Det finns saker i mitt liv som skrämmer mig. Sånt som jag på nåt sätt håller på avstånd, eller försöker undvika. Jag kommer inte att berätta nån hemlighet för dig…du vet nog vad jag menar ändå…det där som gör att det jag sett klart sakta blir grumligt och diffust.
Jag kom att tänka på det häromdagen när jag gick igenom en av bilarna inför besiktning. 34000 mil och 14 års solsken har gjort strålkastarglasen matta…ljuset når inte fram…vägen syns inte tillräckligt bra på natten. Tiden tand, som ofta dyker upp, är visst också här och gnager. Har du en gammal bil så vet du nog vad jag menar….
Att våga gör något sämre innan det blir bättre…att våga gå in i det okända…att skava bort lite av det där som gör att jag inte ser klart…det är att våga ta steget.
Jag prövar en metod som i teorin fungerar, men som jag aldrig tidigare vågat mig på. Jag slipar med våtslippapoer i fyra steg där det sista är 3000 grit, ett sandpapper nästan lika finkornigt som ett vanligt A4.
Resultatet ser förfärligt ut och strålkastaren är helt obrukbar. Men min övertygelse gör att jag inte oroas…det finns ljus bakom molnen…jag hoppas det…jag vet det
När glaset är torrt lägger jag på ett lager polermedel, samma som jag polerat PV:ns lack med. Polermaskinen i min hand får jobba upp värmen i ytan och sakta men säkert klarnar allt…
Tänk att en timme vid en motorhuv kan tala så till mitt hjärta…är det lika med våra liv…med mitt liv…min resa?
– Det finns tillfällen i livet när jag måste låta den gamla, av tidens tand, solmärkta ytan skavas bort och mattas ner.
– Det finns gånger när det till synes verkar hopplöst grumligt, alldeles för slitet.
– Då behövs en hand som polerar och ger värme…som gör att vägen återigen syns klarare…känner du till nån med en sån hand?
…jag känner en …
…och det gör att jag vågar ta steget.
Gonatt…!
