Vi har tänt några ljus och tänker på de som inte finns bland oss mera. Idag är vi inte ensamma här på kyrkogården…många tänker…en del fäller en tår…jag blir lite tyst och försöker skala bort ljuden runt mig…vill på nåt sätt stilla mig…tänka till.

…ja…det står så på hennes gravsten…Älskad och saknad…jag smakar på orden…

Hon begravdes på min födelsedag och den kvällen skrev jag ner några rader som aldrig publicerades.

Nu, några månader senare känns det som en text att läsa.

———–

Någon suckar, nån annan försöker snyta sig diskret…annars är det mest prassel från programblad som låter….

Det är vid få tillfällen som livet blir så påtagligt som en sån här dag…ja, jag sitter i Trollhättans kyrka.

Om några minuter börjar begravningsgudstjänsten för en nära vän och kollega.

Idag är det också min födelsedag…kommer jag att vara på fler begravningsgudstjänster på kommande födelsedagar? Är en begravning en lämplig plats att vara på…på sin födelsedag? Kommer minnet av Jeanette alltid vara förknippat till den här dagen?

Det är konstigt hur vi människor hanterar sorg och saknad…ibland med rädsla, ibland förtvivlan…men kyrkan fyller onekligen en viktig funktion i sorgearbetet. En plats med rum för tystnaden…och eftertanken.

Blir det fler födelsedagar på begravning? Jag funderar igen och tänker att det får det gärna bli…minnet av min kollega är ljust…det är en bra födelsedag…trots allt.

Tack Jeanette för att jag får känna saknad när jag tänker på dig.

Det lyser frid över ditt ljusa och vackra minne….

…jag hoppas du läser det här…