…det brukar sägas så när jag ska tänka på hur jag beter mig på min arbetsplats.
Jag sitter och förbereder mig inför veckans intervju med lokaltidningen och bläddrar igenom bilderna jag samlat på mig i Sydsudan.
I Sverige är ”ansiktet” vi ser från kontinenten jag älskar ofta krig, svält, korruption och elände. Visst finns det, men det finns så mycket mer. Jag hoppas att jag lyckas visa andra ansikten än de vanliga.
Jag går på en gata i Lokichoggio och en liten tjej tittar på mig. Hon drar i mammas kjol och jag ser hur mamman säger ”Uliza basi”(fråga då). Tjejen springer fram till mig och vi pratar en stund, hon vill bli fotograferad…vi tittar på bilderna tillsammans och hon ser nöjd ut. Sen ropar mamma att hon inte får komma för sent till skolan. Jag ser henne försvinna i folkvimlet.
Förmodligen kommer vi aldrig att ses igen…hon har en tuff framtid, men är på god väg. Hon får gå till skolan och kommer att få en utbildning.
En vecka senare sitter jag i Lotimor. Den här gången möter jag några barn som jag inte kan prata med. Jag försöker med swahili och med engelska, dom ler men kan inte svara mig. 
Det är inte så konstigt. Här kan bara några få läsa och skriva och ännu färre kan de språk jag lärt mig, resten pratar bara sitt eget Nyangatomspråk. 
Vi sover i skolsalen, där för närvarande inga lektioner hålls eftersom ingen lärare finns. Jag tänker ”för närvarande”, för här finns hopp.
Jag kan inte glömma byhövdingens välkomsttal ”vi har länge bett till Gud om att någon ska komma och hjälpa oss, nu ser vi att vi fått svar på våra böner”.
Tack vare Pingstkyrkan i Jönköping och många med dom börjar hoppet spira i Lotimor. Sjukvård, mat, vatten och sedan skola, det är vad man hoppas på. 
Jag undrar vad tjejen med tatueringen i ansiktet tänker, önskar vi kunde samma språk…
Det här är framtiden för Sydsudan, människor som vill leva, utvecklas, bygga relationer och en framtid…
Inatt drömmer jag nog om dessa barn…jag hoppas att jag en dag kan prata med dom…tack för alla leenden och skratt vi delat.
Jag fäller en tår av saknad…här i min trygga säng i Trollhättan.
Det finns hopp…glöm aldrig det…
