I ett par timmar har suttit och tittat ut igenom flygfönstret. Det karga, bruna, ödsliga slår an en ton i mig. Vad döljer sig där nere? Finns det djur? Hur djupt måste man gräva för att hitta vatten? Plötsligt dyker det upp tecken på liv, runda perfekta gröna cirklar mitt ute i ingenting, eller i en massa sand. 

Sen ser jag en till synes oändlig väg, nästan helt rak. 

I hundratals, eller tusentals år har människan försökt besegra Sahara. Själv har jag bara nosat på det i mina resor med rough.se i södra Marocko. Att besegra Sahara är för mig ett äventyr som ”lätt” går att avbryta när vägen blir för svår.

Jag kan inte släppa tanken på Ahmed, som delade sin livshistoria med mig över en kopp kaffe i caféet i Pingstkyrkan i Trollhättan. Hans resa genom Sahara mot ett nytt liv i en ny världsdel är inget självvalt äventyr. 2 veckor på flaket på en LandCruiser där bara de friska överlever, en resa utan återvändo. En resa som i sanning sätter spår för livet.

”Gud hjälp mig att göra livet lite lättare för de som lyckas hitta till Trollhättan”

God natt från någonstans över Sahara.