Klockan är 03:38 och egentligen skulle jag försöka sova nu men det här måste skrivas ner.
Louise har mått lite dåligt några dagar och ikväll när vi åt kvällsmat blev det akut. Jag frågade min vän Adonia om han hade mobilnummer till vår jaktkompis Filemonis fru som jobbar på Aga Khan Hospital här i Dar es Salaam. Medan vi väntar på återkoppling så åker vi till sjukhuset. Väl på plats träffar vi inte vår vän, men kommer in på akuten.
Försök föreställa dig hur det är att sitta på ett sjukhus i ett land där du inte kan språket eller kulturen…jag tackar Gud att vi är här och inte i Spanien, Frankrike eller nåt annat ställe där mina språkkunskaper inte hjälper.
Inskrivning, betalning, mediciner, labbprover, läkarkonsultation och mera prover. Vad gör jag då? Jag skickar ett mail till min gamle klasskompis Per. Vi bodde i samma rum på internatskola i Tanzania ett antal år för länge sedan. Han är främst min vän men också läkare. Jag sabbade hans natt medan han räddade vår.
För några veckor sedan försökte jag få bekräftelse på en hotellbokning jag hade gjort. Hur jag än gjorde så körde jag fast…Tanzania är långt från Sverige…
Då säger min fru ”varför ber du inte om hjälp av din vän Inayat i Dar?” …hans svar var ”let me handle it”.
Vid tretiden inatt på väg hem från sjukhuset råkar jag köra fel i ett nersläckt och regndränkt Dar se Salaam. Precis när jag berättar om hur säkerhetspolisen vid presidentpalatset inte blev glada när jag för typ 15 år sedan körde för nära och mot körriktningen, så händer det igen.
Jag hör hur automatvapnen osäkras, en stark lampa lyser mot oss och en myndig stämma skriker ”släck lyset och tänd innerbelysningen!” …jag gör som han säger, men lampan i bilen är trasig…mobilen får duga… jag lyser mig själv i ansiktet och ropar att jag kört vilse.
Sakta och med tydlig markering att jag är obeväpnad kliver jag ur bilen. Fortfarande med mobilen lysande på mitt ansikte frågar om jag får komma närmare, samtidigt som min trötta hjärna jobbar för högtryck…vilken vän behövs nu? Jo, jag har en vän som tog mig med till presidenten en gång. Där träffade vi en annan vän som är fotograf åt presidenten…hans nummer finns i min mobil…och ett foto på mig och presidenten…det måste duga.
Vakterna blir trevligare när de förstår att jag har en sjuk i bilen och efter ytterligare några felkörningar hittar vi hem.
En sån här resa bygger på vänskap o förtroende. De som jag räknat upp här är några av de som gjort den här resan möjlig. Tack för hjälpen – hoppas jag kan bjuda tillbaka nån gång.
Och om du undrar så behövde min vän fotografen aldrig nämnas.
….
Efter några timmars tittande på en vägg med ett felmonterat glasblock i ett väntrum på Aga Kahn Hospital är det bara en sak kvar att säga…tack Louise att jag får vara din vän…
