”Jag måste få kontakt med dig via Messenger” säger Suleiman. Vi letar rätt på varandra och skickar vänförfrågnigar. Suleman heter han visst…inte Suleiman som jag tidigare trott. Eller hur är det nu?? Stavas lite olika från gång till gång…jaja, det är inte så noga.
Många gånger har jag tänkt hur vi på livets resa hamnar i olika situationer, träffar nya människor och knyter nya vänskapsband. För mig och Sele(som han kallas) kommer nog vänskapen fortsätta framöver ett bra tag.
Om du känner mig så vet du att Östafrika ligger mig varmt om hjärtat, att jag allt som oftast relaterar till den här delen av världen.
Jag gillar kontrasterna…men dom gör också ont. Tanzania är ett land med många väldigt rika men också många som lever under oerhört knappa förhållanden.
Det jag ändå allt som oftast blir påmind om är att lycka inte är direkt kopplad till rikedom. Naturligtvis är fattigdom inget jag önskar någon, men samtidigt kan jag se så många som verkar leva ett bra liv utan det överflöd som vi i Sverige ofta tar för givet.
Jag är så tacksam för de vänner jag har…och får…fattig som rik.
”Milima haikutani ila binadamu wanakutana”
Berg möts inte men människor möts. Swahiliordspråket blir platt i översättning men är likadant ändå. Här är mötet mellan människor viktigt…en del av folksjälen…stanna till några minuter och hör hur jag har det, sen kan du gå vidare.
Mötet med andra kommer fortsatt att vara en viktig del i mitt liv…tacksamhet och glädje…det är vad jag känner, det vi är vad jag får…hoppas det är ömsesidigt.
Nu lämnar jag Zanzibar för den här gången…see you later.
