Sista flaskan Kilimanjarovatten är slut. Piloten ber oss sitta still tills flyget stannat. Jag är trött…bedrövligt trött.
Att sova på flyget är inte min grej, men på nåt sätt har i alla fall 9 timmar passerat och nu är vi på Schiphol flygplats. Bredvid mig sitter ett franskt par…tror jag. Dom har inte sagt ett knyst på hela resan, trots att vi gnuggat armbågarna mot varandra i de trånga sätena.
Det stör mig, inte att det är trångt, egentligen inte heller att mina sätesgrannar inte visar nåt intresse till kommunikation.
Att jag blir likadan bara jag hamnar i ett europeiskt sammanhang…det stör mig, för egentligen vill jag inte det…jag vill fortsätta att obesvärat prata med människor, skratta med människor och förundras hur liten världen är.
”Dunia ni kijiji”
Världen är en by…ett swahiliordspråk som beskriver hur liten världen är och hur lätt det går att hitta vänner och gemensamma bekanta bara man letar lite.
Det stör mig…att byn plötsligt blir hela världen igen, att distansen ökar till medmänniskor och att anonymiteten och ensamheten tar plats.
Välkommen hem skriver flera åt mig på Facebook. Är det hem eller vart kommer jag…? När livet varit en resa från plats till plats så blir det till sist svårt att veta var hemma är…jag får ett förslag från Maud ”home away from home” och det är väl så…jag har många hem och är tacksam för det.
Jaja…nu är jag här igen. Det är mörkt och regnigt och Tanzaniavärmen känns avlägsen. Peter sa till mig under resan att han är tveksam om det är samma sol vi ser i Tanzania som i Sverige..
Trots det så är jag glad över att vara här. Jag har saknat de som ligger mig närmast hjärtat och jag är glad för att du följt mig på den här resan. Nu kanske det blir en paus eller också inte, det får framtiden utvisa.
Varje dag bär med sig lärdomar och för mig har det blivit klart att det finns en väg framåt…trots att jag inte ser den. Det finns också nån som håller mig i handen och går före…trots att jag inte alltid ser det.
Tack för den här gången och på återseende.
