…på en flygplats på väg mellan två planeter….ja, det känns så. Ibland hade jag önskat lite längre restid så att jag hinner ifatt mentalt. Att vakna i Nairobi och somna i Trollhättan känns märkligt.
I morse flög vi över Lotimor…på 12192 meters höjd med en hastighet av 859 km/h. Lotimor…så nära men ändå så långt borta. Undrar om dom fått regn idag med, då går det inte att ta sig dit med bil, hoppas maten kom fram i tid…
Sydsudan är inget vanligt resmål, inget charterflyg går hit, inte allt för många andra flyg heller för den delen. På Rolands Michelinkarta får vi fylla i de vägar som inte ritats in. Att ta sig dit bilvägen är som du noterat inte heller smärtfritt, bökiga myndigheter, urdåliga vägar och inre stridigheter gör att området inte precis är nedsprunget av västerlänningar.
Jag sitter här mellan två världar och funderar över vad jag får med mig hem…det är mycket. Jag har hittills inte skrivit mycket om människorna vi mött, de är annorlunda än de jag är van vid…mystiskt, avlägset, men också så nära att jag får nypa mig för att inte tro att jag drömmer.
I Lokichoggio i Kenya besökte vi ett par Turkanabyar och fick se hur dom har det. Flera familjer ville att vi skulle komma in i deras ”hus” och fotografera, de ville dela med sig av sin vardag. Jag känner mig fånig när jag springer runt med kameran, känner mig påträngande, vill inte riktigt tränga mig på, jag brukar säga att dom bästa bilderna tar jag aldrig och det är ett medvetet val. Det handlar inte om mig, det handlar om andra människors integritet i första hand.
När vi sa adjö till militäreskorten strax innan Narus så var jag så sugen på att fråga om jag fick ta ett kort tillsammans med dom, men jag ville inte utmana ödet. Där satt dom 12 fullarmerade soldater på en LandCruiser pickup, alla med en mjuk människa bakom machofasaden. Människor med föräldrar och barn som saknar dom, människor som gråter ibland trots sina stenansikten.
I Lotimor lärde vi känna några människor på de få dagar vi var där, men det som tog tag i mig var när vi åkte iväg och kollade de trasiga vattenpumparna. Människor i sandbruna kläder stor tysta som statyer och iakttog oss på avstånd, inte fientligt, bara nyfiket och undrande. Det var verkligen som på film, människor som ljudlöst rör sig och dyker upp lite här och var för att sedan försvinna…
Barnen påverkar mig också, dom har gett mig mycket. Det är märkligt hur barn är lika över världen innan vuxenlivet styr upp hur man ska vara. Det sägs att vill man veta sanningen ska man fråga barnen, jag tro det stämmer för det mesta. – Du måste ta med dig lite godis, sa Christina Dahia, en vän till mig i Trollhättan. Jag hade med mig godis från henne och hennes barn, hon kommer själv från Sydsudan och det är klart att det berör henne att vi besökt hennes hemland. Tack Christina, hälsar barnen i Lotimor!
Jag har också funderat på varför jag gör detta och om det är värt att betala för att göra en sån här resa….
Äventyret förstås, jag gillar den här typen av utmaningar, men det är inte huvudanledningen, det handlar inte i första hand om mig.
En kär vän sa en gång för länge sedan ”vad du har gjort för dessa minsta det har du gjort för mig”. Jag är övertygad om att vårt uppdrag här på jorden inte i första hand är att förverkliga oss själva, utan att bry oss om dom dom inte syns och lyssna till dom som inte hörs… det är min drivkraft.
När vi kom till Lotimor så hälsade byhövdingen att man under lång till bett till Gud att nån skulle börja bry sig om dom. – Nu ser vi att vi har fått bönesvar, säger han…vad svarar man på det?…om jag kan vara en del av någon annas svar på böner så ställer jag gärna upp…fast jag bara är chaufför….
Att se människor få behandling för enkla sjukdomar, som i Lotimor blir dödliga på grund av bristande kunskap och brist på mediciner, det är också skäl nog till att göra en sån här resa.
Vattenpumpar med rent vatten, som får nytt liv på grund av ett par killar som kan fixa dom och har reservdelar, jag är tacksam över att få se till att den hjälpen kommer fram.
Jag hoppas att du haft en intressant läsning men att det också lämnat spår och skapat en längtan i dig att hjälpa andra. Skulle du vilja bidra på nåt sätt för människorna i Lotimor så får du gärna kontakta min vän Bengt så hjälper han dig vidare. bengt.klingberg@pingstjonkoping.se
Du kan också höra av dig till mig.
Nu avslutar jag den här resan och imorgon börjar Wi-fi, flextid, TV, Internet, mobiltelefon…men det är en annan historia.
Tack för mig för den här gången.
Blir det en fortsättning – Inshallah – Mungu akipenda – Om Gud vill
Det vill Han nog!
Håll utkik!
