…har jag nämnt det förut? Tanzania är fullt av ytterligheter och ibland gör det lite ont…på nåt sätt…alltså positivt och negativt på samma gång.

Jag sitter på Malaika Hotel i Mwanza och lyssnar till Viktoriasjöns vågor som slår mot klipporna intill.

Nu är jag mer turist än på väldigt länge och imorgon bär det av in i Serengeti, ett paradis i detta land.

Jag försöker tänka igenom de senaste dagarnas händelser…att hålla i en grupp på 18 personer skalar bort en hel del fritid och eftertänksamheten får lämnas till kvällarna.

Vad har jag för bestående minnen? Vad har skapat omprioriteringar i mitt liv?

Kan det vara kvinnan som visade oss hur man lagar mat…och alla steg som vi i Sverige tar för självklart…alla de steg som tillsammans tar 3-4 timmar?

Majsen ska skalas, malas och kokas till gröt, mchicha(spenat) ska rensas, malas och kokas, jordnötter ska skalas, rostas, skalas, krossas, malas och till sist kokas med mchicha.

Ett enkelt liv i en begränsad värld…där självklarheter för oss är utmaningar för henne…och vice versa.

Hur som helst gör det lite ont…att leva i två världar…eller fyra…rik eller fattig…tanzanier eller svensk…

…och det måste nog vara så.

Det gör ont att se nöden.

Det gör ont att inte ha en lösning på problemen.

Men det gör nog mest ont att inte kunna vara när mina vänner här i landet…och jag är tacksam för det…att ha så många att sakna.

Kontrasternas land…Tanzania…jag somnar medan AC:n surrar i rummet…och jag funderar fortfarande på vad som påverkat mig mest…