Men Dennis, du vet väl att den smala vägen är den rätta vägen, var en kommentar efter förra inlägget…tack Jarmo för påminnelsen…

Ett dygn till har gått och COJ315 har haft det tufft. Mitt och Håkans mekande gjorde resultat och bilen gick som en raket när jag lämnade Ljungsbro…ja ja, allt är relativt…fortfarande slow motion men distinkt…har du kört veteran så förstår du.

Tyvärr blev det en låååång fikapaus i närheten av Odensbacken…startproblem igen som slutar med att ett par snälla människor puttar igång mig…energin räcker inte till att tända motorn.

Non stop körning till Avesta och hem till Anders och hans garage…mekande igen och nu börjar vi ana problemet. Jag lämnar honom med en PV som tappat gnistan och hoppas att den energi som återstår räcker för att ta mig till syrran utanför Fors…att tappa gnistan…det gör vi alla ibland, tänker jag när jag i maklig takt tvingar bilen att röra på sig.

Efter en svettig halvtimme är det totalstopp i Jularbo…och nu har både jag och COJ tappat gnistan fullständigt. Det blir Cola o gifflar till lunch medan jag funderar på en lösning.

Jag ringer ”Abris”, en gammal vän som renoverar veteranbilar på heltid. Vänta, jag kommer direkt…hans svar är obetalbart…

Thomas Abrahamsson, som han egentligen heter, rullar några minuter senare in med sin A-Ford.

A-Forden drar igång PV:n…gammal är äldst…är det så man säger? Nu går den hyfsat efter att jag kylt tändspolen med en blöt trasa.

5 minuter bort parkerar vi COJ på Abris uppfart och väntar på ny gnista…imorgon kväll får vi se var det slutar.

Jag kan bara konstatera att jag är så beroende av mina vänner…vi råkar alla ut för missöden, stora som små, men det löser sig oftast bara vi vågar be om hjälp…

Det kommer dagar för oss alla när vi behöver lite putthälp…när den egna gnistan inte riktigt räcker till, utan någon, ofta äldre och visare behöver dra igång oss.

Tack Anders, Thomas, Malle o Staffan för den här dagen…och alla ni okända som puttat igång mig …you made my day…