Jasså är det långfredag imorgon, sa en av lärarna…här i skogen har vi helg på söndag…finns inget att göra i Lotimor så att inte ha skola på fredag är ganska tråkigt.

Kl 5.30 kliver jag upp o känner paniken…regnet hänger i luften…WFP- bilarna som kom igår kväll är igång. Jag pratade med chaufförerna igår kväll och dom skulle åka vid 9 på morgonen, vi vill komma iväg innan så att nån kan dra upp oss ur de värsta lerhålen.

Jag springer ner och stämmer av läget. ”Vi åker så fort vi kan, innan regnet kommer” säger dom.

Jag packar ihop mina grejer och stressar stressar på dom andra. Vill inte komma efter lastbilarna, inte fastna i regnet.

Pulsen är hög på mig…det är ibland en nästan hårfin skiljelinje mellan succé o katastrof. Och idag är en sån dag. De första dropparna faller när vi sätter oss i bilen.

Jag har stressat på alla har nog varit lite jobbig, kanske för jobbig, men jag vet att det har betydelse på slutet.

Tvåhjulsdriven landcruiser från Lotimor till Kapoeta är inget bra alternativ…men vad har vi för alternativ.?

Vi kör o kör, kör fast, gräver, gräve ännu mer, puttar, gräver igen, kör fast igen.

Lastbilarna har lovat dra loss oss om vi kör fast, men dom hinner aldrig ifatt oss. Vår chaufför Baiga, säger ”slowly, slowly, we go through slowly, slowly “ och så fortsätter vi.

Vi möter lastbilen med vårt byggmaterial, kul att det kommer fram, synd bara att vi inte kunde vara kvar.

Vi har kört fast många gånger. Sett babianer, pärlhöns, vaktlar, rapphöns, rovfåglar, sköldpadda och en leopard. Vi har pendlat mellan hopp o förtvivlan, kört 15 mil på 11 timmar, bitvis riktigt långsamt, typ 50 meter på en timme.

Hela dagen går och nu sitter jag under stjärnorna i Nachokolopele och förundras över att lastbilarna aldrig kom ifatt oss…och att vi klarade oss utan hjälp.

Gud är god och Baiga är bra på att köra…

Imorgon hoppas vi ta oss till Kapoeta, men jag vet att det finns en flod vi måste över, blir det högt vatten där så kan det ta många dagar innan vägen är farbar…sa nån till mig.

Jag gissar att jag kommer sova sådär bra inatt…

…myndigheterna varnar och skolor stängs. Folk säger att så här varmt har det inte varit tidigare.

Men i Lotimor rullar det mesta på som vanligt trots värmen…å andra sidan går de flesta och väntar på regnen…dom riktiga regnen som kommer med liv och grönska så att boskapen kan få bete.

Vi lindar in våra vattenflaskor i papper eller en trasa och blöter dom med vatten…South sudanese fridge, kallar man det. Finns inget annat sätt att få vattnet lite svalare här.

Tandkrämen rinner som vatten, samma gäller duschcreme, sylt…ja allt som i normala fall är trögflytande blir som vatten i dom här temperaturerna.

42 grader i skuggan och 50-60 i solen gör att vi måste tänka om. Jag har planerat att jobba natt…svetsa i gassande 50-gradig sol är nog ingen bra idé.

Sen kom ju regnet och temperaturen sjönk…oron förflyttades från värmeslag till problem med att komma ut från Lotimor innan regnen låst in oss helt och hållet.

Det dyker upp små röda kryp på backen. Som barn kallade vi dom himlahönor…ett tydligt tecken på att regntiden är här, säger en kille jag pratar med.

…och ändå är våra problem marginella…många från området har gått över till Etiopien för att leta mat…man väntar på mathjälp från World food programme, FN:s mathjälp.

Ja…att åka hit är att utsätta sig för både fysiska och känslomässiga utmaningar..

Det krävs inte att vara lite tokig för att åka hit…men det underlättar.

Klockan 02:15 vaknar vi av regnet, sen vräker det ner.

Taket i klassrummet läcker men vi är tacksamma ändå.

De som tältat ute kommer in hit för det finns ingen chans att hålla till utomhus i det här vädret.

Presenning över myggnätet hjälper oss en bit och sen försöker vi sova nån timme till.

Frukosten består av gröt med sylt och en flaska vatten till det.

Vi får ransonera maten för vi har brist, det mesta ligger på lastbilen som tycks dröja…

Jag är bekymrad. Mår inte bra…är det malariaprofylaxet, klimatet eller oron som påverkat mig? Vätskebrist o saltbrist kan jag i alla fall åtgärda…ska strax ta vätskeersättning.

Vi tog en promenad till platsen där vi ska bygga. Vi har suttit med vår byggledare Koma o gått igenom arbetsuppgifterna, det är väl det vi kan göra medan vi väntar…

Regnet har upphört och vi hoppas på sol. Det är svalare nu, 26 grader och vi fryser nästan.

Maten vi har med oss är begränsad. Det blir ris o bönor till lunch, allt portionerat innan nån får ta sin skål.

Undrar vad jag väger när jag kommer hem…?

Jag har kollat framhjulsdriften på vår bil och kan konstatera att någon pillat i naven och det saknas delar. Alltså inget att göra, vi måste få nån som hänger med oss ut, annars lär vi inte komma till Kapoeta…japp, verkligheten är lite tuff ibland…

När vi kom till landet varnade myndigheterna för värmebölja med 45 grader…skolor stängdes, folk sa att det var ovanligt varmt och vi drack litervis med vatten…

Visst är det skönt med svala 26 grader…men oj vad jag längtar efter solsken…vi behöver det om vi ska kunna jobba och om vi ska kunna ta oss härifrån.

Jag får ändå försöka glädjas med lokalbefolkningen…dom behöver allt regn dom kan få

Senast jag var i Lotimor var strax innan pandemin.

Då byggde vi ett kök till skolan. World food program lovade att förse skolan med mat om vi ordnade kök.

I vår värld är mat en självklarhet…men när vi kommer till Lotimor har ett stort antal från byn gått över till Etiopien för att leta något att äta, de som tar hand om boskapen har också gett sig av till bättre betesmarker.

Så när skolan kan erbjuda ett mål mat är det självklart många föräldrar som låter barnen gå till skolan.

Livet är inte rättvist…det blir tydligt när jag är här, men trots det så ser jag tecken till hopp om en bättre framtid.

En eftermiddag tar vi en tur upp på berget som ligger bakom skolan. Med oss följer Ndome,Ibenyo,Adea och Nyamo. Dom kryssar vant mellan de taggiga snåren och efter en stund nåt vi toppen.

Vi stannar längst upp och spanar ut över Etiopien nån mil bort.

Jag tar fram min mobil och visar en del bilder på olika djur och det är då som jag upptäcker nåt som inte fanns för fyra år sen…kunskap på ett nytt plan…barnen säger namnen på djuren…på Nyangatom(deras språk)…men till min förvåning även på engelska.

Några trevande ord på ett främmande språk…några fraser…snart kan dom prata obehindrat på engelska…och läsa, skriva och räkna.

Under dagarna i Lotimor stöter vi på ganska många som kan engelska fullt ut och jag blir barnsligt lycklig för deras skull.

Snart har många här kommit ur analfabetismens fångenskap…det finns hopp om en bättre framtid.

Jag känner mig glad och tacksam över att få uppleva det här.

Ja….det finns hopp…

Sovit gott inatt. Vaknade vid fem och kände att det var dags att gå upp. När det inte finns nån el så anpassar jag mig fort till solens upp- och nedgång så att kliva upp tidigt känns helt okej. Inget nattsudd här inte.

Lastbilen som skulle komma inatt har inte dykt upp än.

Vi åker vidare ändå vid 8-tiden , förberedda på att vägen nu blir sämre.

Jag känner mig lite låg och jag undrar hur den här resan ska sluta.

Kl 11 når vi Nanangachor, det är 50km på tre timmar och då på ganska torr väg förutom några lerhål.

Jag mår bättre och det känns som att vi ändå kommer fram innan mörkret.

Resan har fungerat ok, men vi är bekymrade över hur vi ensamma ska ta oss hem utan fyrhjulsdrift. Vi har kontakt via satellittelefon med Beatrice o Filip för att se om det går att eventuellt kunna flyga MAF-flyg härifrån.

Annars måste vi hitta en annan bil som åker med oss och det känns svårt att få loss nån som kan möta oss.

Vi får fundera över alternativa lösningar några dagar. Allt är helt beroende av om det kommer regn.

Nu är vi i alla fall framme och lärarna röjer ur ett klassrum som blir vår bostad några dagar framöver.

Jag ser fram emot att möta alla här i byn.

Det regnar…

…och det är skönt, temperaturen sjunker några grader men jag blir lite orolig.

Om regnet vräker ner så får vi problem längs vägen.

Klockan är 6:45 och vi skulle åkt för en stund sedan men chauffören hade missat köpa lagningsgrejer för punktering så nu försöker han hitta nån som vaknat och kan sälja till oss.

Vi kommer till sist iväg ett par timmar för sent.

När vi kört en halvtimme kommer vi till en översvämmad flod. Någon timme senare har vattnet sjunkit så pass att vi kan ta oss över.

Jag konstaterar än en gång att den här resan har varit full av oförutsedda händelser. Väntan på diesel, trasiga lastbilar, översvämmade floder och annat har tärt på tålamodet.

Egentligen har jag massor med tid till eftertanke men det är som att hjärnan är helt tom.

Klockan är 20:46 och fullmånen gör att jag knappt behöver ficklampa.

Vi är nu i Nachorokopele, jasså där tänker du…eller…? Jag har frågat hur många gånger som helst hur det stavas men är inte helt säker på att jag fått till det.

Lastbilen med vårt byggmaterial är också här…den har gått sönder. Inatt kommer fjärde lastbilen…säger dom …och vi hoppas den håller hela vägen till Lotimor.

Vi kom hit strax innan mörkret och bor på ett enkelt hotell. Vi kan inte köra på natten då vägen är för dålig för det så det fick bli stopp här.

Sitter utanför mitt hotellrum, lyssnar till syrsor, hundar, barn som leker och vuxna som samtalar. Ingen trafik, ingen el, bara en solcellslampa och så månen på en stjärnklar himmel. Jag tittar upp, inget ströljus från nån stad. Det är obeskrivbart vackert, fridfullt. Alla våra moderniteter i väst har gjort att möjligheten till den här typen av upplevelse nästan helt gått förlorad.

En av våra land cruisers har trasig fyrhjulsdrift…en fastkörning idag och ganska många lerhål gör att jag inte är sugen på att bara ha den bilen på hemvägen.

David har pratat med Beatrice via satellittelefon och nu vet alla var vi är.

Trots allt strul så är det ändå den sydsudanesiska natten som fångar min uppmärksamhet.

Fridfullt, tacksam och svettig somnar jag inatt.

Vi kunde ha det mycket sämre…

En fråga som dyker upp varje dag. I morse var det förvirring om vilken tid vi följer och chauffören som skulle skjutsa sjukvårdsteamet var här en timme för tidigt…no problem…jag väntar, sa han.

Väldigt hög inflation gör att växlingskurser och priser på varor förändras konstant…känns lite konstigt…en del prissätts i US dollar och räknas sedan om med aktuell kurs.

Vårt gods är fortfarande på väg hit…oklart var det finns, ryktet säger i närheten av Torit…vi ber o hoppas att det kommer fram säkert…området är bitvis ganska oroligt.

Koma, vår byggledare har i alla fall goda nyheter…en annan lastbil har skickats för att hämta allt från den trasiga. Har vi tur så kommer godset hit på imorgon på förmiddagen och vidare mot Lotimor i övermorgon kväll.

Jag ligger här under fläkten som kämpar med att mildra de 34 grader jag har i rummet. Ute är det betydligt varmare.

Ja…alla andra ställen är varmare så här ligger jag och väntar…frustrerande.

I morse konstaterade jag att nu är det dags för ett nytt hål i skärpet, det sista hålet används…klimatet tär på kroppen.

Vi tog en tur till området som kyrkan äger, tittade på alla projekt som är på gång. Hela tomten inhägnas med staket, sen ska odlingar påbörjas. Man har redan borrat efter vatten och kön vid brunnen är lång varje kväll.

Mycket har hänt sen jag var här för sex år sedan o besökte en öde tomt.

Känner mig tacksam över att få vara med på ett litet hörn.

Människor får vatten, lär sig att odla tåliga grödor och inte minst bygger fred i regionen.

Jag känner mig glad, tacksam, priviligerad…tänk att få uppleva allt detta.

…och inte mycket att göra.

Vi landar i ett morgondisigt Addis Abeba samtidigt som vårt anslutningsflyg lyfter.

20 grader i luften säger piloten…nu är det bara 25 grader till så är vi uppe i Sydsudantemperatur.

Helt okej och efter en liten stund har vi nya boardingkort…vi kommer vidare om några timmar…killen bredvid mig skulle till Lagos…han får vänta 3 dagar…

…det finns mycket att vara tacksam för…

Jag ligger här på en soffa i min hörlursbubbla o lyssnar på Fläder…vilsamt…det är ju ändå vilodag idag…

Funderar på vad vi behöver komplettera med i Kapoeta…igår tyckte någon att jag missat skruvmejslarna…don’t worry…dom är med.

Jag har rest många gånger till den här kontinenten men aldrig till Juba…ser fram emot det…på nåt vis känner jag mig hemma här…trots att min swahili är oanvändbar…jargongen och hur saker funkar eller inte funkar är nästan samma som det jag är van vid.

Jag passar på att göra lite uppdateringar nu när det finns Wi-Fi. Laddar även ner en spellista på Spotify…kan vara bra att ha nån dag. Imorgon blir det sämre nät och from onsdag är vi utom räckhåll för mobil, radio, tv och internet. Ingen el heller för den delen så helt off-grid blir vi.

Men tröttna inte. Jag skriver vidare och uppdaterar på nätet när det dyker upp.

Flyget försenat några timmar från Arlanda. Snöoväder i Oslo är orsaken. Vi missar anslutningsflyget till Juba…

Snökaos i Oslo och värmebölja i Sydsudan. Jag funderar på vilket som är värst…vet inget svar på det…

Är tacksam ändå…tacksam för mycket…vi är på väg…allt har kommit med…vi mår bra.

Mest tacksam ändå för att ha några som jag kommer att sakna.

Det finns något dubbelt i det…att sakna och längta efter någon…att se fram emot att få mötas igen…

Har du nån att sakna?…var tacksam för det.

Nu sitter jag på flyget iallafall och lyssnar på Leonard Cohen och hans sorgligt, behagligt gungande röst och melodier. Musik för något med oss…olika melodier för olika tillfällen…just nu passar Leonard för mig.

Godnatt!

Efter mer än två års tystnad är jag nu äntligen tillbaka. Jag ser fram emot att få tänka lite högt…om du förstår vad jag menar….

COJ 315 en trevlig följeslagare på mina sommarresor.

Som vanligt ligger en resa framför mig, men även inom mig far jag iväg. Jag hoppas du ska ha glädje av de bilder jag kommer att lägga upp och de tankar jag delar.

Mycket har hänt sedan vi ”sågs” senast. Jag skulle kunna säga att mitt liv tagit en ny vändning.

Jag har lämnat Trollhättan och IT-ansvaret på Kraftstaden och bytt bana helt.

Min nya arbetsplats…

Lageransvarig på PMU second hand, kanske inte låter så flashigt, men jag trivs som fisken i vattnet och att få jobba med  en verksamhet som värnar om miljö och genererar medel till bistånd för människor i nöd gör inte saken sämre.

Här har visst Åhlens haft en del skönhet på lager…

Ofta hanterar jag gods som ska skickas kors och tvärs över vårt land och där bakom truckgafflarna  gör jag också en resa. Ibland ett gott skratt…eller en tanke som börjar gro…

En kinesisk pallkrage ovanför en från Sveriges försvar…vad har dom att säga varann?

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om dessa pallkragar hade kunnat berätta om sina resor, prata med varandra och vidga sina vyer…hur hade världen sett ut då..?

Nu kastar jag loss igen för några veckor i värmen.

Häng med mig, jag ska försöka uppdatera när det går.