När timmarna går i min ensamhet i garaget…där jag ligger under bilen och brottas med ett avgasrör, en koppling, ett bromsrör…eller mina tankar…tankar som gror och ibland bär frukt…då väcks ett behov hos mig att skriva några rader.
Vissa utmaningar är svåra. Jag kände nog så på nåt sätt även när jag började renoveringen av PV:n. Inte för att jobbet i sig är svårt…det som utmanar mig är snarare uthålligheten…att orka, att våga avsluta det jag påbörjat…att våga vänta på resultatet.
Och så blir inte allt som jag tänkt mig. När jag skrapar på ytan så dyker nya överraskningar upp…ett nytt rosthål där det vid första anblick ser helt ut, eller en bildel som för många år sedan utgått ur alla tänkbara reservdelslager.
Men det finns dagar när överraskningarna går åt andra hållet…som när jag behövde ett underrede till framstolen jag lagade. Ett fräscht underrede satt på en av stolarna i skrotbilen på gården, och där upptäckte jag till min stora glädje att under tre överdragsklädslar fanns originaltyget i fint skick, skyddat från solens strålar de senaste 35-40 åren.
Försök att inte tänka för långt fram, ta ett steg i taget, en uppmaning från en nära vän. Men vi är så uppfostrade att tänka på framtiden och tryggheten, att vi lätt missar nuet.
Livet är en enda lång resa med ”ups and downs”. Och det är viktigt att komma ihåg att mitt i livets rostlagning och brottande kan det dyka upp en vacker och nästan orörd klädsel…bara vi vågar skrapa på ytan, lyfta på de lager som döljer originalet…och hålla ut.
Jag smörjer in en huvlist med aluminiumpolish och låter polertrissan göra resten av arbetet…det som ser smutsigt och värdelöst ut kan få en ny lyster…tur att det finns nån som ser bortom ytliga fläckar och märken från tidens tand…
…det finns en som ser originalet hos mig och dig, det vet jag!
Så håll ut…det är det värt…
