…jag blev påmind om det av en vän härom dagen.

…låt mig förklara….

Slutet på gymnasiet….är ju ganska uppenbart i studenttider. Äntligen slut, en frihetskänsla infinner sig.

Slutet på väntan…har vi nog alla upplevt, väntan på betyg, körkort, semester…

Slutet på arbetsveckan…det känns känt att gå hem en fredag eftermiddag även om jag trivs på jobbet.

Slutet på planerna…jag somnar ofta när jag planerar nästa steg i renoveringen av min Volvo PV årsmodell 1953. Vad ska jag somna till när den är klar och planerandet tagit slut?? Ja, ja… det finns alltid nåt annat.

Slutet på vandringen…i fjol gjorde jag något jag drömt om sedan jag fyllde 8 år. Jag fick vandra hela vägen upp till toppen på Kilimanjaro. Jag lovar att slutet var kännbart….

Slutet på frågorna…?

Häromdagen fyllde jag 51 och jag känner mig fortfarande inte riktigt vuxen. Jag gillar fortfarande handbromsvändningar, däckstjut och omöjliga lervägar… ja, jag erkänner det.

I allt detta går det inte att komma ifrån att typ halva livet passerat. Jag upplevt ett antal ”Slutet på” och många finns kvar.

När jag tidigare i år var i Sydsudan tänkte jag på hur olika livet är för oss här på jorden. Resan ser annorlunda ut och vi vet inte riktigt vart den för oss.

Jag gömmer mig bakom min västerländska fasad, med tekniska prylar vi lärt oss att vi inte kan vara utan…

Jag ser hur min kamera speglas i ögonen på barnen som så gärna vill bli fotograferade…vi försöker kommunicera men…orden räcker inte.

Vad får dom här barnen uppleva för slut i sina liv?

Slutet på analfabetism…?

Slutet på hungern…?

Slutet på kriget…?

Slutet på….kriget…!

…plötsligt slår det mig hur futtiga mina ”slutet på” är…

Jag hoppas att jag kan få vara med och dela några ”slut” med dom i Lotimor.

Jag vill vara en del av nåt positivt för dom här barnen…att se slutet på nåt som sen blir början på nåt nytt.

För det är slutet som räknas…tack Lars-Ivar för dom orden.