Vi landar efter en ganska guppig resa men ingen verkar må illa. Varmt i Kapoeta men lite svalare än Juba och framför allt en del vind.

Baiga och Steven möter oss vid flyget. Trevligt att möta dom igen.

Dieseln är slut i hela stan och grejerna vi skulle få från Juba har inte kommit.

Imorgon får sjukvårdsteamet köra några lektioner på sjuksköterskeskolan. Det var tänkt på slutet men nu får schemat kastas om en del. Jag o David ska försöka hitta nån som vet nåt om lastbilen.

Dröjer nog ett par dagar innan vi kan åka ner till Lotimor. Vi har inget där att göra utan det som ska fraktas ner.

Det är en del strul, men det är ju så som det brukar vara här.

Takfläkten i sovrummet snurrar för fullt och jag tänker…på resan…på dagen…på mina kära. Det känns bra…trots hettan, allt strul och trots saknaden av de som är hemma.

Vi checkar in på Junction Inn, det var här jag skadade mitt ansikte för några år sedan. De flesta inpersonalen pratar swahili…jag känner mig hemma. På nåt sätt så känns det att någon bryr sig…någon som ser mycket längre än jag förmår.

Vet du…det viktigaste är att göra sitt bästa. Det finns saker jag inte rår på, som tex lastbilar som går sönder, men gör jag mitt bästa så är det gott nog.

Det gäller dig också… glöm aldrig det.