Morgongudstjänst i Kapoeta och efter tidig lunch bär det iväg i riktning mot Lotimor.
En pickup fullastad med soldater och sedan jag som bil nummer två, minst damm där för mig utan AC i bilen, och så 6 bilar till. Det ser mäktigt ut när vi i kolonn drar iväg på den gropiga grusvägen. Jag är väldigt sugen på att be om lov att fotografera, men vill inte utmana ödet, militärer tar man inte bild på i det här landet.
Efter en timmes körning blir nån i min bil kissnödig och jag inser att jag måste be om lov att stoppa konvojen. 8 kpistbeväpnade killar hoppar av flaket och de som behöver får lätta på trycket medan militären gör sitt arbete. Det är inte varje dag man kissar under bevakning, inget jag kommer att sakna. Efter det snabba stoppet fortsätter vi vår dammiga resa. Hela situationen känns märklig, är det på riktigt eller har jag hamnat i en film? hinner jag tänka.
Plötsligt stannar pickupen och soldaterna hoppar av, letar magasin och laddar ammunition, deras ”chef” kommer över till mig.
-Var är dom andra bilarna? Ryter han, jag sa ju att vi måste hålla ihop. Min comradio knastrar och Linus, som ligger sist i konvojen, meddelar att han fått sten i en av bromsskivorna och var tvungen att fixa det.
– Okej, men nästa gång säger du till direkt ryter ”chefen”.
Vi ska ha med oss eskorten fram till avtagsvägen strax innan Narus, men innan vi når dit blir det stopp igen. Av nån anledning väljer chefen” att lägga till en eskortbil i slutet av konvojen.
Det blir skönt att lämna huvudvägen och svänga av mot nordost. Efter en stund når vi Naliel, en liten by där vår tolk Mark tidigare bott. Vi sover ute under myggnät mellan bilarna vid byns sjukstuga, det här är något jag saknar i Sverige, att somna tittandes på en stjärnklar himmel, medan röster från syrsor, människor och hyenor blandas till ett mäktigt musikstycke – sa jag att jag är tacksam? Det är jag.
Innan läggdags händer något som inte går att beskrivas i ord, men jag ska försöka.
Det är kolsvart, inte ens månen lyser. Nån börjar sjunga långt borta, trummor stämmer in, ljudet stiger, dom närmar sig oss. Då hör jag ytterligare en kör…och en till…och en till. Jag vet inte hu många det är till sist som sakta vandrar i mörkret på väg mot elden som vi ser en bit bort.
http://dennisnystrom.se/wp-content/uploads/2018/04/img_1604-1.movVi måste bara gå dit och se vad som händer. Man sjunger på Toposa, det lokala språket, samma som Nyangatom dit vi ska och samma som Turkana därifrån vi kom. Jag förstår inte ett ord och ändå förstår jag allt. Här är det för varmt för att fira gudstjänst på dagen som man samlas när det blivit mörkt.
Människor kommer från alla håll, en del med k-pist, en del med barn på ryggen, några med plasttunnor som trummor, några hundar dyker upp och så en massa barn. Återigen känns det som i en film…men den här gången är jag inte rädd, bara glad så att tårarna faller. Dom här människorna har nåt som vi tappat…och vi har nåt dom behöver.
En stund senare ligger jag under myggnätet – blir det bättre än så här?
Jag somnar i Naliel – en ort som inte syns på kartan.
