Jag sitter hemma hos mama Kapande i Nyegezi juction strax utanför Mwanza i Tanzania.

En krutgumma som verkar ha många järn i elden. Hennes son Issa är utan tvekan en av mina bästa vänner i Trollhättan…själv presenterar han mig som ”my brother from another mother”…och det känns nog mera så för varje dag som går…du vet en sån man alltid kan få hjälp av och som man försöker hjälpa…där hjälpen blir ett sätt att umgås…en del av livet.

Vi äter tillsammans med Mama Kapande, tittar på foton och delar minnen. Vi har inte så mycket gemensamt förutom Issa…men det räcker…och gästfriheten verkar gränslös…varken olika religion eller kultur kan skilja oss åt och jag kan ana en viss besvikelse över att vi så snart ska dra vidare.

Innan vi kom hit tog vi en sväng förbi Kent o Roswita med dotter och måg på besök. Gamla bekanta från Brålandatrakten som numera bor i Mwanza bara en liten bit från stadens mest fotograferade klippor. Deras son var prao åt mig i Tanzania på 90-talet…det känns länge sen…vi pratar minnen och uppdaterar varandra om sån som hänt de senaste åren.

Vi hade kunnat välja att bara svepa förbi både Larssons och Mama Kapande, ta in på nåt hotell och sen åka vidare till Serengeti.

Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga ”vi borde ses nån gång”, men inte tagit ett enda steg i den riktningen? Känner du igen dig?

Jag hoppas att Mama Kapande och Larssons uppskattade vårt plötsliga besök lika mycket som vi gjorde.

Visst kan jag uppdatera mig via bloggar och andra sociala medier…men inget går att jämföra med ett möte på riktigt…det är ju relationen, inte informationen jag egentligen vill åt…

Våga göra något nytt…ta ett steg och bjud in dig hos den du tänkt möta länge…den personen kanske behöver just ditt besök…just nu…

”Vi borde ses nån gång”