Jag känner det i magen…det gör jag alltid när det närmar sig.

Jag är på nåt sätt programmerad och min kropp blir sådär hälsosamt, skönt, men ändå obehagligt nervös.

Det är svårt att riktigt beskriva känslan av en viktig resa som närmar sig.

Det är tio månader sedan sist och jag börjar inse att det inte gått många dagar utan att jag tänkt tillbaka…reflekterat…och jämfört.

Min förälskelse har bytts till riktig kärlek…nej Ulrika, min fru är inte bortglömd, henne älskar jag lika mycket som alltid…den här gången handlar det om ett land…eller kanske snarare om ett folk.

Det är inte så romantiskt och ger inte några stora rubriker…men…nåt helt annorlunda.

Yepp…jag ser fram emot att få möta ett gäng anspråkslösa människor som ganska få i väst känner till.

En liten ort som inte syns på kartan…en plats dit inga mobiltelefonsignaler når…

På onsdag bär det iväg…följ med mig på resan här på bloggen. Jag uppdaterar så gott det går.

Lotimor-Sydsudan…here we come!