna vandrar iväg….vart är jag på väg? Vad har jag gett mig in i?

Ett av världens yngsta nationer bildad 2011 om jag inte kommer ihåg fel.

Det är väl här nånstans som klimatförändringarna märks tydligast, här som regn i fel period kan betyda skillnad mellan liv o död.

Människor flyr härifrån på grund av torka, översvämningar och krig i hopp om ett bättre liv nån annan stans. En del kommer hela vägen till Sverige och några är mina vänner i Trollhättan.

Sen finns det dom som stannar kvar av en eller annan anledning, många för att de helt enkelt inte har råd…det är de vi är på väg till.

Jag har alltid tyckt om att resa och upptäcka nya platser, att nu få besöka Sydsudan och samtidigt vara till nytta för nån annan gör resan ännu mera värd.

Boardingkortet ligger i mobilen, i morgon bär det iväg!

Pass, internationellt körkort, gula kortet, lite gott att knapra på, powerbank med solceller och så min Leatherman.

Listan är betydligt längre men här nånstans börjar min resa den här gången.

För en stund sedan sa jag till Tanja på jobbet att det känns konstigt att om en vecka sitter jag i ……?

Det är två dagar kvar tills jag lyfter från Landvetter och jag har knappt börjat packa än…hoppas allt kommer med.

Vad är det som gör en resa så lockande? Utmaningar? Möten med människor? Miljöombyte?

Häng med på min resa så får du se o läsa. Jag ska försöka uppdatera så ofta jag har internetuppkoppling.