Söndag 24/9 Uhuru peak

Klockan är 05:45 och jag börjar ana gryningen. Det är lite dimmigt men borta vid toppen börjar jag ana skylten…

Tårarna kommer, inte bara för mig, det är märkligt hur psyket fungerar. I 35 år har jag drömt om att få ta mig upp till Afrikas tak, och nu är jag här.

Vi är bland de första som kommer upp idag och nu är yrseln och tröttheten som bortblåst. Jag går på andrenalin och vill ta in så mycket intryck jag kan. För oss vanliga människor så händer detta inte så många gånger, jag är ju ingen Ola Skinnarmo precis. 

Vi är glada men trötta och utan våra guider hade vi inte kommit långt. Wilfred, vår försteguide, manar på, fotografera fort och dröj inte kvar, vi är här max tio minuter, sen måste vi ner, annars kan vi drabbas av höjdsjuka. Hela denna vägen för tio minuter? Ja, jag visste det, och för mig är det inget problem. I mycket jag gör är det resan som är målet.


Telefonens batteri har dött, jag glömde slå av den innan jag började nattstädningen. Det hörde jag på väg upp när FB-uppdateringarna plingade till. Visst är det imponerande med 3G täckning på 5500 meters höjd, men samtidigt lite sorgligt, de onåbara platserna blir förre och färre, så det ställs större krav på oss som människor att riktigt logga ut från allt runtomkring. Vi behöver alla vilan i att ibland få leva i nuet och inte i nån annans ”nu”.

Just nu sitter jag vid poolen på Green Mountain Lodge i Arusha och försöker samla tankarna.

Hur gick resan ner då? Jo…den var fruktansvärd de första timmarna. Efter några minuters insupande av syrefattig kilimanjaroluft började nedfärden. Man kan tro att det är lättare för att det går utför, men med mjölksyrestinna muskler behövs det inte mycket för att bägaren ska rinna över.


Godfrey, som är varmt troende, muntrar upp oss med att sjunga ”Kwake Yesu nasimama, ndiyo kwamba ni salama”(Jesus är min fasta klippa) jag försöker sjunga med men syret räcker inte för mig. Jag mår bra trots yrsel, syrebrist och mjölksyra. Det här är en av mina värsta dagar i mitt liv…och en av de bästa, vi människor är allt konstiga.

Vi passerar glaciärer, jag fotograferar en massa. Godfrey kommenterar, för tre år sedan satt dessa glaciärer ihop, nu skiljer de sig åt med flera hundra meter och om 5-10 år är de helt borta. En skrämmande påminnelse om att vi människor konsumerar Guds skapelse på ett ohållbart sätt. Lite sorgligt i allt det vackra.

Vidderna är fantastiska och landskapet som var täckt i mörker på väg upp visar nu sin storhet. Jag har aldrig någonsin sett något liknande. Det ser ut som ett månlandskap, is och frost överallt tills solen kryper upp och smälter det mesta.

Klockan 9.00 är Ulrika nere vid Kibo hut igen, jag kommer en kvart senare. Mina muskler är överfulla med mjölksyra och jag måste vila flera gånger på vägen ner. Bitvis har vi lutningar på 60 grader att ta oss ner för i grus. En av guiderna håller armkrok med mig och vi hasar ner med stöd av varsin stav. Plötsligt tappar jag balansen och jag tumlar runt nerför slänten, jag drar med mig guiden i fallet och vi tumlar runt några varv innan det tar stopp.

 -Vipi, umeumia, ropar han. Har du skadat dig? Nä bara sand i öron näsa och…jag resten av kroppen. Kl 9.15 kommer jag också till Kibo hut och guiden välkomnar oss med att påminna att om ca en timme bär det iväg ner till Horombo hut. Det är en vandring på ett antal kilometer, 3 timmar bort. Jag går in i skjulet där vi sovit och kryper ner i sovsäcken, bara liiite sömn tänker jag och blundar. Vi skulle packa innan maten, men jag väcks av Kevin som välkomnar oss till brunch. Det här är första gången jag inte har matlust, men lite varm soppa i den nollgradiga luften gör susen.


Resan tillbaka till Horombo går förvånansvärt bra, mjölksyran till trots. Vi är inte först framme, men det kvittar, vi har inte tagit den svåraste vägen upp på berget, men det kvittar. För mig har det alltid handlat om att gå från Marangu och upp till toppen. Någon gång på sjuttiotalet kom jag till Marangu gate tillsammans med min klasskompis Bengt Klingberg, det var då drömmen började. Resan har varit lång och jag har bara betraktat den här möjligheten som en dröm, allt tills Ulrika bestämde att det här får bli min 50-års present. Tack du är bäst!


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.