Ulrika slumrar till på soffan i vänthallen och själv har jag påbörjat min gratistimme på Wi-fi:t. I högtalarna spelas alldeles för hög sentimental hissmusik, som avbryts då och då av flygannonseringar och ändringar. 

Vi åt en våning upp för en timme sedan. För att klämma ut det sista av Afrika så kör jag förstås all konversation på swahili så länge det går. Nafurahi kusikia kiswahili,(jag blir glad att få höra swahili) sa tjejen som ställde fram kycklingwraps till Ulrika och Samosa till mig. Allt sköljdes ner med varsitt glas färsk passionsfruktsjuice. 

Att sitta på en flygplats är för mig nåt speciellt, en plats mellan två kulturer, en plats med en massa kulturer som för en gångs skull har nåt gemensamt, vi är alla på väg nånstans. 

Själv är jag mentalt på väg till Trollhättan och kan inte låta bli att kolla om min parkeringsapp har koll på var jag är. Det har den…6960 km bort kan jag betala så att Olivia inte får P-böter.  

På soffan ligger en varmmjuk chokladkaka från Fazer. Jag föredrar den framför Marabou, jag säger att den är godare…kanske är det bara lite sant…den kommer ju från Finland. 

Finland-Tanzania-Sverige, var känner du dig mest hemma, var kommer du ifrån? Den frågan får aldrig ett kort svar från mig…jag är inte bra på korta svar. Kanske är jag mest hemma på flygplatsen, eller också Nzega, men barnen är ju i Trollhättan så där är jag ju också hemma. Jag får öva mig på att vara hemma där jag är just för tillfället. Det är så lätt att leva för imorgon att jag ofta glömmer att leva idag. 

Jag bukar svara att jag är född i Finland, uppvuxen i Tanzania, bor i Sverige, men är på väg till himlen. 

No matter where you are from, as long as you know where you are going. 

Nu är snart min surftimme slut och därmed också mitt knackande på mobilskärmen. Hoppas jag inte tråkat ut dig, jag har i alla fall haft det bra. 

Gonatt från ett varmt Nairobi. 

För tio dagar sedan landade vi på Kilimanjaro International AirPort och nu sitter vi här igen. Vi råkade hamna i incheckningskön till Addis Abeba, men det gjorde inget, vi har en bra stund på oss innan vårt Precision Air tar oss till Nairobi för vidarefärd mot Sverige, så en kvarts extraköande hinner vi med. 

Det är alltid med lite vemod jag lämnar det här landet. Här trivs jag som fisken i vattnet och varje gång jag lämnar är det med en större vänkrets. 

Strax innan vi lämnar hotellet kommer våra guider Godfrey och Wilfred förbi. De får vattenflaskor, buffar, t-shirts och väskor som blivit över i och med namnbytet på min arbetsplats. 

Wilfred har med med sig några märken som jag beställt. Jag är inte så förtjust i souvenirer men ibland måste man…

Godfrey ska gifta sig med Wilfreds syster om nån månad, men innan dess ska de upp på berget igen. 

-Glöm inte att fixa impregneringsspray åt mig, det finns inte här, säger Wilfred. Jag lovar ordna det plus en del annat till resan i november. 

Min och Ulrikas lunch(pizza,ugali och kyckling) delas på oss fyra och vi sitter och reflekterar över vår vecka tillsammans.

– Förra gången vi försökte så kom ingen av våra besökare upp till toppen, säger Wilfred. Det är lätt att tro att vi inte gjorde vårt yttersta, men det gick bara inte. Vissa klarar inte höjden, så är det bara, säger Wilfred. Problemet är att vi riskerar att inte få fler uppdrag när folk inte når toppen, förklarar han. 

Nu är jag ännu gladare för att vi klarade det. Glöm inte att det finns gånger när du är till glädje för andra utan att du själv vet om det. 

På väg mot flyget passerar vi samhällen med annorlunda skyltar, stökig trafik, i en bil med trasig AC och med en massa skräp i vägrenen. 

Jag undrar vad det är som gör att jag 365 dagar om året saknar landet och jag vet inte riktig vad det är. Jag avslutar bara med ett gammalt citat. 

”You can take me out of Africa, but you can never take the Africa out of me”

Ser redan fram emot när flyget lyfter från Landvetter mot Dar es Salaam 11/11. Håll ögonen öppna, då kanske det blir nya upptäckter. 

Här vid poolkanten känns allt så avlägset…och ändå så nära. Vi har alla våra Kilimanjaro att bestiga och ibland är dom inte så stora för omgivningen som för oss själva. För mig har det aldrig handlat om att besvisa något, jag villa bara försöka göra något till synes för svårt för mig. Du har säkert också sånt i ditt liv. Det kan handla om nåt så vanligt som att besluta sig för att stiga upp på morgonen för att ta sig an dagen och dess utmaningar. Kanske har du fått ett jobbigt sjukdomsbesked, uppsagd från jobbet, eller vad det nu kan vara.

Jag funderar över vilket mitt nästa Kilimanjaro blir…framtiden får utvisa det.

Här står jag med mitt certifikat över att ha bestigit Kilimanjaro… och i bakgrunden hör jag Godfrey nynna…Kwake Yesu nasimama, nidye mwamba ni salama, ni salama. 

Jaa..så är det för mig med…min trygghet med min relation med Jesus finns alltid med, oavsett om det är självvalda Kilimanjaros eller något annat berg som jag måste ta mig förbi.

Tack för mig, om en kvart kommer Bahati hit, då ska han visa oss ett hem för barn vars föräldrar gått bort i HIV. 

Deras berg är större än mina, hoppas jag kan vara till hjälp för dem på något sätt.


Klockan är 05:45 och jag börjar ana gryningen. Det är lite dimmigt men borta vid toppen börjar jag ana skylten…

Tårarna kommer, inte bara för mig, det är märkligt hur psyket fungerar. I 35 år har jag drömt om att få ta mig upp till Afrikas tak, och nu är jag här.

Vi är bland de första som kommer upp idag och nu är yrseln och tröttheten som bortblåst. Jag går på andrenalin och vill ta in så mycket intryck jag kan. För oss vanliga människor så händer detta inte så många gånger, jag är ju ingen Ola Skinnarmo precis. 

Vi är glada men trötta och utan våra guider hade vi inte kommit långt. Wilfred, vår försteguide, manar på, fotografera fort och dröj inte kvar, vi är här max tio minuter, sen måste vi ner, annars kan vi drabbas av höjdsjuka. Hela denna vägen för tio minuter? Ja, jag visste det, och för mig är det inget problem. I mycket jag gör är det resan som är målet.

Telefonens batteri har dött, jag glömde slå av den innan jag började nattstädningen. Det hörde jag på väg upp när FB-uppdateringarna plingade till. Visst är det imponerande med 3G täckning på 5500 meters höjd, men samtidigt lite sorgligt, de onåbara platserna blir förre och färre, så det ställs större krav på oss som människor att riktigt logga ut från allt runtomkring. Vi behöver alla vilan i att ibland få leva i nuet och inte i nån annans ”nu”.

Just nu sitter jag vid poolen på Green Mountain Lodge i Arusha och försöker samla tankarna.

Hur gick resan ner då? Jo…den var fruktansvärd de första timmarna. Efter några minuters insupande av syrefattig kilimanjaroluft började nedfärden. Man kan tro att det är lättare för att det går utför, men med mjölksyrestinna muskler behövs det inte mycket för att bägaren ska rinna över.

Godfrey, som är varmt troende, muntrar upp oss med att sjunga ”Kwake Yesu nasimama, ndiyo kwamba ni salama”(Jesus är min fasta klippa) jag försöker sjunga med men syret räcker inte för mig. Jag mår bra trots yrsel, syrebrist och mjölksyra. Det här är en av mina värsta dagar i mitt liv…och en av de bästa, vi människor är allt konstiga.

Vi passerar glaciärer, jag fotograferar en massa. Godfrey kommenterar, för tre år sedan satt dessa glaciärer ihop, nu skiljer de sig åt med flera hundra meter och om 5-10 år är de helt borta. En skrämmande påminnelse om att vi människor konsumerar Guds skapelse på ett ohållbart sätt. Lite sorgligt i allt det vackra.

Vidderna är fantastiska och landskapet som var täckt i mörker på väg upp visar nu sin storhet. Jag har aldrig någonsin sett något liknande. Det ser ut som ett månlandskap, is och frost överallt tills solen kryper upp och smälter det mesta.

Klockan 9.00 är Ulrika nere vid Kibo hut igen, jag kommer en kvart senare. Mina muskler är överfulla med mjölksyra och jag måste vila flera gånger på vägen ner. Bitvis har vi lutningar på 60 grader att ta oss ner för i grus. En av guiderna håller armkrok med mig och vi hasar ner med stöd av varsin stav. Plötsligt tappar jag balansen och jag tumlar runt nerför slänten, jag drar med mig guiden i fallet och vi tumlar runt några varv innan det tar stopp.

 -Vipi, umeumia, ropar han. Har du skadat dig? Nä bara sand i öron näsa och…jag resten av kroppen. Kl 9.15 kommer jag också till Kibo hut och guiden välkomnar oss med att påminna att om ca en timme bär det iväg ner till Horombo hut. Det är en vandring på ett antal kilometer, 3 timmar bort. Jag går in i skjulet där vi sovit och kryper ner i sovsäcken, bara liiite sömn tänker jag och blundar. Vi skulle packa innan maten, men jag väcks av Kevin som välkomnar oss till brunch. Det här är första gången jag inte har matlust, men lite varm soppa i den nollgradiga luften gör susen.

Resan tillbaka till Horombo går förvånansvärt bra, mjölksyran till trots. Vi är inte först framme, men det kvittar, vi har inte tagit den svåraste vägen upp på berget, men det kvittar. För mig har det alltid handlat om att gå från Marangu och upp till toppen. Någon gång på sjuttiotalet kom jag till Marangu gate tillsammans med min klasskompis Bengt Klingberg, det var då drömmen började. Resan har varit lång och jag har bara betraktat den här möjligheten som en dröm, allt tills Ulrika bestämde att det här får bli min 50-års present. Tack du är bäst!

Under hela resan har jag undrat ”när är det min tur?” Jag ser folk som bärs ner utan att orka hela vägen, andra spyr och vissa ser ut att ha gett upp. Visst har jag tappat orken jämfört med Ulrika, men hon springer ju maraton. Jag springer på sin höjd om jaghåller på att missa tåget. 

Idag lördag var det min tur. Inget illamående men yrsel på en nivå jag aldrig varit med om. 

Vi lämnar Kibo hut kl 24 och börjar gå tillsammans med ett antal andra grupper. Längs bergväggen ser vi ett pärlband av pannlampor som sakta kryper upp för berget. Varje steg är en grym ansträngning och stavarna är till god hjälp. 

Alla blir tysta och går in i sig själv. Jag hör bara lite uppmaningar från guiderna och kraset från kängorna mot gruset. Ulrika frågar ”Hur går det” jag svarar ” fråga inte”. Det är så jobbigt att varje ord blir en jätteansträngning. 

Jag vet inte hur lång tid som gått, det är bäckmörkt och stjärnklart så ljusen från Loitikitok i Kenya syns, men plötsligt planar det ut och bitvis går det utför. Vi är framme vid Gillmans piont, inte många höjdmeter kvar nu. 
Det var hit nånstans han kom som vi mötte på båren. Han hade somnat och slagit huvudet illa. Jag får inte somna, får inte somna….

Jag vaknar av att guiden Godfrey rycker av mig mössan och knäpper upp jackan. Det är svinkallt 10-15 minus och vindigt. Jag somnade men Godfrey hade koll. Den kalla vinden är som en andrenalinkick, nu vet jag. Jag ska klara det, fortsätter mata på, nu är det inte långt kvar….

Inatt var det minusgrader. Ulrika har haft huvudvärk ett par dagar men jag har mått förvånansvärt bra hittills men nu känner jag mig febrig och har en puls på 110.

4720 meter är väldigt högt och den tunna luften gör sig påmind hela tiden.

Det är torrt och öken runtomkring. Påminner om Marocko i norra Sahara där jag kört en del med rough.se. 

Alla i teamet är jättemysiga, men orden blir färre o färre. Syret räcker inte till både samtal och vandring. Jag känner mig väldigt gammal.  Jag blir andfådd bara av att knyta skosnörena. 

På väg upp så har vi mött glada och ledsna människor. Varje dag är det också nån som inte tar sig tillbaka för egen hand. Idag mötte vi en på bår. Han hade slagit sig så illa vid Gillmans point och fått ett skärsår i huvudet, så han var tvungen att vända för att inte riskera livet.  Hans resa slutade några få meter från toppen. 

Nu är det middag och sovdags. Kl 23 väcks vi för att vid midnatt starta färden mot toppen. Det är blåsigt och minusgrader ute. Vi sover i ett oisolerat skjul. Tack Gunilla o Mikael för att vi får låna era sovsäckar. 

3720 meter känns i kroppen och stegen vi tar blir kortare för varje höjdmeter vi tar. Därför är det bra med en vilodag.

Vi bor inte i tält utan i små stugor, men i natt var det 4+ i vår stuga så Fredins sovsäckar har hjälpt oss väl. 

Ulrika har läst nån bok för att få tiden att gå. Själv har jag inte tyckt det varit långsamt, finns alltid nån att träffa. Började snacka med några bärare och när de fick reda på vad är och står för så kom samtalen igång. Vem är Gud? Vad är rätt och fel? Vad är synd? Med andra ord blev det en improviserad gudstjänst en fredag på väg mot Afrikas tak. 

Vi har klivit över mååånga stenar på väg hit. Det börjar bli jobbigt att andas och stegen blir långsammare. 

Vi avslutade gårdagen med en tur till Zebra rocka på 3950 meters höjd. Nu blir det en acklimateringsdag innan det bär iväg mot Kibo hut. 

Med ganska många år och resor i Tanzania så blir det så här. Du har säkert dina favoriter som bara inte får missas. Ikväll blev det middag på Kahns Barbeque, smakade bra som vanligt. 

Zubeda auto spares säljer bildelar här dagtid och på kvällen blir det barbeque. Me like. 

Nu återstår en god natts sömn och imorgon frukost kl 7.00 sen bär det iväg. 

Blir det inte fler uppdateringar så beror det förmodligen på att det är glest mellan mobilmasterna på Kilimanjaro. 

Igår kväll träffade vi vår guide Wilfred som godkände det mesta av vår utrustning. Några få kompletteringar och lite justering för att klara 15 kg per ryggsäck och sen är vi klara. 

Ulrika mår bra vid poolen och jag försöker få tiden att gå på annat sätt. 

Mitt tanzanianska körkort går ut i början av november, ett bra tillfälle till att förnya det dök då upp idag. Även här är mycket datoriserat och på 2 minuter hittade trafikpolisen mig i registret. Vi kunde konstatera att det är bara två som heter Nyström som har körkort i Tanzania…jag och min pappa. 

Med en handskriven lapp från polisen åkte vi till TRA för att förnya körkortet. Det nya är nu betalt och kommer att ligga i Dar es Salaam när jag kommer ner i november. 

Pizza till Ulrika och Ugali med bönor till mig. Just nu är det inte alls synd om oss. 

Igår kväll träffade vi Bahati Kittoh som driver företaget Livets Resa. Han har hjälpt oss med alla bokningar. Det känns bra att ha en kompis som fixar det, allt blir lite smidigare då. 

Bahati är engagerad i en kyrka här i stan och han stöder genom kyrkan även en skola för blinda i en stad närmare kusten. 

För några månader sedan bytte vi namn på på företaget där jag jobbar. Tomt AB blev Kraftstaden Fastigheter AB. I och med det skulle en del grejer märkta Tomt AB kastas men nu får dom vara till glädje här nere. 200 gymnastkpåsar, 200 buffar och 200 pennor kommer sprida glädje på skolan. 

Många av barnen på skolan kämpar också med albinism vilket ofta är kopplat till synproblem. 

Det känns verkligen bra att få dela med sig till barnen på skolan. Tack Kraftstaden för presenterna hälsar Bahati. 

Nu är vi framme i Arusha och alla grejer är med även om en av väskorna nog blivit överkörd av en vält eller nåt. Sorry Britt Fransson, din väska har gjort sitt..

Det blev en lång dag men nu får vi sova några timmar. 

… brukar man säga. Men idag hann vi före honom. Det blir tidig frukost. 

…känns märkligt. Med mer än 17 år i landet och en massa resor så är det annorlunda att  åka ner dit som turist. Nu ska jag få göra nåt jag drömt om sen jag var riktigt liten. 

Om jag och min fru Ulrika lyckas kommer vi att veta om ett par veckor.