Det känns som att jag nyss somnat när klockan väcker mig vid kl 01.30. Jag slänger i mig lite mat(alltid hungrig när jag vaknar) och sen går jag igenom alla viktiga saker som ska med, det är ett tag sen det hände, men nu står jag här igen och hoppas att min 2 år gamla checklista fortfarande stämmer.

Känslan av att äntligen vara på väg är speciell. En förväntan, lite oro om att jag missat något väsentligt och en fundering om vart resan bär mig. Vad kommer att bli annorlunda än det jag tänkt?

Sista uppkopplingen med svenska mobilnätet sker på Schiphol, sen blir det offline tills jag skaffat Tanzaniaabonnemang.

Det är lite dubbelt med att åka ensam, trist att inte ha med sig nån att dela upplevelserna med, men samtidigt större chans till att träffa nya människor. Bredvid mig från Amsterdam sitter ett trevligt par från Sverige och på andra sidan gången en tanzaniansk kille. Alla tre så där lagom pratsamma, det blir aldrig nån jobbig tystnad…det passar mig bra…när tystnaden är trivsam.

Tre filmer senare, med nackont och halvtom mage landar vi på Unguja, Zanzibars huvudö. Jag har förstås missat att skriva ut mitt E-visa och min hälsodeklaration, men efter lite ursäkter och förklarande så löser det sig.(Måste justera checklistan till nästa resa)

När jag tar med mig folk ner hit brukar jag säga att det finns två saker jag är säker på.

För det första kommer inte resan bli som vi har tänkt och planerat. Men jag vet också att det kommer bli bra.

Nu ligger jag här under palmerna och funderar över livets resa…gäller samma där…? Jag vet att livet inte alltid blir som jag tänkt mig…som du tänkt dig…

Vad är det som gör att livet blir ”bra”? Finns nog inte bara ett svar på det, livet är mer komplicerat än så, men det är klart värt ett försök. Tacksam för mina vänner Mats o Maria som väntade på mig vid flyget och all annan trevlig personal här på Zanzibar Retreat Hotel

Godnatt…vi ses en annan dag.