Under hela resan har jag undrat ”när är det min tur?” Jag ser folk som bärs ner utan att orka hela vägen, andra spyr och vissa ser ut att ha gett upp. Visst har jag tappat orken jämfört med Ulrika, men hon springer ju maraton. Jag springer på sin höjd om jaghåller på att missa tåget. 

Idag lördag var det min tur. Inget illamående men yrsel på en nivå jag aldrig varit med om. 

Vi lämnar Kibo hut kl 24 och börjar gå tillsammans med ett antal andra grupper. Längs bergväggen ser vi ett pärlband av pannlampor som sakta kryper upp för berget. Varje steg är en grym ansträngning och stavarna är till god hjälp. 

Alla blir tysta och går in i sig själv. Jag hör bara lite uppmaningar från guiderna och kraset från kängorna mot gruset. Ulrika frågar ”Hur går det” jag svarar ” fråga inte”. Det är så jobbigt att varje ord blir en jätteansträngning. 

Jag vet inte hur lång tid som gått, det är bäckmörkt och stjärnklart så ljusen från Loitikitok i Kenya syns, men plötsligt planar det ut och bitvis går det utför. Vi är framme vid Gillmans piont, inte många höjdmeter kvar nu. 
Det var hit nånstans han kom som vi mötte på båren. Han hade somnat och slagit huvudet illa. Jag får inte somna, får inte somna….

Jag vaknar av att guiden Godfrey rycker av mig mössan och knäpper upp jackan. Det är svinkallt 10-15 minus och vindigt. Jag somnade men Godfrey hade koll. Den kalla vinden är som en andrenalinkick, nu vet jag. Jag ska klara det, fortsätter mata på, nu är det inte långt kvar….